Rotlös, hemlös - jag önskar att jag skrek
tack till er som aldrig klagar fast jag skriker åt er för att jag är arg på världen och dess orättvisor och tack till alla er som finns när jag behöver er och tack till alla er som lämnar mitt hjärta kvar i hamnen när ni drar till främmande hamnar, till främmande länder och händer utan er hade jag inte vetat vad riktigt smärta är och jag saknar er så förbannat mycket för sverige är grätt betong svart kallt vinterland och jag önskar att jag kunde följa med och hitta någon stad som har vad jag behöver och kanske aldrig mer behöva återvända till sverige till det gråa betong och vinterlandet.
Okej, sansad igen.
Jag sa till dig att jag varken är eller har varit söt snygg eller sexig utan mest ett kul tidsfördriv, du svarade med "u were so much more than that sweetie", kysste mig och stack.. Dubbelmoral? Och jag bara önskar att jag för en sekund, en microsekund, kunde få känna att detta är trygghet, detta är en hållplats, ingen kommer att lämna mig. Om jag bara kunde få känna mig trygg igen.
Mina rötter rycktes upp för ett antal år sedan. Jag blev hemlös, det är jag än idag. Rotlös, hemlös. Jag önskar att jag hade gjort mer - jag stampade aldrig i golvet, grät aldrig en tår, skrek aldrig. Helt jälva apatiskt passiv stod jag och iakttog medan hela min barndom och hela min trygghet, mina rötter såldes till högsbjudande. Jag önskar jag hade skrikit. Önskar att jag gjort något. Im a freaking rolling stone. Gud vad jag saknar mitt älskade rehabliteringsställe, min hamn, min trygghet. Där alla dörrar var öppna, där man inte behövde gömma sig bakom ridåer och personligheter man ägnat hela sin tillvaro åt att bygga upp. Det var bara vänlighet. Att vakna i stugan till fågelsång och en porlande bäck, morfars fotsteg i gruset på gårdsplanen, att gå in i huset och känns doften av någonting nybakat, att äta frukost ute och bara höra naturen. Att gå och ta ett dopp i sjön, dyka och bryta den annars stilla vattenytan, att bara ligga och njuta av den värmande solen på bryggan.. Alla minnen, alla varma sommardagar och underbara nätter. Alla tysta, stjärnklara nätter, liggandes och titta på stjärnorna eller skriva. Jag skrev där. Där kom inspirationen tillbaka, den som man desperat letar efter annars. Ingen vardag, bara vara. Dagarna försvann totalt. Jag tog med Andreas dit, vi var nyförälskade och allt var så nytt, så spännande. Han var så vacker. Jag var nog vacker också. Det var då jag hade mitt långa bruna hår och framtid i blicken, då jag inte var som ett satans rådjur. Hur hände det? Hur kunde jag låta det hända? Vi firade midsommar vid sjön, med öl och kärlek. Minns alla jular, alla vintrar. Jag och syster yster fångade snöänglar i den massiva vita snön, åkte pulka och kastade snöbollar på varandra. Jag älskade "finrummet" min fåtölj brukade bo där, det fanns massa fönster, inga dörrar. Jag önskar jag kunde rekonstruera allt, hela min barndom. Jag önskar att jag inte förträngt så många minnen, att jag faktiskt mindes min skoltid. Jag minns farfar, som dog när jag var två. Jag minns nästan inget från låg/mellanstadiet. Högstadiet är suddigt. Det kanske är synd, kanske är det bra, vad vet jag?
Nu ska jag dricka chai té och snyfta lite tyst för mig själv om hur jag saknar allt och alla. Och upprepa tyst för mig själv "jag borde ha skrikit". Kanske hade det inte spelat någon roll, men det vet jag ju inte eftersom jag inte ens försökte..
Okej, sansad igen.
Jag sa till dig att jag varken är eller har varit söt snygg eller sexig utan mest ett kul tidsfördriv, du svarade med "u were so much more than that sweetie", kysste mig och stack.. Dubbelmoral? Och jag bara önskar att jag för en sekund, en microsekund, kunde få känna att detta är trygghet, detta är en hållplats, ingen kommer att lämna mig. Om jag bara kunde få känna mig trygg igen.
Mina rötter rycktes upp för ett antal år sedan. Jag blev hemlös, det är jag än idag. Rotlös, hemlös. Jag önskar att jag hade gjort mer - jag stampade aldrig i golvet, grät aldrig en tår, skrek aldrig. Helt jälva apatiskt passiv stod jag och iakttog medan hela min barndom och hela min trygghet, mina rötter såldes till högsbjudande. Jag önskar jag hade skrikit. Önskar att jag gjort något. Im a freaking rolling stone. Gud vad jag saknar mitt älskade rehabliteringsställe, min hamn, min trygghet. Där alla dörrar var öppna, där man inte behövde gömma sig bakom ridåer och personligheter man ägnat hela sin tillvaro åt att bygga upp. Det var bara vänlighet. Att vakna i stugan till fågelsång och en porlande bäck, morfars fotsteg i gruset på gårdsplanen, att gå in i huset och känns doften av någonting nybakat, att äta frukost ute och bara höra naturen. Att gå och ta ett dopp i sjön, dyka och bryta den annars stilla vattenytan, att bara ligga och njuta av den värmande solen på bryggan.. Alla minnen, alla varma sommardagar och underbara nätter. Alla tysta, stjärnklara nätter, liggandes och titta på stjärnorna eller skriva. Jag skrev där. Där kom inspirationen tillbaka, den som man desperat letar efter annars. Ingen vardag, bara vara. Dagarna försvann totalt. Jag tog med Andreas dit, vi var nyförälskade och allt var så nytt, så spännande. Han var så vacker. Jag var nog vacker också. Det var då jag hade mitt långa bruna hår och framtid i blicken, då jag inte var som ett satans rådjur. Hur hände det? Hur kunde jag låta det hända? Vi firade midsommar vid sjön, med öl och kärlek. Minns alla jular, alla vintrar. Jag och syster yster fångade snöänglar i den massiva vita snön, åkte pulka och kastade snöbollar på varandra. Jag älskade "finrummet" min fåtölj brukade bo där, det fanns massa fönster, inga dörrar. Jag önskar jag kunde rekonstruera allt, hela min barndom. Jag önskar att jag inte förträngt så många minnen, att jag faktiskt mindes min skoltid. Jag minns farfar, som dog när jag var två. Jag minns nästan inget från låg/mellanstadiet. Högstadiet är suddigt. Det kanske är synd, kanske är det bra, vad vet jag?
Nu ska jag dricka chai té och snyfta lite tyst för mig själv om hur jag saknar allt och alla. Och upprepa tyst för mig själv "jag borde ha skrikit". Kanske hade det inte spelat någon roll, men det vet jag ju inte eftersom jag inte ens försökte..
Can you love a fool?
Det är så kallt, så regnigt och kyligt. Jag önskar att jag stod i andra hamnar, utanför Europa. Det fanns en tid då jag var snövitsflicka och älskade en bakgårdsprins. Det fanns fjärilar, TV-spel och ett uns lycka. Någon slog sönder vasen med lycka och vi blev bara spillror. Måste sluta tjafsa om hur det hade kunnat vara..
Well well. Hade Sofias lektioner.. 2 stycken, en junior 4:a och en senior nybörjare.. Kändes sådär, halsen gör ont då jag fick skrika i glas för att tegel var upptaget. Herrejävlar vad rösten försvinner i glas.. Red Echo efter lektionerna, gick sådär, han bet sig fast jättemycket i höger. Vänster tog jag igenom på tio minuter, sedan gick han bara ställd ditåt :p Är jävligt trött, känns som att allt bara har varit så stressigt på sista tiden. Skulle varit hemma hos Sofie ikväll med voltigetjejerna, men hann inte när jag fick jobba istället.. Känns ju lagom bra :( Gick dessutom även med på att jobba söndag.. Lotta ringde i ett väldigt svagt ögonblick och jag sa något i stil med att jag och Angeliqa skulle fixa det.. Drar med stackars Icka på mina äventyr. (om man nu kan kalla stalltjänst för äventyr...) Jag har ju ialla fall lov nästa vecka.. Så jag kan hinna andas och skriva och göra lite yoga och hitta tillbaka till lugnet.
Skolan, hade prov i MDK B, kändes bra. Hade inte pluggat men hängt med lite på lektionerna, så det kändes bra.. Missade typ bara 5 frågor, om resten var rätt eller vilda gissningar återstår att se... :p
Slänger ut första biten av min kortroman, en "deckare".. Som alla som läser litterär gestaltning på Sture måste skriva.. Detta är bara grovt, ett första utkast och texten slutar lite abrubt.. Har ni kommentarer/kritik så prata! ;)
Det var natt; stjärnorna viskade sockersöta ord och månen log mot allt universumstoft. Bakgårdsprinsen var ute, han var alltid ute på nya äventyr, nya upplevelser. Något hade gått snett, en kille utan drömmar eller framtid hade gått på en bakgårdspojke. Prinsen gick emellan. Kniven gick igenom hans hud. Söndertrasade organ och blod och tårar och skrik och panik och bakgårdsprinsen dog nästan sin enda död. Han ligger på sjukhus, maskiner andas för honom och mamma bara gråter. Läkare tar nya tester, kollar hans hjärta, hans andning. Mumlar något om hopp, om att han är tuff och att han kämpar. Mamma bara mumlar och smeker hans panna om och om igen. Jag har varit hos honom, oftast ensam, och läst för honom. Hämtat Shakespeares sonetter inne på hans rum och läst högt, likt han gjorde för mig när jag var liten. Min bror är bara tjugoett år, men hans liv kan ta slut vilket andetag som helst. Jag är hans lillebror, den som sörjer och saknar. Min bror är den enda jag riktigt litar på, vi är 2000-talets bröderna Lejonhjärta. Benjamin uppfostrade mig, mamma jobbade mycket på den tiden. Han hämtade mig från dagis, lekte med mig, läste för mig om nätterna och när jag blev större satt han timme efter timme och hjälpte mig med läxorna. Han var noga med att jag skulle lära mig svenskan, menade att jag visste mitt språk, var jag hörde hemma, men att utan svenska kan man inte bli något i Sverige. Man måste kunna ta sig fram, sa han alltid och log. Jag har hans språk, mamma brukade alltid påminna Benjamin om hur han slet i böckerna i svenska, föraktade grammatik och svor åt böjningsformer. Men det lossnad, brukade han alltid säga då, en dag så fattade jag allt, det bara satt i huvudet. Min bror gick ut gymnasiet med höga poäng, han fick 1,5 på sitt först högskoleprov. Han är min förebild, mitt allt. Förlåt om jag framställer honom som en ängel, det är han inte (eller kanske, i vilket andetag som helst så kan hjärtat ge upp). Min bror har varit en tamburineboy, han har sålt drömmar till människospillror och han har varit hos polisen för slagsmål och han har burit kniv sedan högstadiet. Men han har levt i alla fall, han har älskat, han har fallit, han har dragit den där första linan, han har delat ut det första och avgörande slaget. Han är inte felfri, men han är min bror. Och jag älskar honom. Han är en bakgårdsprins, uppväxt bland fördomar och kalla människor. Han hittade Haekim på en bänk utanför skolan när de gick i ettan, de har varit vänner sedan dess, aldrig backat ur eller vänt ryggen åt varandra. Jag tror knappt de har bråkat. Benjamin föddes i oroligheternas land, vår pappa ansåg sig vara revolutionär och vägrade fly när kriget kom. Mamma och Syrsa hade bara varit i Sverige i två månader när hon fick reda på att jag fanns inom henne, då var Syrsa sex år gammal, han har alltid haft lätt för att lära och lätt för att ställa om sig. /....../
I morgon är det stall och allt möjligt.. Ska skriva så mycket jag kan på kvällen också.. Kanske kommer ett nytt inlägg i morgon, until that; bye bye.
Well well. Hade Sofias lektioner.. 2 stycken, en junior 4:a och en senior nybörjare.. Kändes sådär, halsen gör ont då jag fick skrika i glas för att tegel var upptaget. Herrejävlar vad rösten försvinner i glas.. Red Echo efter lektionerna, gick sådär, han bet sig fast jättemycket i höger. Vänster tog jag igenom på tio minuter, sedan gick han bara ställd ditåt :p Är jävligt trött, känns som att allt bara har varit så stressigt på sista tiden. Skulle varit hemma hos Sofie ikväll med voltigetjejerna, men hann inte när jag fick jobba istället.. Känns ju lagom bra :( Gick dessutom även med på att jobba söndag.. Lotta ringde i ett väldigt svagt ögonblick och jag sa något i stil med att jag och Angeliqa skulle fixa det.. Drar med stackars Icka på mina äventyr. (om man nu kan kalla stalltjänst för äventyr...) Jag har ju ialla fall lov nästa vecka.. Så jag kan hinna andas och skriva och göra lite yoga och hitta tillbaka till lugnet.
Skolan, hade prov i MDK B, kändes bra. Hade inte pluggat men hängt med lite på lektionerna, så det kändes bra.. Missade typ bara 5 frågor, om resten var rätt eller vilda gissningar återstår att se... :p
Slänger ut första biten av min kortroman, en "deckare".. Som alla som läser litterär gestaltning på Sture måste skriva.. Detta är bara grovt, ett första utkast och texten slutar lite abrubt.. Har ni kommentarer/kritik så prata! ;)
Bakgårdsprinsen har sålt sina sista drömmar. Han sover sin sömn likt Snövit gjorde. Han väntar på sin prinsessa, som med en silkeskyss ska kyssa hans ögon öppna. Men hans bakgårdsprinsessa är död. Bakgårdsprinsen är min bror, och jag är den som sörjer honom.
Det var natt; stjärnorna viskade sockersöta ord och månen log mot allt universumstoft. Bakgårdsprinsen var ute, han var alltid ute på nya äventyr, nya upplevelser. Något hade gått snett, en kille utan drömmar eller framtid hade gått på en bakgårdspojke. Prinsen gick emellan. Kniven gick igenom hans hud. Söndertrasade organ och blod och tårar och skrik och panik och bakgårdsprinsen dog nästan sin enda död. Han ligger på sjukhus, maskiner andas för honom och mamma bara gråter. Läkare tar nya tester, kollar hans hjärta, hans andning. Mumlar något om hopp, om att han är tuff och att han kämpar. Mamma bara mumlar och smeker hans panna om och om igen. Jag har varit hos honom, oftast ensam, och läst för honom. Hämtat Shakespeares sonetter inne på hans rum och läst högt, likt han gjorde för mig när jag var liten. Min bror är bara tjugoett år, men hans liv kan ta slut vilket andetag som helst. Jag är hans lillebror, den som sörjer och saknar. Min bror är den enda jag riktigt litar på, vi är 2000-talets bröderna Lejonhjärta. Benjamin uppfostrade mig, mamma jobbade mycket på den tiden. Han hämtade mig från dagis, lekte med mig, läste för mig om nätterna och när jag blev större satt han timme efter timme och hjälpte mig med läxorna. Han var noga med att jag skulle lära mig svenskan, menade att jag visste mitt språk, var jag hörde hemma, men att utan svenska kan man inte bli något i Sverige. Man måste kunna ta sig fram, sa han alltid och log. Jag har hans språk, mamma brukade alltid påminna Benjamin om hur han slet i böckerna i svenska, föraktade grammatik och svor åt böjningsformer. Men det lossnad, brukade han alltid säga då, en dag så fattade jag allt, det bara satt i huvudet. Min bror gick ut gymnasiet med höga poäng, han fick 1,5 på sitt först högskoleprov. Han är min förebild, mitt allt. Förlåt om jag framställer honom som en ängel, det är han inte (eller kanske, i vilket andetag som helst så kan hjärtat ge upp). Min bror har varit en tamburineboy, han har sålt drömmar till människospillror och han har varit hos polisen för slagsmål och han har burit kniv sedan högstadiet. Men han har levt i alla fall, han har älskat, han har fallit, han har dragit den där första linan, han har delat ut det första och avgörande slaget. Han är inte felfri, men han är min bror. Och jag älskar honom. Han är en bakgårdsprins, uppväxt bland fördomar och kalla människor. Han hittade Haekim på en bänk utanför skolan när de gick i ettan, de har varit vänner sedan dess, aldrig backat ur eller vänt ryggen åt varandra. Jag tror knappt de har bråkat. Benjamin föddes i oroligheternas land, vår pappa ansåg sig vara revolutionär och vägrade fly när kriget kom. Mamma och Syrsa hade bara varit i Sverige i två månader när hon fick reda på att jag fanns inom henne, då var Syrsa sex år gammal, han har alltid haft lätt för att lära och lätt för att ställa om sig. /....../
I morgon är det stall och allt möjligt.. Ska skriva så mycket jag kan på kvällen också.. Kanske kommer ett nytt inlägg i morgon, until that; bye bye.
Little things
Efter alla dessa ord, efter allt velande fram och tillbaka - borde det inte finnas fler slutsatser? Shakespeare skrev om att vara eller att icke vara (Hamlet, akt III, scen I om jag minns rätt), har vi inte alltid varit? Borde inte frågan i fråga vara om att älska eller att inte älska? Bara funderingar och reflektioner. Paulo Coelho skrev något klokt i boken "Veronika bestämmer sig för att dö" om att "den första kärleken går kanske aldrig över, men den tar alltid slut". Är inte detta väldigt sant? Jag minns min första kärlek, varenda kyss, varenda smekning. Även om jag var ung dum naiv så minns jag. Och det är också en sak att reflektera och tänka lite över; vilka är vi utan minnen? Är det inte minnen som fostrar oss till stor del? Det finns så mycket, så många tankar, så många frågor.
Har tänkt mycket på en kille jag brukade pratade i telefon med, han var osäker, ville bara se svart eller vitt. Han var så inne på att jag mådde skit, att jag var deprimerad osv. Han hade aldrig älskat, han hade blivit sviken gång på gång, allt var misär och svart. Han målade in sig själv i ett hörn med sina fördomar och ord. Han använde sockerdricka.nu som en dejtingsida, letade efter ensamma människor som kunde förstå honom. Han hade sår som aldrig fick läka för att han var tvungen att visa omvärlden andras svek, gång på gång rev han upp sårskorporna och visade andra. Han ville hjälpa, men drog med sig andra ner. Jag sa till honom, att man inte kan hjälpa andra förrän man hjälpt sig själv. Det tog han som ett svek. Jag litade aldrig på honom, har aldrig litat på killar med för få ord. Han spelar teater nu, gömmer sig bakom andras ord. Kanske är han lite lyckligare, kanske är han nöjd med att alla sagor slutar med lyckliga slut.
Jag drar lite symboler mellan vår relation och relationen mellan Sara och Albert i Almqvists "Det går an". Sara är glasmästardotter, Albert är sergeant. För att rista glas behöver man diamanter, Albert äger inga diamanter och kan på grund av det inte "forma" Sara. Sara är dessutom väldigt självständig för sin tid och vill leva sitt liv. Och egentligen kan man väl bara forma en person om denne går med på det? Utan ord kommer man inte långt med mig, argumentera, diskutera. Killar utan ord använder ofta händerna till slut.
"Så många broar jag bränt,
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig"
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig"
Så många människor jag känt, gått i skuggan av, så många jag saknar. Så mycket som saknas mig. Så många som flytt från Sverige, till andra städer, nya liv, nya öden. Jag saknar dem, saknar alla hemliga pakter och oskyldiga lekar. Mina höstar är alltid röriga, alltid ett töcken av tankar och drömmar. Om hösten spökar min panikångest och allt jag trodde var glömt kommer närmare. Bakgårdsprinsar, tamburineboys, silkes- och snövitsflickor, innergårdsprinsessor - alla står vi en dag enade igen.
Hold On
Ännu en dag i detta livet. Ord ord ord ord. Allt är ord. Sitter just nu och skriver på min kortroman till litterär gestaltning. Väldigt spännande. Lyssnar på musik och ska om ungefär en timme åka till jobbet igen och ha lektion för Linn och Flash. Måste komma på övningar.. Måste måste måste.. Hmm, kanske framdelsvändningar? Research..
Min dag idag:
09.20 - Upp, ut med vovven
10.00 - Till stallet, rida Echo
12.30 - Hemma igen, skriva
13.30 - Bussen till stan, bibblan
14.30 - Hemma, fixa mat (nuggets + potatismos)
15.00-16.30 - Skriva
17.00 - Stallet, lektion för Linn
18.10 - Hemma, skriva!
Borde borde borde. Lediga dagar nästa vecka, en hel vecka att bara skriva under, en hel vecka att bo framför en dator -.- Känns ju uppiggande ;p Well well, tillbaka till orden nu.. Har en intrig att skriva.. Är tvungen att skriva första och sista kapitlet, så tänkte börja med det nu ;)