Hon mötte sin blick i hissens speglar. Hade hon inte varit i sånt jävla desperat läge hade hon aldrig gjort detta, hade hon aldrig tagit emot smutsiga pengar, aldrig deltagit i ett krig som inte var hennes. Hon tänkte på citatet "so when you're asked to fight a war that's over nothing, it's best to join the side that's going to win".  Stockholm är så förbaskat stort när du är nobody. Hon hade skrattat åt filmerna - nu stod hon själv i en luvtröja & palestinasjal så det enda som syntes var de bärnstensbruna ögonen, aldrig hade hon trott att folk såg ut såhär i verkligheten. Hon hade fått ett nytt mobilnummer, ett nytt namn. "Jag är Aisha, Aisha, Aisha" upprepade hon mot speglarna.

Hissen ryckte till & stannade, hon gick sakta ut i det kalla trapphuset och sköt sedan upp den tunga dörren. Det var mörkt ute, det är alltid kolsvart i områden som dessa där alla gatlampor är sönderslagna. Hon behövde inte vänta länge innan bilen svängde intill trottoaren och han klev ur. Snabba frågor med snabba svar. Hon försökte verka lugn även om hjärtat slog dubbelvolter inne i hennes bröstkorg.

"Kom, vi åker & tar hand om ett problem" sa han och började gå mot bilen. Hon satte sig i framsätet bredvid honom, r'n'b i stereon, hon tappade räkningen på minuterna de körde. Till slut stannade han i utkanten av ett villaområde. "Nu får du lösa resten själv, Aisha". Hon svalde och drog ett djupt andetag, gick igenom allt i huvudet en gång, öppnade sedan bildörren och vände sig emot honom.

Han log. "Fucka aldrig upp" sa han och stängde dörren bakom henne.