I look at the fluorescent stars

under the shelves next to my bed:

the memories make me smile every time,

reminding me that I have friends:

it might seem silly but it’s a needed reminder,

a welcomed one.


So many years ago 

my best friend put stars on the ceiling above my bed,

stars, planets and moons:

a whole universe in my tiny bedroom.


She said that it was for the bad days:

the days I struggled to get out of bed,

for the nights when the Sandman got lost in the darkness -

when sleep seemed light years away. 


“Everyone need their own universe” she said 

She didn’t know that she was the sun I was revolving around;

I already had my universe,

I wish I had a chance to tell her that. 


A year back I had a really bad day;

the kind of day I didn’t leave bed,

eventually I called a friend &

we talked for hours and I told him 

about my own fluorescent universe,

how I lost the pieces in boxes moving:

how I hoped to find them again some day.


A week later,

a small package arrived

no universe this time

just stars, pink fluorescent stars,

and a note:

“I’m sorry I can’t be there to help you put them up.

They’re for every day: not just the bad ones.

Make your own night sky.”


And I did. 


I look at the fluorescent stars and they remind me of friends I have,

and the friends I had,

they make every bedroom feel like home:

they make the bad nights a little brighter,

they make the bad days a little better.


Everyone need their own universe;

it shouldn’t revolve around someone else though. 






He pulls my hair
I tell him harder
cause depression makes me numb and tonight,
tonight I’m tired and I want to feel something.
He pulls my hair but I said no choking:
there are rules -
at least I like to pretend that there are rules.

His other hand is moving, exploring:
set out on a mission to make me feel something, I suppose
it doesn’t matter

I feel him all tense and I say yes yes
(let’s just get it over with)

He says the name Sam over and over,
my name is not Sam but I’m used to it by now 
he’s a distraction: he’s allowed to use me,
allowed to pretend I’m someone else,
someone named Sam or likewise -
full disclosure.

My turquoise heels are not as easy to walk in the morning after,
like they agree better with the tequila than my legs.

His flat is like a fleeing memory:
morning sunbeams through the window,
the checkered floor in his kitchen:
for a moment I pictured myself as the queen -
how we’d carefully play around each other:
how in the end it is always a game we play.


I know you think you’re helping
that this is the right thing to do,
maybe you feel powerless,

It wasn’t the right thing to do;
it’s alright 
sometimes we mess up.
It’s alright, 
I have others to turn to. 
I’m not as alone as you assume. 

Things are not always
what they seem to be.
People are not always
what they seem to be -
how they seem to be.

I forgot the most important,
the most essential thing:
don’t let anyone too close. 

It’s quite alright
I don’t tend to make the same mistake twice. 
Years ago I learnt
that you can’t change people;
so you shouldn’t keep trying to.

Maybe there’s a lesson here,
maybe I’m just too damn tired.

Maybe everything isn’t what it seems to be. 


what a strange concept
what a man-made invention to try to
contol something we have no control over
slipping through my fingers like grains of sand
my hands like hourglasses;
& for a long time now,
I have come to terms with losing control
much like time; the hours, minutes and seconds
I see my life tick away
- it is quite alright;
I surrender
please have mercy on me
I did what I could


Faller isär
jag föll isär idag:
hundra ledsna små bitar över golvet


when I'm here I see all the lives I could have lived

all that was needed was a fraction of a decision
a change of heart
a declined application

and nothing would have been what it is;
and it's difficult when you look at it that way

I've forgotten what happiness tastes like -
feels like:
I think it used to come with a soft muzzle, 
a warm breath against my hair,
a friendship that passed every obstacle.

I've tried to tell myself that sometimes,
you need to break your own heart.
Sometimes you have to walk away. 

I'm not so sure about that anymore.



sometimes I feel so lost
so so sooooo lost;
like I took the wrong turn years ago
and I can't figure out where that was or when it happened
I'm just staying on the road, 
keep going cause that's what people tell me to do
keep going
keep breathing
(beat, little heart, keep beating)
Is this what it's meant to be like,
being an adult? 
I'm barely holding it together:
but if you do enough things,
if you don't stop and think:
it almost works out
(beat, little heart, please keep beating)
 don't give up on me
(beat, little heart, please please keep beating)
please please don't give up on me
I'm doing what I can


I don't hate him
- maybe I should
I mean I've certainly tried,
but maybe he's not worthy of hate
maybe feeling indifferent is a worse punishment
for what he did,
for what he put me through.
I knew about the other girl,
it wasn't necessarily obvious
but if you're with someone long enough
you'll notice small changes: 
a pillow case that doesn't smell like it used to anymore,
some blonde hairs in his brush,
a new, unknown passcode on his phone. 
Could maybe be coincidences,
but come on, we all know better than that. 
Sometimes the truth just isn't convienent at the moment, 
sometimes living in denial is a way of survival,
sometimes you can choose when he gets to break your heart. 
So no, I don't hate him, 
maybe it'd be easier for me if I did
but either way - it wouldn't make a difference for him. 


jag minns hennes kropp mot min på dansgolvet
genom blinkande ljussken och alkoholdimmig blick;
vi är ett med musiken
jag släpper den sista biten kontroll,
låter basslagen bli mina hjärtslag 
så nära så nära

hennes leende är svar på varenda fråga jag någonsin velat ställa


kan höra mina egna hjärtslag,
känna hur det lilla hjärtat pulserar
(slå lilla hjärtat, slå)
stadigt, taktfast

det har alltid slagit långsamt;
långsammare än männens.
Ibland har jag tagit det som ett tecken,
(love me tender, love me softly)
men kanske är det bara i mitt eget huvud?

Kanske spelar det ingen roll.


kör igenom ett höstföränderligt landskap,
från kust till inland;
från hav och stränder till sjöar och skog
all denna skog...

Rödbrunna höstlöv på träden
och jag tänker att det bara var några månader sen
skogarna brann på riktigt 
(minns du sommaren då ladan brann?)

samlade snäckor och andades havsluft,
ett höstligt och blåsigt Tylösand
tänkte på en novell jag skrev:
om en sommar i en annan stad,
om att samla snäckor och om en man,
en man som inte samlar,
som vet var han har varit och vart han ska.

Så många historier,
så mycket minnen. 
Löven och mörkret faller,
men i år försöker jag att låta bli. 


Tänker på västkusten,
alla gånger jag gått hem genom staden
med lätta steg
efter spelningar, efter kvällar på dansgolv, efter för många drinkar
tänker att jag sällan var rädd
rädslan kom efteråt, på tiotalet.
Tänker på första gången jag vaknade
med dig bredvid mig i min 90-säng. 
Tänker på alla gånger jag smög ut ur huset,
alla nätter jag mötte dig;
alla nätter jag lämnade dig där.
Tänker på att vår historia hade kunnat sluta annorlunda.
Tänker på alla sjömän vi dödade nere på B&B,
innan rökförbudet,
hur det alltid fanns någonstans att passa in.
Tänker på hur du alltid var där,
hur du alltid såg igenom mig,
hur du alltid visste vad jag behövde.
Det har funnits så många "du", 
men i slutändan är det alltid jag;
ensam kvar


"Any place you don't leave is a prison."
I'm not sure I recognise myself;
I know I know, stare into a mirror long enough and all the features starts to blur -
but wasn't there more of me before? 
I think I used to be more;
so much wasted potential here -
I feel so stuck, I guess I built my own prison. 
Soon, soon, I'll be out of here,
soon, soon, I'll be somewhere else;
but it never happens. I'm still here:
somewhere I said I'd leave three years ago.
I smile and laugh cause I don't know what else to do,
improvising life as I go along
and heck, I'm not even a good improvisor. 
But if you smile and laugh enough - no one asks you if you're fine
- no one asks about happiness. 
So many dreams,
so many plans;
I'm not sure there's enough of me left to fulfill them. 


jag minns konturerna 
av honom
när han häver sig över mig
(in i mig)
hans armmuskler mot gryningsljuset

jag minns hans andetag om nätterna
hans värme
hans rörelser bredvid mig

jag minns glittret i hans ögon 
självsäkerheten i hans steg 
den där blicken som alltid,
alltid fick mig att vackla till 

han visste vad han ville och han ville mig 
& jag minns så mycket;
minnesfragment som klipp under ögonlocken
men jag minns inte varför jag älskade honom


gick genom Halmstad häromnatten
och den här djävulska värmen
påminde mig om något;

typ sommaren 2011 eller 2012
jag är inte så bra på årtal
men i alla fall,

du var också ute,
lät dig jaga mig lite;
smsade från ställe efter ställe.
Asbest spelade på Route 666
och du hann ikapp mig
jag lät dig komma ikapp mig 
du hade sagt att du inte skulle dit
& tanken på att du kommit för min skull
gjorde mig sjukt nervös. 

Det var kvavt. 
Dansgolvet så otroligt varmt;
men Asbest spelade & det var omöjligt att stå still. 
Ingen svalka utomhus, bara ännu klibbigare i luften. 
Jag skulle jobba morgonen efter, eller iväg på något så jag lämnade dig där,
på Storgatan
efter spelningen.

Fan jag skulle ju ha låtit dig gå hem med mig. 


efter att du 
skrev jag listor i ett år
jag var livrädd för att glömma dig
så jag skrev ner
om dig
att du brukade smsa små figurer, innan emojis fanns
att du alltid tappade bort dina skor 
att du alltid åt tacos med bearnaisesås
att du älskade humlor
att du accepterade pussbiljetter som valuta
att du trodde stenhårt på drömmar 
att du var så jävla vacker
jag hittar fortfarande listor:
på USB-minnen
i utkast på mail
en hårt ihopvikt lapp bland mina målarsaker
men jag har insett
att det är en del av livet att glömma
att jag kan inte minnas allt;
jag vill inte vara ett vandrande uppslagsverk med dig som tema
jag kommer alltid att minnas det viktigaste
& jag kommer alltid att älska dig så jävla villkorslöst


så trött 
det är liksom som det är

känns konstant som att jag är med i en pjäs
där alla har fått instruktioner 
ett manus
en karaktärsbeskrivning

och sen är det jag
som aldrig har en aning om vad som händer 
vilken pjäs det är
vem jag ska vara
hur jag ska vara

jag passar aldrig in
och det är så jävla tröttsamt 


There are birds singing outside the windows;
it’s so close to dawn and I can’t sleep
sometimes when I’ve been drinking I have troubles falling asleep 

Its been a long day 
a good, nice day
it’s been a long time since I laughed like this
since I didn’t have to overthink every step
everything I said
everything I did 

Sometimes life is good
midsummer is usually one of those moments 


dekonstruera de-konstruera de-konst-ruera de-konst-ru-era
& konsten att någonstans tappa sig själv


jag städar
det är nationaldagen och jag är ledig
häromdagen hittade jag en av hans skjortor
i min byrålåda
en flannelskjorta
lite för stor för mig
jag har på mig den
det känns tryggt på något sätt
även om han aldrig utstålade någon sorts
jag städar;
clean house clean mind,
wishful thinking