Som många av er vet har min dator sett bättre dagar. Idag åkte jag & pappa & lämnade helt sonika in den på Elgiganten, den är inte ens ett år gammal och garanti finns kvar. Killarna som är lite mer tekniska än mig (jag letar fortfarande efter min tidsmaskin som ska frakta hem mig till medeltiden eller så) sa att det är ett ganska vanligt fel, att en windowsfil helt enkelt har försvunnit. Jag hoppas de har rätt. Men eftersom jag inte vet hur illa det egentligen är & om de behöver skicka iväg den till ytterligare nördar så kan det ta upp till två veckor. Under tiden har jag Benjamin (ni vet, min gamla kompis som jag totalkraschade för nio månader sen & knappt fått igång igen?), han är inte helt återställd och jag vet inte om jag kommer ha något internet. Jag lovar att jag ska försöka blogga lite från lånade datorer, men jag vet inte hur ofta det kommer ske (kommer ju behöva låna dator dagligen ändå). Så om det är lite stillastående här ett tag så vet ni varför.. Ni får hålla tummarna över att min hittills namnlösa dator bestämmer sig för att gilla killarnas återställningsmetoder..

Bilderna jag lovade? De hittar ni i ett album på facebook. De "censurerade" bilderna hittar ni här. Kanske erkänner att jag är för lat för att ladda upp alla här & hålla på. Har för övrigt städat lägenheten, hämtat katt, varit på möte & försökt fixa min dator idag. Även skumläst de ca femhundra inlägg som låg & väntade i min reader, läst ikapp nyheter och sånt - produktiv dag helt enkelt.

Dags att joina katten som redan ligger & sover i sängen..

Im hooome!

Psst. Dont worry, ska uppdatera er totalt & i form av text & bilder redan i morgon, ska bara få min dator & hjärna att sluta hänga sig ungefär varannan minut.

Sneak-peak på bilder:

Bara. Total. Jävla. Kärlek.

Tjugohundrafyra eller fem & jag ligger i sängen & försöker plugga med denna låten i öronen; önskar att någon ska komma & ta mig härifrån. Sen någonstans inser jag att den enda som egentligen kan se till att jag verkligen verkligen kommer härifrån är jag själv. Det är en ganska hemsk insikt. Än idag kan jag komma på att lyssna på den när jag inte känner mig motiverad eller vill ge upp. Det är det jag gillar med GC, att även i deras mörkaste låtar finns en liten gnutta hopp & ljus.

Det är efterfest. Någonstans i närheten av centrum, klockan är närmre fyra på morgonen och jag & Berlin vrålar den här i ett badrum ackompanjerad av en kass mobil med sprängda högtalare för att senare konstatera att ”det lät jävligt bra med ljudet som studsade mellan kaklet”. Det måste ha varit en hysteriskt rolig syn; Berlin som sitter & kissar med leggins & trosor nere vid fötterna & jag som sitter på badkarskanten & spelar luftgitarr & slänger med håret. Hur många som frågade efteråt vad fan vi gjorde egentligen? Ungefär alla.

Egentligen gillade aldrig mitt 14åriga jag Broder Daniel, även om jag försökte (var nästintill brottsligt att inte gilla BD om man hade liknande stil som mig). För brötigt. För mycket synt. Så när Anna Ternheim gjorde en cover på den låten Shoreline med den finfina texten så var jag ganska såld. Lyssnade på denna under många promenader. Tyckte ganska många dagar att meningen oh this town, kills you when you are young stämde ganska bra in på just Halmstad.

Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
Always waiting
For something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away

Oh this town
Kills you when you are young

 

En tidig natt: jag & C ligger i min säng; jag relativt nydumpad – hon olyckligt kär & någonstans i den här låten håller vi hand & lovar att aldrig tappa bort varandra. Man kan kort säga att Valley of Death står för det mesta för hur jag upplevde det att vara 13-14:

"We have no future,
heaven wasn't made for me".

“Sometimes I feel so worthless
Sometimes I feel discarded
I wish that I was good enough
Then I'd know that I am not alone”

På en ö utanför Norrtälje tjugohundrasex. I gympasalen (som alltid var full av lek & bus – jonglörer, gycklare, akrobater, eldartister & annat löst folk) spelades huvudsakligen Svenska Akademin och Nationalteatern.  Under den här låten försökte Robin ”Rocko” tappert (men tämligen hopplöst) att lära mig jonglera med käglor. Jag suckade med ”amen det gååår ju inte” & han sparkade på mina converseklädda fötter för han tyckte att jag stod fel (tydligen viktigt att stå rätt när man jonglerar.. Även om man inte ens kan hålla två käglor i luften i lika många sekunder). Eftersom Rocko är av envis karaktär så var det enda som avbröt honom att Salza & Staffan(?) kom infarandes fäktandes med värjor. Tack Salza, det var den snyggaste räddningen någon gett mig på länge.

Jag har nästan haft samma vänskap, har nästan önskat att jag kunde vara ihop med min bästa vän för att vi matchade så bra.. Avslutade varandras meningar, kunde nästan (i de flesta fall) bara kolla på den henne för att veta vad hon tänkte, alla galna idéer, nattgolvsfasoner, fina minnen.. Det var fint. Jävligt fint.

Konsert, på brottet, jag står väldigt långt fram; ni vet sådär nära att man får vatten på sig när vakterna tycker det är kul att kasta sånt. Studsar upp & ner – killen försöker hålla händerna på mina höfter men det är sensommar, det är konsert & man kan inte stå still. Av ingens frö spelas & jag faller direkt. Den låten hade inte direkt berört mig innan, men live med Lasses fina röst & hela stämningen så kunde man inte annat än att bara älska den.

Imorgon bitti (ca vid åtta) så lyfter planet från Landvetter. En vecka av gnistrande sandstränder, främmande språk & nya intryck väntar. Om allt fungerar som det ska, så publiceras det ett inlägg om dagen – temat är en låt & varför den är speciell för mig (fungerar det inte så lär det vara ganska tyst här inne). Från lördag till lördag. Enjoy - & ha det bra i trygga, lugna Sverige.

kära du,

vi har haft ett ganska långdraget, ganska innehållslöst förhållande nu och jag har verkligen försökt. Nu känner jag att ansträngningarna kommer mer ifrån min sida - & det känns mer som jag ger och ger. Jag vill tro att du är genial, jag vill tro att du är en unik erfarenhet och kanske är det mina kunskaper som brister, kanske är det mitt ordförråd som inte räcker till & tro mig när jag säger att jag önskar att jag inte behövde göra det här. Men jag har försökt. Jag har verkligen gjort det nu och jag börjar känna att det här går inte längre. Men du kanske i alla fall kan hålla med mig lite när jag säger att man kanske inte behöver skriva en bok på halvt oförståelig engelska; jag är van vid att läsa femtonhundratals engelska, jag är inte så kräsen & jag är jävligt envis - men rekordet just nu för hur många sidor jag orkat mig igenom i din engelska version av Lolita är knappt tvåsiffrig. Idag frångår jag min princip att läsa på engelska om det är ett av författarens språk. Jag hoppas att jag inte går miste om för mycket, för jag vill gärna tro att Lolita är lika bra som personer sagt att den är, även genom översättningen.

/ en som försökte vara trogen..


(pst.. denna text är skriven som en del i ett projekt som eventuellt kommer publiceras i en tidning nära dig snart)

Du skulle sova på soffan men kom in till mig (in i mig)
din kakaohud skimrade i ljuset från gatlyktorna och stjärnorna på himlen
(stjärnorna i taket)
och ur högtalarna spelade Ben Folds
the luckiest
och jag bara log

(vetandes att jag aldrig skulle bli mer än ett stjärnfall för dig)

Tänker för mycket tänk om-tankar. Farligtfarligt. Kan inte hitta motivationen, orken, inspirationen till att skriva, orden når aldrig till fingerspetsarna. Fyller skissblock med skakiga blyertsbilder, inte så bra som de brukade bli - känner mig som en frustrerad nybörjare. Det här med frustrationen, jag tror jag måste prata om den, med den. För den har varit en alldeles för stor del av mitt liv lately. Jag gillar inte det, gillar inte det alls. Winnerbäcks Måste vara två kom på mobilen innan när jag cyklade hem; frågade mig själv om jag är lyckligare nu än då - kunde inte skilja på momenten, kunde inte se skillnaderna i ögonblicken - men ändå ett ekande ja i bakgrunden.

Wishful thinking

Wishful
                  t
                    h
                      i 
                         n
                            k
                               i
                                 n
                                    g


(cause I spent every summer wishing on dandelions til my voice turned broken and hoarse)

Är så frustrerad att jag nästan gråter. Känner inte igen mig själv & får lite panik. Jag är inte såhär tålamodslös, jag blir inte så här jävla frustrerad. Någonsin. Men ändå: jag vill ha tillbaka min fina fungerande dator. Den som läste cd-skivor, där jag hade ett eget användarkonto och inte var inne som gäst. Har för tillfället: en dator som raderat mitt konto, som vägrar läsa reparationscdn & vägrar att lägga över cd-innehåll på externa hårddisken.

Jag vill ha mitt konto med mina dokument, min musik, mina jävla grejer helt enkelt - hur jävla svårt kan det vara?! Kan ej: använda IE, spotify eller det jävla programmet jag måste ha för att min mobil ska snacka med datorn. Känsla just nu: ganska hopplöst & deprimerande.

Igår; barfotaäventyr nere i hamnen. Bar på en för tung väska, såg en irlänsk kille & en skånsk tjej i clownskor hänga i trapets (Tumble Circus) & bjuda på sig själva genom hela showen. Härligt. Glömde bort att räkna antalet språk jag hörde. Åt god panini med kyckling & tomat i Kajskjulet, satt ute i solen & bara iakttog. Fotograferade med mobilen tills minnet tog slut & kände mig som en turist i en stad jag bott i hela mitt liv, men sällan känt. Kom hem med rödbränd hud, trötta fötter efter några timmar på solhet asfalt & två kassar med shoppade saker (dock inne i staden & inte hamnen). Jag förstår inte riktigt folk som varit där mycket - tenderar till att bli sådär trött efter bara några timmar, trött på sorlet, trängslen, folket.

Men ändå; värt att höra alla olika språk & gissa ursprungslandet, värt att se alla pampiga båtar, värt att bara ha varit där & känt på stämningen, luften.

jag målar igen



ditt trasiga leende ger inspiration
till att täcka vita, tomma dukar.



och de påstår att vi inte älskar
(mina fingrar har alltid känt dig)

; they are telling our story on the radio



Jag har tappat mina drömmar
- de ligger glittrandes framför någon annan.

Vet inte vart jag vill
men hamnar gång på gång
hos andra människor
andra händer
andra nattklubbar
andra hamnar

och jag vet inte om det är ödet
eller bara ständig otur.

 men det räcker med ett;
Lycka.

I'm tired of saying
That I won't get lost ever again
Who knows, maybe I will
And everywhere I go
There I'll be
With a rust old rake in a pile of leaves
Oh my, truly daunting

Lissie - Record Collector

Jag vet vad jag vill men inte riktigt hur jag tar mig dit.

Mitt liv har varit fullt av planer. Drömmar om stökiga tidningsredaktioner, en liten författarstuga i en skog, drömmar om dagar fyllda med hästar, djur öht. Drömmar om andra städer, andra liv, andra kullerstensgator; men med verkligheten som ett asfaltshårt slag i ansiktet. Jag har visioner men inga planer, ingen idé om hur abstakt blir konkret, hur tiden passerar.

Drömmar om något permanent, någon som stannar.

Ibland när det blir för mycket smyger jag ner i det öppna magasinet i källaren på biblioteket, där bland bortglömda tidningsartiklar & biografier är tystnaden nästan för mycket; inte van vid att kunna höra vad jag tänker. Jag gillar tystnaden, den är så bortglömd nu för tiden, så underskattad. Brukar känna på bokryggarna, läsa titlarna, dra ut volymer av bortglömda liv. Liv som än idag borde vara aktuella, betydelsefulla. Ibland måste man kunna gå tillbaka för att kunna gå framåt.