Det har gått en månad
sedan du rörde mig;
(trettioen dagar, sjuhundrafyrtiofyra timmar,
fyrtiofyratusensexhundrafyrtio minuter har gått)

sedan du kysste mig,
sedan din tunga snuddade vid min.
(två miljoner
sexhundra
sjuttioåtatusen
fyrahundra sekunder)

sedan din värme försvann ut i kylan,
sedan din hand rörde min en sista gång;

och när du frågade om liv
skakade jag bara på huvudet.

Torsdag. Har den där feberkänslan, är matt & tung i huvudet - åskkvavt. Öppnar balkongdörren & vädrar, frisk luft frisk luft. Inte bli sjuk. Inte bli sjuk. Påbörjat en ny bok i litt.kursen, Robinson Crusoe, hittills lite fängslande. Gillar stilen - även om det är en upplysningsförfattare. Tänkte städa lite i fåtöljen så jag kan sitta i den & läsa, men motivationen är på noll. Älskar mina nya jeans-leggings (eller vad man nu säger..) som jag köpte igår; var på stan med mamma en sväng, mest för att hämta böcker på bibblan men blev lite handlat i alla fall. Lite nytt smink också.. Hysteriskt trött. Valborg i morgon men inget inplanerat, tomt. Saknar saknad saknas.

Städa. Plocka upp spillrorna av mig själv & vara sur för att jag inte har tid att fika med Julie <3 fast jag villvillvill.

Huvudvärken & tröttheten förföljer mig, jag fryser nästan konstant oavsett hur många koftor & filtar. Läser läser läser, försöker ta till mig skoluppgiftern, försöker att inte fucka up. Inser att jag inte kommer hinna fylla tjugo. Alla helger upptagna, fullbokade. Saknar mitt rehab, med det hade det aldrig gått såhär långt. Saknar ensamheten, isoleringen, tänkandet. Behöver komma härifrån. Mitt rum är kaos igen, kanske för att symbolisera ut hur jag känner. Värken i hjärtat är tillbaka, kommer & går, hugger & maler. Bör jobba för pengarna, bör inte jobba då skolan blir det enda lidande. Borde inte skriva här, borde sova, plugga, tvätta, jobba, städa eller läsa. Så omotiverad. Funderar på erbjudandet. Så lockande.

Återigen en rågad bägare. Funderar på att försöka fly någonstans. Annostädes. Bortomland.

Hon strök irriterat den sista passagen i manuset ännu en gång - varför blev känslan aldrig så stark som hon önskade? Hon såg på skissen som hon målat upp på fönstret med whiteboard-pennan. Bakom fönstrets trygghet skymtade hon stadens ljus, neonljusloppor som vilse ståk & ombytliga trafikljus. Precis som människor, tänkte hon snabbt. Hon ställde sig i utkanten av det stora rummet som användes som allt-rum; papper låg i högar - ofärdiga manus mm, böcker stod i travar mot väggen & vid första anblick såg det kaos ut. Kom man dock tillräckligt nära så kunde man ana ett system.

Väggarna på södra sidan var nästan bara stora, välvda fönster, ljust & öppet dagtid, mörkt & trång under nätterna. Hon lyckades aldrig med ljussättningen. Så tyst hon förmådde började hon släpa den tunga golvlampan för att försöka skaffa lite ljus; lägenheten var dåligt isolerad & grannarna klagade när hon "möblerade om allt för sent". Hon ändrade bara ljussättningen, aldrig något annat. Tyst brukade hon svära för sig själv, tre års utbildning & hon kunde inte ljussätta sin egna lägenhet.. Det var ett under att hon hade mat på bordet.

Hon suckade, ljuset var bättre, men fortfarande knappt bra. Mjuka pianotoner dansade ur högtalarna; hennes egna piano stod orört med en duk över sig; ingen lät sina fingrar dansa fram över det långa nätter längre. Hon var besvärlig - skapade mest under nätterna, kunde tänka klarare, eller kanska var det tvärtom? Hon försökte att inte tänka på honom. Hon hade försökt, verkligen försökt, att ljussätta hans liv. Han hade varit långt nere när hon drog med sig honom hem; men han blev bättre, blev ren. Samma dag som han kom från rehab skaffade han en tatuering på vänster handled; skärp dig, det blev hans väg att aldrig hitta tillbaka dit han kom ifrån. Skärp dig, med hennes handstil.

De var bägge konstnärer & ibland stämmer talesättet lika barn leka bäst, men för deras del var det snarare lika barn drar aldrig jämnt. Hon led alltid om nätterna, jobbade till två, tre, för att sedan sova till tio - han föredrog att spela piano i soluppgången, se hur noterna på pianostället glödde i det intensiva solljuset. Ingen vet egentligen vad som hände - de flesta avundades deras, utåt sett, intensiva & glödande förhållande. Verkligheten var inte lika ljus. Till slut var det sista sakerna kastade & de värsta orden sagda. Hon stod i ett tunt nattlinne i sovrumsdörren, han gned sina underarmars trasiga vener av gammal vana, kanske lite nervositet, och smekte sedan hennes hår en sista gång innan han gick. ur. hennes. liv.

Hon möblerade om allt den natten - till grannarnas förfäran släpade hon möbler till halv fem en onsdagsnatt. Ljuset kom inte längre i hennes rygg utan mötte henne rakt framifrån. Hon var inte rädd. Stormen hade lagt sig lite efterhand, det hade gått trettio dagar utan att hennes vi hade existerat. Nu står hon halv fyra & stirrar ut över staden - försöker komma på något att skriva, något att göra, någon något att älska. & nere på gatan sneglar någon upp mot hennes fönster, slänger sedan en blick på sin handled & går vidare i regnet. Skärp dig.

--
Kanske har en svag connection med utmaningen på skrivpuff (gårdagens), att möblera. Grunden har stått på mitt fönster ett tag. Inte det bästa, men jag skriver & det är fan imponerande så jag låter bli att förfäras över kvalitén. Fragment från verklighet, annars bara min kassa fantasi ;)

Candy: Once upon a time, there was a Candy and Dan... Things were very hot that year... All the wax was melting on the trees... He would crawl on balconies, climb everywhere. Do anything for her... My Danny boy. Thousands of birds. The tiniest birds adorned her hair... Everything was golden... One night the bed caught fire... He was handsome, and a very good criminal... We lived on sunlight and chocolate bars... It was the afternoon of extravagant delight... Danny, the Daredevil... Candy the blessing... The day's last rays of sunshine cruise like sharks..."I wanna try it your way this time!" You came into my life really fast, and I liked it. We squelched in the mud of our joy. I was wet thighed with the surrender... Then there was a gap in things... And the whole earth tilted... This is the business. This is what we're after. With you inside me... Comes the night... 

Hinner inte, har jag tänkt mycket på senaste tiden. Vill, kan, hinner inte. Samma med orkar inte, är bara så seg & trött hela tiden. Har knappt tid att tänka, att plugga, att hitta ett jävla jobb (vilket jag måste, förr eller senare, hur skrämmande det än må vara). Har ont & är trött i kroppen, i musklerna. Vill skriva men hittar inte orden, hittar inte tiden, motivationen, inspirationen. Whiteboardtavlan är full av borden, känner att jag bara lägger till & aldrig suddar ut. Panik-uppgift i skolan i morgon, läggs ut klockan tolv, ska vara klart på, helst innan onsdag & jag jobbar till typ två. Det känns inte så bra. Borde sova nu, bland annat, börjar typ klockan åtta i morgon. Jag är inte van vid detta. Jag är van vid att vakna vid nio. Urgh.

"Vill du ha en reklamfri blogg?" frågas när jag loggar in. "Nä, jag vill ha en fungerande blogg" tänker jag. 2006 började jag blogga på blogg.se & jag har för det mesta varit nöjd, förvånande nog. Men jag stör mig lite på att det just nu inte riktigt funkar - flera gånger får jag publicera inlägg två gånger för att det inte publiceras första gånger. Inlägget jag skrev igår fick jag göra så med, det publicerades egentligen 14:12 idag. & sånt gör mig lite trött. Det får gärna ta ett par minuter innan det syns, men inte mer än tolv timmar... Börjar irritera mig lite..

Har varit på jobbet, kom nyss hem & har precis tryckt i mig en hamburgare. Klockan nio hade vi möte med kommunen om ridvägarna på berget, mest formalia, kändes det som. Jag hade siktat på att vara hemma vid 12 & dessutom ha ridit Pieces då. Det har inte riktigt gått så bra. Försöker få Mikki att skritta ut med mig senare idag, borde verkligen börja läsa böckerna & fundera på uppgiften, speciellt då jag jobbar 8.30 till 14.00 i morgon :|

För ett tag sedan läste jag en bok som hette Till sista andetaget, skriven av Anne Swärd. Jag bär den fortfarande med mig, så satans starkt skriven var den. Boken handlar om Lo & Lukas. Om eld & kärlek. En mor som alltid varnar för kärleken men aldrig säger varför. Språket är magnifikt, magiskt. Vissa passager är nästan drömlika, svävandes. Ibland hoppandes i handlingen, men aldrig riktigt svårt att hänga med, jag gillar symbolikerna. Elden som funkar som en cirkeldisposition för Lo & Lukas. Jag gillar uppläget och alla tolkningar man hade kunnat göra av den - Lukas & hans far som pratar två olika språk och aldrig förstår varandra.. Antar att jag antagligen missade ett par detaljer då jag sträckläste boken under en natt (var klar vid fyra..). Men den finns fortfarande hos mig, och jag grubblar fortfarande över vissa partier. Väldigt skickligt skildrat av Anne. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så speciellt med språket, det är många härliga, udda ord & snäva formuleringar.

Åh vad det var vackert & åh vad jag vill att fler ska läsa den - svårt att hitta ord, så underbar var den. En bok som kommer finnas över mina want-them-books ;)

Bodelningen är avklarad, eller vad det nu heter. Alla farmors saker är nu nedpackade i flyttkartonger & står på nedanvåningen - pappa, farbror & faster & vi andra ska dela upp sakerna mellan oss om en vecka. Bokstavligt talat ett helt liv i kartonger. Det värker till när jag inser hur mycket hon sparat - alla teckningar sedan jag & syster var små, till och med sedan pappa & hans syskon var småttingar. Bilder i plånboken visar oss i alla möjliga åldrar. Smycken jag aldrig sett henne bära, så mycket saker.. Alla fotoalbum, pappa ser ut som ett barn på julafton - det riktigt lyser i ögonen på honom; "åh Lisa, här är du & farfar när ni spelar orgel" (eller "åhgel" som han säger med sitt halmstadtal). Bilder på människor jag endast hört namn på genom barndomsår men aldrig sett, farfar på jobbet, skitigast av alla. Speciellt fotoalbumen är jobbiga.

Klump i magen - inser hur lite jag egentligen kände farmor. Hört om & om igen hur det var farfar som höll ihop familjen & att det aldrig blev det samma efter han dog nittiotvå. Pappa så smal så smal på bilderna i Allarängen efter farfars död, jag endast två år gammal, ganska ovetandes om vad som hänt. Kunde inte förstå familjens tårar.

Nostalgi. Ska snart tillbaka till stallet, till "min" ponny, min klippa & soulmate. Kvällsfodring & annat väntar ikväll..

Beslutsångest. Borde formatera om datorn eller göra något åt att den låter som den ska dö hela tiden. För mycket skit, för lite plast. Minns hur snabb den var när den var ny... Nu kan det ta fem minuter att öppna Word. Funderar dessutom på om jag ska ha Word - även om det är så himla fint & användarvänligt så har jag tyckt att OpenOffice är snabbare, även om det är krångligare om man är van vid Word... Får se. Fick inga installationcds med till laptopen och pappa är inte så jävla hjälpsam - han kan spela dum om han vill. "Vaddå?" & jag bara suckar och försöker förklara att han kan hjälpa andra med samma sak, men inte sin egna dotter. Han satt en halv dag & försökte få in nya Sims på syrrans dator - han kollar inte ens på min.. Hmm. Behöver någon villig IT-kunnig kille nu! Rädda min dator!

Ska snart iväg till stallet, borde ha kopierat/skrivit ut papper och planerat.. Får antagligen jobba ensam idag, inte för att det stör mig - snarare är det lite skönt. Såg New Moon i morse, den linjerade med boken bättre än Twilight och de har lagt några extra nollor med i priset för specialeffekter. Härligt att se. Blev lite glad över att "filmen" i mitt huvud var liknande till filmen på skärmen. Så lycklig man kan bli då, även om filmen på vissa passager känns överspelad. Alice & Jane var verkligen perfekta i sina roller - härligt att se. Hyrde även Veronika bestämmer sig för att dö, en filmatisering av Paulo Coelhos bok med samma titel. Ska bli spännande och se hur det blir. Fick också fatt i Förbannade Fred på bibblan - hur jag ska ha tid med allt vet jag inte... Har nästan läst ut Twains bok Tom Sawyer idag i alla fall, går snabbare när jag skummar - kanske missar något men eftersom jag ska skriva en analys om klassiker så känns helheten viktigare än passager. Vem vet - jag kanske har fel? Ska i alla fall ha läst typ fem böcker till, helst inom en vecka - då har jag en vecka på mig att skriva analysen också, känns lite stressigt.

Söta Julie vill ha med mig ut ikväll, sanningen är att det inte lockar mig speciellt mycket - sov inte bra inatt & har sån satans muskelvärk. Jobbar ikväll och börjar halv åtta i morgon.. Men vi får se, kanske piggnar jag till under dagen trots allt? Ska jobba, rida lektion, rida Pieces och sedan fodra.. Går Viska sista lektionen så får jag vänta till efter kl. sex med Pieces - är lite jobbigt när han inte har en egen sadel.

Lite kontrast mot de senaste inläggen - svårt att lägga band på fingrarna när de flyger över tangenterna *s*

Hon mötte sin blick i hissens speglar. Hade hon inte varit i sånt jävla desperat läge hade hon aldrig gjort detta, hade hon aldrig tagit emot smutsiga pengar, aldrig deltagit i ett krig som inte var hennes. Hon tänkte på citatet "so when you're asked to fight a war that's over nothing, it's best to join the side that's going to win".  Stockholm är så förbaskat stort när du är nobody. Hon hade skrattat åt filmerna - nu stod hon själv i en luvtröja & palestinasjal så det enda som syntes var de bärnstensbruna ögonen, aldrig hade hon trott att folk såg ut såhär i verkligheten. Hon hade fått ett nytt mobilnummer, ett nytt namn. "Jag är Aisha, Aisha, Aisha" upprepade hon mot speglarna.

Hissen ryckte till & stannade, hon gick sakta ut i det kalla trapphuset och sköt sedan upp den tunga dörren. Det var mörkt ute, det är alltid kolsvart i områden som dessa där alla gatlampor är sönderslagna. Hon behövde inte vänta länge innan bilen svängde intill trottoaren och han klev ur. Snabba frågor med snabba svar. Hon försökte verka lugn även om hjärtat slog dubbelvolter inne i hennes bröstkorg.

"Kom, vi åker & tar hand om ett problem" sa han och började gå mot bilen. Hon satte sig i framsätet bredvid honom, r'n'b i stereon, hon tappade räkningen på minuterna de körde. Till slut stannade han i utkanten av ett villaområde. "Nu får du lösa resten själv, Aisha". Hon svalde och drog ett djupt andetag, gick igenom allt i huvudet en gång, öppnade sedan bildörren och vände sig emot honom.

Han log. "Fucka aldrig upp" sa han och stängde dörren bakom henne.

Han såg sig stressat omkring, det jävla tåget var nästan en halvtimme försenat. Han skulle bli sen. Argt och irriterat sjönk han ner på en bänk i närheten, iakttog avund människorna som stressade till sina tåg, som var i tid. Självklart hade hans varit sent. Hade han tittat sig omkring så hade han sett solkatter kättra på de vackra väggarna som var fyllda av vackra målningar upp till taket, han hade sett marmorgolvet ändra färg efter skuggor och ljus, och han hade sett henne komma gåendes. Istället fokuserade han på att packa upp sin laptop, satt han fast här i en halvtimme kunde han ju ialla fall göra någon nytta, inbillade han sig själv.

Han hade precis börjat skriva när en skugga kastades över skärmen.
"Är det ledigt här?" frågade en ljus röst. Han slog upp blicken & fick syn på en ung, väldigt söt tjej.
"Ja visst", sa han och började flytta sin ryggsäck, något irriterat. Hon slog sig ner och började läsa en bok; diskret försökte han få en glimt av titeln men misslyckades. Väldigt söt, tänkte han och blev mer irriterad utav sina tankar. Varför hade hon satt sig bredvid just honom? Det fanns ju andra jävla lediga bänkar... & den där kjolen var väldigt kort.. Undra om hon hade pojkv... det måste finnas många killar som var intresserade av henne. Hon var ganska smal, och linnet smet åt & visade hennes vackra linjer. Hon var faktiskt ganska sexig när han tänkte på det.. han gav sig själv ett mentalt slag i bakhuvudet & såg ner på sin förlovningsring.

Han insåg att han var iakttagen och när han slog upp blicken mötte han hennes ögon. Emeraldgröna, kattögon - tänkte han & undrade om hon lade märkte till vilken färg hans ögon hade. Hon log mot honom.
"Vad gör du för något?"
"Eh, jag skriver en lägesrapport för jobbet" han insåg hur töntigt det lät.
"Vad läser du?" kontrade han med för att hon skulle glömma bort hans svar.
"The heart is a lonely hunter", svarade hon lätt - hennes röst lät som den bars fram på en sommarbris, lätt men ändå allvarssam. Titeln sa honom ingenting så han försökte snabbt se upptagen ut för att slippa fler frågor. Hade hon nödvändigtvis behövt sätta sig bredvid honom? Han kunde inte låta bli att snegla på henne, hon var onekligen sexig, sådär filmstjärnesnygg. Han nöp sig själv i armen & tänkte tyst "skärp dig nu, get a grip för Guds skull".

»Tåget mot Göteborg anländer till perrong sju om fem minuter.«

Han suckade tacksamt och började packa ihop, hon gjorde likadant.
"Ska du också till Göteborg?" frågade hon, fortfarande med ett leende över sina läppar.
"Ja" svarade han och lät nästan bli att snegla mot hennes urringning.
"Vad ska du göra där?" Han tyckte hon började bli lite väl nyfiken och svarade halvt mottvilligt, men ändå trevligt; "Jag ska träffa min flickvän, du då?"

Hon fortsatte le sitt vackra leende och svarade med fjärilar i rösten;
"Jag ska också träffa min flickvän."

Det regnar inte idag.

Jag har kollat mail, lämnat vovve och läst lite, Tom Sawyers äventyr, kurslitteratur. Katten sover i min säng & jag lyssnar på Lasse. Har flyttat tillbaka till mitt rum efter ha bott där nere ett tag - vilket betyder att jag kan stänga en dörr & lyssna på hög musik (& Dylan). Har varit så sjukt mycket på sistone, behöver verkligen kunna koppla av och plugga nu. Att mormor kommer hit senare idag wont help. Borde ta mig in till bibblan idag, har en bok som måste lämnas och lite som måste lånas. Råkade se att fortsättningen till Älskade Krig, som "ironiskt" nog heter Förbannade fred, finns inne nu. Den har varit populär sedan den kom ut förra året. Jag borde ha läst ut Mark Twain till senare idag - borde läsa i stort sett en bok om dagen för att hinna till uppgiften. Suck.

Skrev en novell igår, idén från skrivpuff. Ska dessutom läsa söta Julies novell, vilket jag inte hann med igår då min dator bestämde sig för att sega ihop totalt. Lägger ut min novell senare. & jag tror jag kan lova att bloggen kommer att uppdateras lite oftare nu ;)

Emma, har utmanat mig ;o det gäller att skriva tio saker som gör mig glad, sött <3

1. Mina söta vänner! Alla som får mig att tro att jag kan saker, alla snälla kommentarer, galna nätter, mysiga kvällar. <3
2. Böcker, alla ord - sammanhangen, jag bara älskar att läsa.
3. Loke, "min" söta ponny som alltid lyckas charma mitt hjärta om & om igen. Min klippa i stormen.
4. Sommarregn - fuktig asfalt som doftar sommarregn, regnbåge och molndans.. Underbart.
5. Dricke té med balkongdörren öppen ;o
6. Att skriva; lyckas formulera den där perfekta meningen,  känna lyckan över att skapa, kreativt levende.
7. Lyssna på musik; nu för tiden den mesta musiken - men framför allt pop/rock/blues.
8. Vakna bredvid någon man tycker om & känna att ingen annan någonsin hört mer hemma någonstans än vad du gör här.
9. Måla - att blanda färger, flyter samman, att alltid blir en helhet. Att skissa men aldrig bli klar.
10. Stå med benen i havets vatten en sensommarnatt & bara njuta.

Jag utmanar faktiskt ingen, tråkigt nog ;) tror de flesta redan fyllt i det av mina vänner. Är dessutom helt slut efter att ha jobbat hela dagen i stort sett...

Började skriva ett längre inlägg om mitt bloggande, men mitt i allt så ringde Sofia & bad mig följa med och hämta en häst.. Så jag ska strax ge mig iväg till stallet, men hoppas vara tillbaka pretty soon, måste packa upp, organisera mina böcker, städa skrivbord & plugga idag. Mycket saker, lite tid.. :)

 Drömmar går alltid sin väg, sa du alltid, så varför jag jag kvar här? Varför gick du? Vet inte varför, men tänker alltid på dig när jag hör denna låten..

Jag vet att uppdateringarna varit kassa på sistone, men jag är lite i identitetskris med mig själv och mitt skrivande. Och det händer så mycket att livet står lite på ändan & allt känns som när man var liten & ngn snurrade en runt runt runt runt. En ny ungdomsbok kommer ut i slutet av april, Det är så logiskt, alla fattar utom du, skriven av Lisa Bjärbo. Den verkar sjukt söt & bra. Måste hålla koll på bibblan - eller ska man till och med köpa den? Titeln anspelar på, som den popkunniga kanske redan märkt, Annika Norlins (aka Säkert, aka Hello Saferide) låt Någongång måste du bli själv. Man måste bara älska hennes poppiga skivor med tuffa & bra texter.

Imorgon blir det "happy hour" ridning ~9-10 på Loke.. Ska upp tidigt, urgh. Senare bär det av till Gekås, borde ha skrivit handlingslista, borde borde borde. Nej fan, nu jävlar ska jag plugga.

Jag kommer aldrig tillbaka till det mörkbruna huset, jag kommer aldrig känna heltäckningsmattans mjukhet under mina fötter igen. Det händer att jag sörjer, att jag undrar vad fan som hände. Femton år och hemlös. Rotlös. Saknar den speciella doften i stugan, alla nätter under bar stjärnhimmel och de svindlande gräsmattorna. Åsen som alltid gjorde åskan tio gånger värre, tio gånger mer att älska.

Jag blev hemlös, rotlös. Det var så jag lärde mig att slåss.

Can I sleep on your shoulder?
Whisper sweet words in my ear.
Can we go out together?
Can we make out and pretend it’s all there?
Cause you know, I’ve been waiting for
something that hasn’t come through
But it might come along soon
And until that, you will do
I can’t believe it’s not love!

I’ll take you to the movies
Yell at you when you’re late
You can sigh when I shower for too long
Hold up the bathroom so that you have to wait
Invite people over for dinner
Make up names for kids we could have had
And when we get drunk, we can get it together
Go home too early, everyone will say we’re sad
I can’t believe it’s not love!
Have white wine parties in the sun
And talk about what it’s going to be like to find someone
I can’t believe it’s not true
And I can’t believe you didn’t know this, too



Lyssnar på Hello Saferide & det kliar i hjärtat & det river i själen.

& han berättade en gång om hur han stod mellan oas och öken, från trygghet till minerat land - bokstavligt talat. Lokalbefolkningen berättade om alla minor som aldrig hittats, om alla barn som vandrat ut & aldrig kommit tillbaka. Det var likadant vart han än kom. Sudan, Tchad, Somalia, alla länder med samma historia. Det var en vacker dag, solen speglade sig i vattnet & slängde solglimtar på bladen, barnen spelade fotboll en bit bort; för små för att egentligen har något grepp om vad som hänt. Han kände i jeansens bakfickor, presskortet och andra behörighetspapper som visade att han faktiskt hade ett uppdrag, att han faktiskt inte alls var så övergiven och vilsen som han kände sig. Men ändå; en gnagande känsla av att ingenting någonsin kommer vara sig likt, inte ens i trygga Sverige. Känslan av att allt har ett pris.

Det är då han ser henne, flickan, hon kan inte vara mer än nio, tio år. Springer, springer springer, trotsar alla varningar, alla skyltar. Ingen verkar ha sett henne mer än honom, hennes röda klänningstyg fladdrar i vinden, han kan inte se om hon skrattar eller gråter, kan inte fatta. Han greppar kameran utan att egentligen tänka, trycker av en två tre fyra fem sex bilder innan hon är får långt borta. Han vill skrika, han vill säga åt henne att vända, men inför deras språk står han naken & maktlös. Hon befinner sig långt bortom gränserna nu, han blundar hårt & räknar;
 ett  två 

tre  fyra 
fem    sex    

sju     åtta     
nio &
                            BOOM

Ljudet han hoppades att inte höra, han känner baksidan av trädet mot sig rygg, utan att öppna ögonen sjunker han ner på knä & gråter. Öppnar inte ögonen förrän solen har sjunkt & lämnat honom, först då reser han sig & går genom den tysta byn likt ett offer bär han en skuld som inte var hans fel.

Vi kan väl dansa här och nu,
jag är hon & han är du;
vi kan göra piruetter hand i hand
& låtsas att vi känner något för varann.


Allt han bloggar om är okända & glömda blues- & jazzband, jag blandar det med annars okända brittiska popband & ökänd odräglig radiopop. Försöker leka med orden - men allt är möten, allt är samtal - staden spinner inte så förbaskat fort längre. Ute med söta Emma & kära Thulie igår - snurrade runtruntrunt & had the time of my life - roligare än jag haft det på länge <3 Julie är söt & har fjärilar i sitt skratt; inser hur mycket jag saknat både henne & Emma & alla samtal, allt. Kallt på uteserveringen, men varmt inombords. Just nu; Cyndi Lauper, Time after Time. Tror inte på ett enda ord.

SMHI lovar ingen sol i morgon. Hade nästanglömt ett möte. Fan.

Med kashmirrött hår bleknar mina annars klarblå ögon, blir nästan rädd av intetsägandet i de gråblå ögonen som ser tillbaka på mig i spegelbilden. Det är grått och trist i Halmstad, en stad som inte är värdig sina älskare om våren, om hösten, om vintern. 

Jag har tappat inspirationen, motivationen. För lite vettiga tankar, för mycket slösad tid. Är lite skygg, lite folkrädd för tillfället - mer än vanligt. Läste ut en himlans bra bok, Till sista andetaget, av Anne Swärd för ett par nätter sedan, inte orkat sammanfatta. Underbart språk. Ska skriva om den snart, när jag orkar, när jag hittar orden.