har precis serverat min lagom bakis pappa frukost.. Ska snart till stallet, jag & Emma ska rida ut på Silver & Tammie vid tolvtiden.. Sedan är det ponny ligan och Halloweenkväll! Har typ tusen saker jag ska släpa med mig, men det får gå.. Har ju Douglas :)

Red ut på Silver igår, Emma satt på Caluha.. Det gick bra, han var glad och ville springa lite fortare än vad han fick - han skrittas fortfarande bara. Sedan på kvällen skulle jag ha ridit Loke, men ett missförstånd senare satt jag på Nero. Han hade stått med på tre ponnylektioner, varav noll ryttare dök upp.. Så han fick stå ut med mig - stackars ponny.. Han tog inte skänklen rikigt, så jag sparkade till honom lite med sporrarna, vilket gjorde att han flög i luften och efter det så skuttade han varje gång jag la om skänklarna.. Suck, dessa ponnies. Så han var mer som en bumbibjörn än en ponny.. Men det gick hyfsat.

Nej, nu får jag nog sätta fart om jag ska vara i tid till stallet..

Har precis skrivit ett mail till Julie, min sötaste vän. Saknar henne. Saknar så många. Dagen har varit lång, jag är trött, så trött. Gick till stallet innan och matade min ponny med morötter, och jag saknar honom redan. Min trygghet, min klippa.

& jag undrar om jag någonsin kommer kunna skriva, om jag någonsin kommer kunna beröra. Gömmer mig för tillfället under min mjuka halsduk och i för stora vantar. Verkligheten skrämmer och fascinerar. Jag har börjat hosta igen - hade inte hostat på en vecka - men självklart när jag råkade säga att min hosta har gått över hostade jag som ett as hela kvällen. Kul! Kanske ska göra som Emma och försöka sova - en kopp Earl Grey med mycket honung och en ipren så går det nog bra. Känner mig halvkrasslig. Suck. & jag vill kunna skriva, vill kunna förmedla saker;



Purslane Will: Everyone knows that books are better than life! That's why they're books!
[citat ur filmen A love song for Bobby Long]

& kanske försöka fly?

Vaknade vid nio, åt frukost & fixade lite saker, sedan in till stan, apoteket, bibblan & bokhandel. Köpte ett skissblock och lite pennor till systeryster i present. Lånade tre böcker och köpte body lotion & idomin (till Loke, hans mungipor mår inte bra) på apoteket. Orkade inte vara i stan så länge; folk överallt. Var tusen pensionärer på apoteket & tusen barn på bibblan. Suck. Har inte direkt gjort någon nytta idag, ska sätta mig med seminarium 4 nu.. Kan bli spännande.

Nu; plugga & lyssna på musik
Senare; handla med pappa - ska INTE glömma mitt té denna gången..

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Det är ingen som skriver längre
Det är ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
och är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Jag vet inte - kanske inte vill veta. Bror flyttar utomlands? Eller? Han har haft så många planer, flyktplaner, men de har inte tagit honom någonvart än. Jag saknar att döda sjömän nere på B & B, saknar fåtöljerna, biljarden, människorna. Saknar bror.  Även om jag inte sett honom sedan Sture-på-fotbollsplanen-eventet, så saknar jag honom. Men jag vet inte, jag vet inte.. Vart har jag kommit, vem är jag, vart ska jag - vad ska jag göra? Allt är frågetecken - allt är ett poetiskt oljud.

Saknar så många, saknar så satans jävla många. Kom hem! Kom tillbaka & lämna mig aldrig igen.

Yay, kreativ rubrik. Sitter vid köksbordet och lyssnar på lite musik, har kopierat betyg och omdömen och gudarna vet allt. Har skrivit ~femton rader på mitt personliga brev, vet inte vad jag ska skriva. Kasst. Tror jag lyckats välja ut vilken novell jag ska använda.. Men vet inte än - ska jag köra säkert eller satsa? Novellen som finns i mina tankar är ett osäkert kort - den andra känns mera säker, eller jag vet inte.. Suck. Ingenting känns säkert nu. Världen snurrar lite för mycket och snabbt just nu, jag står inte så jävla stadigt längre.

vi är alla barn av vår tid

Texten.. För fan -  en dag ska jag kunna skriva som honom.. en dag ska jag verkligen förstå..


Låten A perfect sonnet av Bright Eyes
 

"But once you knew a girl and you named her Lover,
And danced with her in kitchens through the greenest summers
But autumn came,
She disappeared,
You can't remember
Where she said she was going to

But you know that she's gone,
'Cause she left you a song,
That you don't wanna sing

Singing: I believe that lovers should be chained together,
Thrown into a fire with their songs and letters,
And left there to burn,
Left there to burn in their arrogance"

Har inventerat mina hästsaker.. Inser att det är fascinerande att jag tappat bort hönät, två longerlinor och en jävla massa borstar, samt ett par bett. Va fan liksom.. Sitter och har lite panik över att jag inte har riktigt koll på var min huva är, har inte sett den sedan hästens dag tror jag?! Får nog skaffa mig lite koll på mina hästsaker.. Kan inte heller hitta mitt ländtäcke :( Typ en hel kasse med saker som är borta - vet att jag haft fyra svarta fleecelindor men kan bara hitta två? Funderar på om några saker försvann för typ fyra år sedan då Baroness fick med sig en del av mina saker utav misstag? (ni förstår min icke existerande koll?) Till Gekås snart & köpa en del nya borstar & sånt..

Funderar på en hästblogg.. Men vi får se hur det blir med det - orkar ju knappt hålla stallmaffian vid liv..

Så hur har det gått ? (inlägget finns här) Jag har faktiskt skrivit klart min uppsats, mer än tolv timmar innan deadline! Skrämmande. Jag tror det blir bra, skulle vara mellan 8.ooo och 1o.ooo tecken och blev på lite mer än 9.ooo. Jag är hyfsat nöjd ialla fall. Jag har däremot inte hunnit köpa té, vilket resulterar att min kvällsliga kopp té numera är English Breakfast, jag saknar mitt Earl Grey! Jag har även fyllt i min ansökan till skolan & letat lite efter min telefonräkning. Räknas det som städning om mamma dammsugit lite inne på mitt rum? Resten av listan har inte gått så bra, men det kommer.. Troligen..

Just nu: dricker té, funderar på att gå upp & läsa en bok.. Syster yster sitter mitt emot mig & vi snackar över msn.
Min spellista för tillfället:

Enformigt? Kanske.
Försöker någon finna meningen med livet genom Bright Eyes? Kanske.
Försöker någon finna en väg, en anledning? Kanske.
Försöker någon hitta hem? Troligen.

På måndag skickar jag in ansökan. Jag har fyllt i det mesta; nu ska jag bara kopiera mina betyg och arbetsintyg. Och välja ut ett arbetsprov. Jag är lite rädd. För första gången gör jag något nästan själv - mamma har pushat men bara lite. Sedan jag var tolv år har folk försökt få mig att inse att jag kanske har en gnutta talang - allt för ofta har jag inte lyssnat/inte trott/inte insett/inte velat förstå. Jag tror jag förstår nu. Jag kanske inser nu. Allt var mycket enklare förr; på mellan- och högstadiet sa alla bara "skriv, skriv, skriv" - tack vare Andy, så mycket tack vare Andy, lärde jag mig poesi; han lärde mig poesi. Rytmen, flödet, ordval - allt är tackvare honom. Senare lärde jag mig att överföra rytmen och poetiken in i novellskrivandet - jag kunde skriva femton dikter på en dag. Senare blev det mycket noveller - idag ser jag tillbaka och suckar över kvalitén och språket - men jag ser utvecklingen, från ful ankunge till vacker svan.

På gymnasiet var det knepigare, man skulle inte ha en personlig stil i vissa ämnen, man skulle skriva enligt den tusenåriga normen och inte modernisera. Jag gick från mvg i alla noveller till g i vissa. Fattade ingenting - jag kunde ju skriva? Ni kan ju tänka er - mitt ganska realistiska språk och stil när jag fick i uppgift att skriva en romantisk novell. Haha - katastrofalt! Som novell är den ganska bra - men i stilen enligt romantiken? Antagligen ganska kass. I journalisten jobbade jag med att överföra poetiken, känslan in i artiklarna, reportagen - tyckte aldrig jag lyckades, kändes stelt och inte som jag. Kanske hittade jag aldrig rätt ämne, är ganska stolt över ingressen till min Twilight-artikel. Jag fick g+ i litterär gestaltning. Jag lyckades inte åstakomma en deckare á Camilla Läckberg. Tyvärr. Kan säga att jag är jävligt stolt över att inte sänkt mig till den nivån - eller just det, min deckare var visst ingen deckare - den är genrelös. Jag skriver knappt längre - jag tror mitt språk & min stil dog lite under gymnasiet, tyvärr.

"Du beskriver exakt hur jag känner mig - det känns som om detta är jag" - har jag fått höra gång på gång, är detta ett tecken? Är jag skicklig eller har jag bara en jävla tur? Som jag skrev på min förra blogg ~2007 - "i natt skrev jag ett manus. Jag visste inte att jag skrev - plötsligt hade jag femton fyllda A4-sidor i mitt knä - och jag som bara sett en pjäs i mitt huvud". För er som inte vet - att ha en "talang" är skitläskigt.

Och nu är jag högstadielös, gymnasielös - nio år av aktivt skrivande har passerat och på måndag skickar jag in ansökan till skrivarlinjen på Österlens folkhögskola. Det är bara att hålla tummarna. Annars börjar jag plugga Kulturjournalistik och Barn & ungdomslitteratur på Örebros Uni..

"Försov" mig med ~en timme då min mobil var tvungen att dö i natt. Vaknade vid halv fyra av att den inte ville leva mer. Kan ju säga att jag inte sov så gott efter det, alls. Tog jävligt lång tid att somna om. Så, i dag; tre koppar kaffe och känner mig inte mänsklig än...

& slutsats: jag ska fan köpa en väckarklocka.

Jag är en listmänniska, jag gör listor för att veta var jag är, var jag har varit & vart jag ska. Just nu ser min lista ut ungefär såhär:

 • Leta upp min telefonräkning
 • Gå till banken & skaffa ny/lås upp bankdosa
 • Skriva klart min uppsats (deadline kl 10, fredagen 23:e)
 • Köpa Earl Grey
 • Fylla i ansökningar & skicka in till skolor
 • Leta upp projektmappen för mitt projekt "Kaos"
 • Städa mitt rum
 • Börja skriva igen
 • Hitta lite motivation

Roligare än såhär blir det faktiskt inte.. De tre sista punkterna är nästintill obligatoriska på alla mina listor på sistone.. Det borde också stå: lära barnen svenska, predika om böcker & läsning, men det får jag ta någon annan gång...

Musik ikväll (spotify): Marit Bergman

Inser att jag måste göra en att-göra-lista. Överst ska stå: att inte göra: blogga 00:45 natten innan du har en deadline kl. 10.00 och inte tycker att du är färdig med din uppsats. Där ska även stå: Fyll i dina -svordom- ansökningar till skolor och välj ut ett arbetsprov - så -svordom- svårt kan det väl inte va?! Jag ska ta mig i kragen. Suck. Kanske ska sova nu då? Antar att det är vad folk gör eftersom jag är den enda i min tidszon som är inne på MSN (resten är i Texas, Kanada eller England...)

Så, att göra inför i morgon:
[ ] En lista över saker att göra
[ ] Ställa alla alarm som finns för att inte missa deadlinen


(Tycker även att alla stallbarn ska gå in på stallmaffians blogg och läsa om min & Emmas (mest min) nya idé. & självklart ska ni anmäla er - det kommer bli superkul!)

& nu ska jag antagligen sova? Åh, btw; om någon vill hjälpa mig välja ut arbetsprover så hör av er - är väldigt tacksam för all hjälp jag kan få!

Minns du den natten? Fulla, sting av barnslig lycka, duggregn på kullerstensgator, jag med slitna converse och du barfota. Jag trodde att jag hade glömt dig, kommit över, gått vidare, men tydligen är det skillnad på att glömma och att förtränga. Jag saknar dig. Jag saknar mig själv. Våra öden gick hand i hand ett tag; men sedan vet ingen vad som hände, det är inte min historia att berätta, det här är ingen jävla saga; det är mitt liv. Jag ska fan skriva en biografi över Henri-Pierre Roché, bara för dig, bara för mig. För kanske är det sant - att äkta kärlek endast kan existera om tvåsamhetens fängelse bryts? Jag ska tänka på dig, jag ska minnas dig & jag ska gå vidare.

& när jag går tillbaka och läser våra högstadienoveller om de vi var och om de vi aldrig ville bli; inser jag att jag är allt jag aldrig velat va



Cause we are nowhere and its now

Ännu en låt med Travis - bara för att de är så bra :)

Idag var jag & Loke, Isa & Ina, Kajsa & Toggie, Emma & Zeus på västra stranden. Alla skötte sig bra och även om alla var skeptiska i början kom vi faktiskt ner i vattnet :) Loke tyckte att vågor var skitläskigt, men höll sig i skinnet! Duktig ponny! Även Ina var lite nervig i början, men det gick toppen. Zeus visade att han kan göra levader (?) - mkt snyggt! Här kommer lite bilder; fler + ev. film kommer senare :)




         
Isa & Ina                     Kajsa & Toggie             Emma & Zeus



Jag & Loke:


                  

             


Övriga bilder:



        

Hovavtryck :)                 Vacker spegel :)
 

Har en super-mamma som just nu står och steker pannkakor till mig & pappa. Lycka. Har läst ut Bröderna Lejonhjärta och ska börja på Mio, min Mio idag på jobbet. Emma har lektioner så jag ska klä på hästar och hjälpa barn helt ensam. Snyft. Angeliqa hade glömt bort mig, precis som jag förutspått ;) så hon får själv åka och handla present. & jag får ta mig ensam till stallet, där jag borde vara om ~en halvtimme. Panik. Vi har fortfarande inget Earl Grey hemma. Panik. Jag måste plugga lite mer engagerat nästa vecka. Panik. Snart ska jag skicka in arbetsprover till folkhögskolor. P a n i k.  Time to eat and then run to the stable ;o

Vi hörs väl ikväll? Ni kan ju ringa mig mellan 16.00 och 19.00 om ni har tråkigt :)

Det började med att jag inte orkade gå upp. När jag väl går upp SNÖAR det utanför fönstret. Jag älskar snö, missförstå mig inte, men inte än! & desstom var det inte såndär virvlande snö utan underkylt regn. Sedan när jag dukar undan frukosten tappar jag ett glas halvfullt med O'boy. Så det var bara att börja plocka glassplitter.. Hoppas resten av dagen blir bättre, annars vågar jag fan inte gå hemifrån. 

Jag saknar en massa människor, inser jag när jag får mail & läser deras bloggar från fjärran länder. Skicka en vit duva så ska jag hitta alla ord jag vill skriva till er! & kom hem och hälsa på snart, det blir en lång & kall vinter utan er.. Julie.. kom hem så vi kan sitta på caféer och dricka varm choklad när snön knackar på dörren.. Jag saknar er! & Julie; vi måste börja maila & jag ska skriva ett inlägg till bloggen så snart jag hittar tiden! Jag låvar med å!


En liten tröst är att det ialla fall ska vara sol i morgon enligt SMHI, & omkring 7-9 grader. Visst gillar vi det, Emma :) Nu ska jag göra mig iordning och vänta på att Angeliqa ringer mig..

Intro
”att vara eller att icke vara
har alltid varit frågan” predikade du
och jag såg vartenda stjärnfall i dina ögon.
Och vi rörde oss ofelbart
till månens klagosång.

I
Jag viskar ditt namn ut i mörkret
och dina fingrar målar ett hjärta
kring min navel som svar.

”Att älska eller att inte älska
har alltid varit frågan”
whiskeyhes röst, sönderviskade stämband
och ett sönderkysst leende.

Solo
I nattens svärta finns inga skuggor.

II
Du kastar sten i glashus
och låter spillrorna smeka dina skuldror.
”Samvetet försvinner om du
inte stannar i natt”

Månen ser ner på oss och
fyller oss med stjärnfall.
Inga ord, bara ögon som fastnar i varandra
himmelsblått mot stålgrått.

Allt är betong, asfalt
men ändå skört likt glas.

Outro
Du målar mina läppar med samma precision
som om det vore Mona-Lisas leende
du försökte få fram,
sönderkyssta av längtans saliv
och blodigt röda av åtrå.

Det har aldrig varit enklare.

Sitter och lyssnar på Avril Lavigne - minns hur jag & Carråh satt i fiket på Brunnsan (sexan eller sjuan) och hur låten "Complicated" gick på repeat. Det är glapp i historien; jag minns inte mycket från den tiden, musiken har jag kvar, jag vet vad jag lyssnade på när. Ska försöka plugga lite nu, har läst igenom uppgifterna och böckerna & borde kunna börja skriva nu. 6k-8k tecken, det kan bli spännande.


Det är total jävla kris här hemma. Mitt Earl Grey är slut :(

Detta var en av de första låtarna min kompis Peter skickade till mig. Jag var ~13 år och hårdrockare - helt övertygad om att det var min stil. Det tog ett tag innan jag kunde lyssna på den och uppskatta den. Jag vet inte hur många gånger denna gått på repeat i mina öron. Det tog lång tid innan jag förstod vad den egentligen handlade om. & idag skickar jag tillbaka den till Peter, som lite gett upp hoppet om kärleken & hoppas att den ger honom vad den gett mig. Det finns mycket som jag är glad över; utan Peter hade jag inte haft den engelskan jag har idag, jag hade varit ett par roliga minnen kortare & min insikt i engelsk popmusik hade inte existerat. Tack Peter. Tack Travis.

Sökt två utbildningar på Örebros uni idag. Insåg att sista ansökningsdag var på torsdag, och jag vill gärna ha något att göra till våren. Dock är det fortfarande bara strökurser & dessa två är bara backup ifall jag inte kommer in på mitt förstahandsval, skrivarlinjen på Österlens folkhögskola. Måste ialla fall komma på vad jag ska bli inom en snar framtid. Orkar inte hålla på såhär. Vet inte alls. Vet inte alls. Måste leta upp min telefonräkning som är i röran någonstans. Måste städa mitt rum. Måste plugga. Måste motionera. Måste ta hand om mig själv. Måste sitta i möten. Måste svara i telefonen.

När slutade livet att vara KUL?

23-årige James har precis kommit ut från fängelset. Han är äntligen drogfri, men förvirrad, pank och olycklig. När flickvännen Lily begår självmord är han på väg att gå under. Leonard, en vän från tiden på behandlingshemmet, tar honom under sina vingars beskydd. Han blir James räddning. Leonard lever varje dag som om den vore den sista. Han är en ytterligheternas man; såväl generös och karismatisk som oerhört farlig, med kontakter i den undre världen. Leonard uppmuntrar James till att skriva, han förser honom med pengar och ett mycket okonventionellt arbete.

"Min vän Leonard" är en ömsint skildring av en far- och son-relation, skriven i samma avskalade stil som föregångaren, storsäljande "Tusen små bitar". Det är också ett trovärdigt porträtt av en ung mans hårda väg tillbaka till ett liv utan missbruk.



James Frey har även skrivit "Bright Shiny Morning" och som det står ovan; "Tusen små bitar". "Min vän Leonard" är den andra boken om James liv, om den ska ses som självbiografisk eller inte kan diskuteras, Frey har varit i blåsväder tidigare med "Tusen små bitar".. The smoking gun publicerade en artikel på sex sidor med bevis för hur Frey överdrivet och hittat på flera saker i sin bok. Artikeln finns här. Skit samma säger jag, "Min vän Leonard" kan läsas som fiktion eller biografi - välj själv. Det är en tragisk, smärtsam, ömsint och kärleksfull roman med en del oväntade vändningar och händelser. Stilistiskt skriver Frey underbart; rappa, korta meningar med mycket verb och adjektiv. Upprepningar för att få fram känslorna och ordvalen är vardagliga. Tidvis är det väldigt tung läsning, medan det vissa sekvenser blir nästintill komiskt, det är lite av en berg- och dalbana av känslor och stämningar. Jag som brukar vara petig med språk & stilistik & hatar när det inte går ihop grammatiskt säger bara: läs den förbannade boken. Läs den som fiktion, läs den som biografi, läs den som den berg- och dalbana den är. För den är förbaskat bra.

Visst minns du den där kvällen, Sheena? Visst kan du fortfarande känna luften i dina lungor – under dina fötter? Jag vet inte vad jag ska göra – hur jag ska göra. Du lade alla svar, alla gnistande drömmar framför mig, men utan dig vet jag inte vem jag är eller var jag hör hemma.

Vi lekte när vi var små, vi lekte skeppsbrutna, vilse & strandade. Idag när jag ser på gulnande foton så minns jag ingenting. Allt är dagboksanteckningar; en spretig, nästintill oläslig handstil av en strandad 9åring. Vi sprang över åkrarna, in i skogen, upp över taken, ner i grottorna. Vi smet ut sena nätter och badade i sjön fast alla spökhistorier & vuxnas predikningar om att aldrig bada ensamma. Vi såg aldrig några spöken och vi drunknade aldrig heller för den delen.

Vi växte upp – fick andra synsätt på världen. Bytte trädgårdsidyll och stränder mot barer, nattklubbar och caféer, men vi lekte samma lek. Natt efter natt, fylla efter fylla, killar efter killar. Hela tiden vakande över varandra, fortfarande hand i hand på väg hem i soluppgången. Vi flyttade till en lägenhet i stadens mest nedgångna kvarter; alltid bråk utanför fönstret, alltid skrik i trappuppgången likt en sliten krigszon. Vi tog studenten ihop och pratade framtidsplaner, pratade drömmar, illusioner; vi satt uppe hela nätter och pratade och drack té. Jag ser foton ibland, jag har dem sparade, men det gör fortfarande ont att se på dem – att se på dig. Dina stora ögon inramade med nattsvart kajal, vackra läppar målande med knallrött läppstift – du var så jävla vacker, du är fortfarande så jävla vacker.

Ingen vet egentligen vad som hände, varför det hände. Vi hittade dina skor stående på räcket – lokala sägner säger att hoppare ofta ställer skorna där. De draggade sjön i tre dagar.

Vi brukade vara 9 och leka skeppsbrutna, strandade – men vet du vad, Sheena?
Jag hittade nog aldrig hem.

Segat mig upp ur sängen, ska snart plugga & sedan ska vi med vovven på återbesök på Slöinge.. Men först en kopp kaffe & frukost.

Denna låten är nog vad jag kmr lyssna på idag, grymt bra!

Idag så åkte jag upp till stallet vid tre-tiden, hade tänkt att gå en sväng med Loke, borsta lite & skämma bort. På vägen ser jag Mikki & Emma stå och snacka, det visar sig att Emma varit med Amanda & Nisse på tävling och är på väg hem. Jag säger att jag funderar på att fråga Maggan om jag får skritta en sväng på Loke. & Emma föreslår att vi skrittar ut om vi får låna Loke & Tammie. Maggan går med på det, "trilla bara inte av" säger hon som alltid & vi går och gör i ordning våra ponnysar. Vi bestämmer oss för att skritta barbacka & en lite längre tur. Tammie tjurar i början och vill gå först, men efter hon stannat ett par gånger går jag & Loke om. Allt är läskigt & Loke kollar på exakt allt. Ungefär som "den där grenen låg där inte förra gången", "Iiiihh, en fågel!!!!" & "ha, jag går INTE förbi den traktorn!" Vi lyckades ta Vapnö-rundan utan att flyga av, vilket är lite av ett under med tanke på alla läskiga saker som traktorer, fåglar, prasslande gräs & kullerstensgator vi var tvungna att gå förbi. När Loke till och med kollar på "lagningar" i asfalten så börjar jag undra om han vet vilken ras han är.. Men mestadels gick det bra, Tammie stannade lite bara & det fanns ett tiotal tillfällen då jag trodde jag skulle åka i backen. Det är tur att han lyder mig, lilla Loke. Men han var söt där han traskade på med öronen framåt. Vi kom hem oskadda & även om vädret kunde varit varmare & mindre regnigt så var det himla mysigt :)

Efter rundan så mockade jag & Emma lite i stallet, tog in resten av hästarna & matade dem.

Lite bilder:
                      

Jag har också varit tretton år,
Therese,
jag har också lekt
med rakblad och vassa saker.

Men jag kom över det, Therese,
just som det var som mörkast,
kom jag över det.

Jag råkade se en liten,
liten låga i någons öga,
och den fick mig att
börja leva igen.

Även om det känns mörkt,
för det gör det Therese,
det vet jag,
så måste du försöka leva.

Om det gick,
skulle du få låna mina ögon,
så skulle du få se att världen
inte bara är svart och vit;


för alla har ett liv, Therese,
vissa bara glömmer bort
hur man lever.

En av de första dikterna jag skrev, måste varit kring ~2004. Publicerad på sockerdricka i maj 2005. Undrar var jag kommit efter det här, vem jag är nu gentemot vem jag var innan. Men en sak är i alla fall den samma; jag har fortfarande fler frågor än svar.

Ibland när jag glömmer vem jag är, var jag hör hemma & vad jag kan lyssnar jag på denna låten. Den hjälper mig att hitta hem.

Som ni kanske hört, eller om ni har undgått att höra så gick nobelpriset i litteratur till Herta Müller. Som vanligt kör svenska akademin med att ge det till den person de är helt säkra på att ingen hört talats om. Jag hade iaf, tillsammans med många, inte en jävla susning om vem människan är eller vad hon har skrivit. Jaja, take it or leave it. Jag skulle ha levt under tiden Hemingway & Camus fick det.. Det borde varit tider det...

Jag har väntat på att Joyce Carol Oates ska få nobelpriset i typ två-tre år nu. När listorna över oddsen på de förhandstippade vinnarna kom ut höll jag tummarna för Joyce. Jag har inte läst allt av Joyce & ska jag lita på människor med samma boksmak som mig så är det en bra sak. Det började på högstadiet; när jag gick i sjuan eller åttan & man kunde välja läsning som aktivitet under projekttiden. Jag valde läsning och som första bok valde jag boken "Foxfire". Foxfire handlar om ett tjejgäng som bestämmer sig för att de fått nog av män som dominerar i samhället & tänker ut hur de ska göra för att "ge igen". Det är en bok om revoltsugna ungdomar, vänskap, kärlek & rebellism. Mitt ~13-åriga jag älskade boken & jag hade med den på listan över böcker som jag alltid kommer bära med mig. "Foxfire" har även filmatiserats (1996) med Angelina Jolie i en av huvudrollerna (Legs).

Därefter läste jag "Vilda gröna ögon ", "Stor i käften" & "Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg"; de av hennes böcker som riktar sig mer till ungdomar (vilket även Foxfire gör).. Av hennes "vuxenböcker" har jag bara läst två, "Våld - en historia om kärlek" (http://reiyu.blogg.se/2009/july/utkast-eftersom-tanken.html - mina tankar om boken) & "Jag ska ta dig dit". Hennes böcker är aktuella i många anseenden, hon är känd över nästan hela värden & fortsätter att ge ut bok efter bok som berör & fascinerar.

En toppenförfattare, vars böcker borde läsas & diskuteras. Varmast rekommenderas "Foxfire", även fem år efter jag läst den, så finns den fortfarande kvar.

Som ni säkert vet var det pay'n jump igår & jag kom till stallet lite nervig (fattar egentligen inte varför, har aldrig varit det förut?) vilket inte blev bättre när jag gick till ridhuset för att kolla banan.. Två plank & vattenmatta, jag dog lite. Sedan fick jag reda på att vattenmattan var valfri, vilket kändes helt underbart. Sedan mutade jag ponnyn med morötter & borstade lite. Fick försöka starta ljudanläggningen & dra högtalare till tegel mm, vilket kändes extremt stressigt. Angeliqa var sen (som för det mesta :p) så Emma fick vara moraliskt stöd & leta upp mitt rosa spö som var borta, och som jag inte kan leva utan. Emma gjorde jobbet bra, förutom att hon också var lite av ett nervöst vrak ;)

Framhoppningen gick bra, Loke var pigg & studsig, han hade kul! Fick bråka lite i början då han slog med huvudet, men det löste sig till slut. Hade taktiken att hoppa det lilla två gånger, sedan räcket till han kom bra & sedan oxern till han kom fint på den också. Tog kanske totalt åtta språng, vilket räckte bra. Gick ner en bra stund innan eftersom jag tyckte att jag var klar. Innan jag skulle in skuttade jag över den pyttiga oxern som var i glasridhuset, kom perfekt och allt kändes bra.

Jag & Loke skulle stå nere vid ena hörnet medan den som var innan oss hoppade, men Loke hade ju ingen lust att stå still. När jag travade in på banan fick han ett helt annat steg, spetsade öronen och bjöd. Vi skrittade runt på en volt under tiden tjejen innan hoppade och Loke laddade för fullt. Hann gå runt och hälsa på planken innan vi fick startsignal. Ettan gick perfekt, lite kass sväng bara, tvåan också, härlig galoppsträcka till trean, snäv sväng till fyran men bra distans, femman var ett plank & jag la på mer skänkel men det var inga problem, sexan var också ett plank men inga problem alls med det heller, sjuan låg på en båge från sexan & jag fick inte ut Loke så mycket som jag ville, vilket gjorde att vi kom tight, men han löste det finfint. Han trivs bättre med att komma nära än att man trycker av honom tidigt.

Synd att ingen filmade, detta var lätt vår bästa runda någonsin. Inga konstiga språng, ganska jämn, rytmisk galopp & bra distanser.  Var ganska lycklig igår :) Idag ska jag hälsa på honom senare ikväll, lite massage & streching förtjänar han :)

Sötaste ponnyn! ;)

Ny design, som ni kanske ser.. En mellanfas, en transportsträck, det är bara något jag slängde ihop i ren desperation, men är hyfsat nöjd. Blått har alltid varit en av mina favoritfärger & hade alltid blå blogg innan. Men vi får se vad det kanske blir av det hela. Jag hatar att designa min egen blogg, blir ju fan aldrig nöjd & hittar aldrig några bra headers (mitt jävla photoshop suger...) vad jag än gör så blir bilder & skit suddigt.

Om ni hittar ngt "fel" (osymetriskt? i designen så är det bara att lämna en kommentar så ska jag försöka fixa till det, men som sagt, detta är bara en mellanfas. & om någon vill lämna designförslag so feel welcome.

Hur fan har klockan hunnit på halv ett? Jag ligger i sängen. Vart ute med hunden, ätit frukost och gått tillbaka till min älskade säng. Hade det inte varit för att jag måste till stallet så hade jag nog legat här.. hela dagen. Ska läsa en bok, eller kanske två, och sedan vid klockan fyra ska jag till stallet. Jag ska hoppa Loke på pay'n jumpen. Först var det så att jag & Icka hade en liten pakt, typ "hoppar du hoppar jag", men hennes ponny tajmar allt och blir halt sisådär tre dagar innan. Så nu är jag i smeten helt ensam. Icka har iaf lovat att fika med mig efteråt, så något finns det att se fram emot.

Jag läser bloggar av människor som lyckats med att ta sig härifrån. Jag vill också. Bara någon annanstans än Halmstad.

Det blåser igen, blåser alltid i denna staden. Jag kan leva med blåst & jag kan leva med regn, bara inte samtidigt.

& nu ska jag & syster yster baka chokladrutor :)

Så ser mina dagar ut nuförtiden. Jag har inte tid att skriva, läsa de böcker jag vill eller fixa på mitt rum. Idag tog jag tio bussen till stan, först till Hästshopen & köpte ett träns för hundratrettio kr (femtio% rea), hittade även liniment och hästgodis. Sedan biblioteket och låna "Alla barnen i Bullerbyn" (kurslitteratur) & slutligen till Hemköp för att köpa frukost och sedan bussen hem. Väl hemma inser jag att mina böcker från cdon kommit "Att skriva människan" (kurslitt.) och "Vi, de drunknade" av Carsten Jensen som jag ska läsa när jag har tid (& antagligen är pensionär....)

Just nu borde jag plugga, eftersom jag har en deadline kl tio i morgon, men istället spelar jag FarmVille (föll för grupptrycket, tyvärr..), läser bloggar, bloggar & skriver mindmaps om historier jag aldrig kommer att skriva. Tvåtusensexhundrafyra tecken skrivna utav ~sextusen om biografins källmaterial. Jag tycker faktiskt det är lite intressant, men blir uttråkad & konstaterar surt att den ena studielitt. boken nästan bara innhåller manliga författare.. SURT! Jag vill inte, trött och vill ägna lite tid åt mitt rum som just nu mest kan beskrivas som: kaos kaos förödelse atomkrigs-aktigt kaos. Efter fyratusen tecken till kan jag slappna av i någon dag, läsa mycket böcker och inte skriva, inte springa runt med post-its i kurslitteraturen (men först måste jag ju skriva det..)

Håller på att försöka få min syster yster att göra pastasås till mig, eftersom jag är en katastrof i köket, men det går icke så bra. Jag menar, jag pluggar ju faktiskt! Hon gör ju ingenting mer än sover i sängen, sover i soffan, gosar med vovven, busar med katten, kollar "Vänner" - u get the deal? Hon kan ju gott mata mig.. Jag gör ju faktiskt något om dagarna ;)

Ska till stallet senare, pussa på Loke & rida.. Eller, hamnar jag på Viska så skiter jag i det, är hoppning och jag orkar inte bråka med henne idag också.. Loke var söt igår, vi gick lite i ridhuset eftersom de inte varit ute i hagen pga halv storm, och sedan fick han massage & lite morötter (köpte två kg) så han var lycklig. Idag ska han få mer morötter & jag ska passa in tränset.

Kollar på High Fidelity på 5:an.. Inser att jag heeelt glömt bort hur den slutar, men är skeptiskt till att hålla mig vaken i femtio minuter till. Filmen baseras, som ni säkert vet, på Nick Hornbys bok med samma titel; och jag bör ha den någonsans i någon bokhylla. Hmm. Katten ligger i mitt knä & utanför fönstret är det höstrusk; kan det bli bättre?

Jag har bott i denna sovande sommarstad i nitton år. Nitton år. & det händer fortfarande att jag går vilse (ometaforiskt sett). Jag blandar ihop gator, kvarter och kan inte orientera mig, förklara var Forex ligger eller hur man går till tågstationen. Vaddå Gustavsfält liksom? Är inte det konstigt? Är nästan lite säker på att jag hittar bättre i Stockholm än här, men Halmstad har väl aldrig varit särskilt logiskt. Jag går vilse, för långt, för kort.. Men jag hittar alltid hem.

Ni vet, när man ligger på en flytdyna på stranden? & kanske råkar slumra till någon minut för att inse att man är alldeles för många meter ifrån land? Lite så är mitt liv just nu. Jag bara flyter med, slumrar till & inser att jag är tvåtusen meter ifrån verkligheten. Inser att jag är nio miljarder ljusår ifrån mitt skrivande. Kanske är det såhär det är meningen att vara, jag var en högstadiepoet & nu är jag ingenting. Kanske är det såhär det är för alla högstadiepoeter? Eller varför dog mitt skrivande? Vart tog all kreativitet, allt nytänkande vägen?

Mitt hjärta värker om nätterna när jag ligger vaken & inser att jag bygger hela mitt liv kring någonting som kommer att ryckas bort från mig. Hela min trygga punkt i vardagen är något labilt & inte ens mitt egna & frågan som ekar i mitt huvud är "vad händer när han försvinner"?  Jag vill nog inte veta.

Live your life to the fullest, eller något sånt...

Berättaren: Vad vill du? Vad är ditt mål?
Hon: Att inte dö, att inte leva, att komma tillbaka till öken, de vita sandstränderna. Att överleva.
Berättaren: Varför?
Hon: Det finns folk där jag aldrig förstod, det finns människor där jag aldrig kommer att förstå.
Berättaren: Jag förstår inte, allt är motsatser. Vad finns där du är nu?
Hon: Svarta korpar, brinnande bilvrak, motorväg ut i ett tomt ingenting.
Berättaren: Vem är du?
Hon: Jag är ett nummer. Är det inte vad vi är? Koder och nummer, från födsel till döden. Ett tiosiffrigt nummer.
Berättaren: Det finns mer, det måste finnas mer.
Hon: Mer? Allt är till salu för rätt pris. Vi kan alltid spela roller, men i grund och botten är vi nummer.
Berättaren: Men lyckan?
Hon: Lycka finns inte. Kärlek finns inte. Lyckan dog. Kärleken dog.
Berättaren: Men livet då?
Hon: Det finns bara motorvägar. Bara ett svart tomt ingenting. Vi är inte människor längre, vi är nummer, vi har dödat alla instinkter, allt som en gång var vår natur. Mänskligheten finns inte.