Allt handlar om modet att se varandra - att läsa i varandra
jag vill kunna ligga i sängen och beundra nattfjärilarnas silverdammiga vingar med barnslig lycka.
Mitt rum ser ut som ett krig, borde packa upp väskorna. Borde lägga undan böcker.
Konversation; mellan mig och moster mia
jag: men jag följer med till Ikea för att jag behöver bokstöd och fler hyllor.
mia: du har hyllor?
jag: inte tillräckligt många.
mia: du har inte för få hyllor, du har för många böcker.
sitter och skissar på hur jag vill att mitt rum ska se ut, inser omöjligheterna. Inser att jag bara har en naken glödlampa i sovrummet. Inser att jag skulle kunna ha fler självlysande stjärnor i taket och fler målningar. Mitt sovrum är ganska tomt, å andra sidan är det 2x2 m, med en säng på 200x120 cm... Med ett snedtak hela vägen.. Förstår ni problemet? Jag gillar mitt sovrum ialla fall.
Annat jag gör för tillfället är att jag inte orkar skriva eller sammanfatta vad jag tyckte om Maja Lundgrens "Myggor och tigrar", även om jag läste den och faktiskt tyckte den var helt ok. Jag läser "Theres" av Steve Sem-Sandberg av någon outgrundlig anledning och dessutom väntar jag på att min mobil ska begå självmord. Han har inte fått mat på väldigt länge, stackarn.
Köpt nya böcker från cdon, en bok med alla Shakespeares verk - var lite billigare än att köpa alla pjäser. Hittade dessutom "Fällan" av Michael Connelly - den enda kriminalromans författaren jag läst mer än en bok av! (kanske finns fler, men i så fall vill jag inte prata om det) "Fällan" är fortsättningen på "Poeten", den första boken jag läste av honom när jag gick i... åttan kanske? Jag gillar sommarrea.
Nu; läsning, ska dessutom leta efter en biografi på internet och sedan sova.
Jag stängde aldrig några dörrar, jag bara gick ut
Språk
HA, kan man äga ett språk? Jag tror inte det. Hur kommer det sig att ett språk kan ha så många personliga varianter? Jag säger att jag har ett eget språk, lärare säger att jag har ett speciellt språk. Jag skriver på mitt sätt. Ibland ångrar jag att jag lagt ner så mycket tid på en personlig stil. Konstnärer är till för att missförstås & förstås.. Jag har blivit uppmuntrad, nedtryckt, uppskattad och nedvärderad.
Har det varit värt det?
Efter högstadiet hade jag sagt självklart
efter två år på gymnasiet hade jag sagt självklart
jag säger inte det längre;
jag vet faktiskt inte.
Inga samband, på gymnasiet fick jag inte riktigt leva ut mitt skrivande, före sa alla skriv! Skriv! Senare la folk snubbelben och påstod att man inte skulla ha utvecklat en personlig stil när man var arton år och gick i skolan. Det är här vägskälet ligger; att ha eller att inte ha. Om att våga eller inte. Vad hade hänt om jag fortsatt skriva? Om jag hade vågat?
Kan man hitta tillbaka - orkar man hitta tillbaka till något man gav upp för ett par år sedan? Vågar man tro på gamla drömmar, lita på gamla kunskaper? Vägskälen blir fler,
jag vet bara litteraturen, historien bakom den och orden själva.
To be gone
Projektet är med, böcker och korsord;
kanske behöver komma bort ifrån kända rum
kända tankar & perspektiv.
Min skrivare har gett upp,
kastat in handduken. Vägrar
att starta, producera. Fan.
See u soon again.
Konsten att överleva en natt
Öppnar fönstret på vid gavel, skriker ut min ilska över innergårdens slitna fasader
00.52
Inget svar, någonstans där ute måste finnas någon lika ensam, lika miserabel som mig
02.34
Går igenom oss, vandrar över vårt förhållande som om det vore en regnskog. Nu ser jag alla skuggor
nu ser jag alla fasader
alla fällor
03.19
Citerar hela Romeo & Julia ur huvudet, spelar alla roller; dör flera gånger om
precis som i verkligheten
05.29
Somnar på ditt vardagsrumsgolv med en av dina tröjor som kudde;
drömmer om sagoslut;
drömmer om dig
Jag älskar dig, jag hatar dig, jag behöver dig, jag saknar dig.
Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell
En mördare som iscensätter dramernas grymma mord - med äkta blod
En jakt på litteraturens dyraste guld och en flykt för livet...
"Vad ont en människa gör, det överlever, det goda blir begravet när hon dör" William Shakespeare
Strax innan premiären av London Globe Theaters uppsättning av Hamlet får Kate Stanley, regissör och Shakespeareforskare, oväntat besök. Det är hennes excentriska gamla lärare, Rosalind Howard, som har sökt upp henne för att ge henne en liten ask och för att berätta om en sensationell upptäckt hon gjort. Men innan Kate får veta vad det är brinner The Globe ner till grunden och i askan hittas Roz död - mördad på exakt samma besynnerliga vis som Hamlets far mördas på i dramat. I asken hittar Kate den första biten i ett Shakespearsk pussel, en ledtråd som leder henne ut på en livsfarlig skattjakt. Från London till Harvard till den amerikanska västern - i rasande tempo för att undfly en mördare - deschiffrerar hon en allt mer lockande räcka av ledtrådar, gömda i Shakespeares egna ord, som kan avslöja en av världslitteraturens största hemligheter.
Jag är nyfiken på om "Shakespeares hemligheter" har några likheter med "Da Vinci koden" (ja, jag ska läsa den senare). Det är faktiskt en deckare, vilket jag i vanliga fall inte läser, tur att man kan göra undantag. De ständiga Shakespeare anspelningarna gjorde att jag stannade kvar. Det är en bra, välskriven bok som ibland tenderar till att bli lite väl full av fakta, jag blev lite väl trött i huvudet av alla årtal, personer och allmän fakta; dock är mina Shakespeare kunskaper uppdaterade. Det är en spännande storyline som har oväntade vändningar och jag gillar personerna i den. Man blir lite nyfiken på vem Shakespeare var, boken tar upp lite av alla spekulationer som finns, och de förlorade pjäserna. Pjäser som man vet sattes upp, men aldrig har setts till. Jag gillar att boken befinner sig så mycket mellan fiktion och verklighet, att författaren har gjort all nödvändig research, även om en del hade kunnat strykas för att underlätta för läsaren. Jag är lite osäker över helhetsintrycket då det ibland blir lite för enkelt, lite för... orealistiskt. Lite av en sträckläsningsbok, som borde läsas.
Övrigt:
Jag skriver igen, lägger till småsaker i romanen, lyssnar på radio-pop på Spotify, chattar med vänner på msn.
Läser för tillfället "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren, har ev. en pålle att ta hand om lite då och då, jag & Icka vill fortfarande döda varandra lite då och då, och gnäller som ett gift par efter ~5 minuter ihop. Jag saknar min ponny, min klippa, jag saknar så mycket människor & Icka tycker att jag ska skriva ljusa inlägg som hon förstår. Typ Puh hittar sin honung-saker. Jag har en satans huvudvärk eftersom det jämt verkar åska i den här staden. Och jag längtar bort.
Längtar bort.
Ensemblespel
En eljest euforisk erinran;
ett elyseiskt, erotiskt efterspel -
eller endast ett ensamt eko?
The third cut is sometimes the deepest
Mina fingrar stammar över tangenterna, som om de glömt sitt mål.
Du är borta. Du
är borta.
Drar för gardinerna, använder allt som skydd för omvärlden; allt är skuggor och allt är knivskarpt. Allt är dolkar ut i skymningen, ut i natten, ut i mörkret. Svindlande pianotoner, sonetter och ett helt liv på papper, svart på vitt har mer blivit svart på gult. Det fanns hopp och det fanns kärlek och det fanns förtroende. Det finns så mycket att fly från.
Morgonminnen; din doft bland mina lakan, dina smekningar bakom väggarna och dina ord i mina öron. Sex is a battle, love is a war. Gårdagens minnen som spillror sopade undan mattan, endast mitt tomma vinglas på bordet i vardagsrummet skvallrade om vår existens.
"The first cut is the deepest" sjöng Cat Stevens, men ibland skär nummer tre djupare. Du var den tredje personen som rörde mitt hjärta, du var den tredje som rörde mitt hjärta och sedan försvann till något lugnare, mindre kaos. En orkan lockar alltid i början, men det är tröttsamt att leva i ständig förödelse.
Ibland kan jag fortfaranda förnimma känslan av dina fingertoppar mot min ryggrad, din tunga mot mina käkben, dina andetag mot mitt hjärta. Ibland inbillar jag mig att det var lycka, ibland att det var meningen. Jag sov inte den natten, jag var lika kristallklart full och klar som dig och jag var fullt medveten om att du inte skulle vända när dörren gick igen som en viskning bakom dig.
Jag vet att du gick direkt till någon annan
Bokfynd på Amnesty
22 böcker för endast 170kr. 3 till Andreas, 19 till mig, bland annat:
Tony Parsons, "Mannen och pojken"
Hemingway, "En fest för livet", "Den gamle och havet", "Klockan klämtar för dig"
Toni Morrison, "Solomons sång"
Peter Pohl & Kinna Gieth, "Jag saknar dig, jag saknar dig"
J.M Coetzee, "Pojkår", "Ungdomsår"
Vibeke Olsson, "Molnfri bombnatt"
Jay McInerney, "Neon", "De vilda åren", "Ljuset faller"
Hittade fler böcker än jag trodde, speciellt de av Jay, hade bara hoppats på "Neon" men blev glatt överraskad :) Min samling av Hemingway är nästan komplett, försöker fortfarande få tag på "By-lined Ernest Hemingway" (eller, "Hemingway var där", som den heter på svenska) vilken innehåller utvalda reportage och artiklar under hans fyra generationer som journalist. Kikat i den på biblioteket - mycket bra i den! Nu ska man bara få tag på den också... Nobelpristagarna var ganska utplockade, Beckett och T.S Eliot kändes hopplöst, och vilka poeter jag ville få tag på böcker av hade jag inte i huvudet. Men det var en bra dag och nu finns det mycket att läsa! Men först lite bokrea-böcker från i våras och julklappen från pojken min som jag fortfarande inte läst.... ;) Galen? Tja, lite..
Namedropper av Emma Forrest
Meet Viva Cohen: her bedroom walls are plastered with posters of silver-screen legends, and underneath her school uniform she wears vintage thigh-high stockings. Her best friends are a drugged-out beauty queen and an aging rock star. She lives in London with her gay uncle Manny.
Viva spends her days gatecrashing gigs, skiving her exams and trying to live life as glamorously as her number one icon, Elizabeth Taylor. But then she sets out on a pilgrimage: in search of real love, experience and Jack Nicholson. Wicked-tongued and restless, Viva is like no other girl - and this is no ordinary summer.....
Mitt 14-åriga jag hade älskat den, totalt dyrkat den kaxiga tonen, den attityden och tonen. Mitt 19-åriga jag är inte lika dyrkande. Det är en kaxig och verklighetstrogen debut av en stark författare. Det är en ganska typisk ungdomsbok, om droger, kärek och vänskap - både ljusa och mörka sidan. Trots det typiska så håller den hela vägen ut, det blir aldrig riktigt så kliché som jag trodde från början - och vilka vändningar... Jag hade dock velat veta mer om Treena "drugged-out beauty queen" och deras relation innan bokens början, kanske var jag seg med att komma in och missade information men jag tyckte det saknades djup i deras relation. Annars en välskriven bok med en bra disposition och storyline. Rekommenderas till ungdomar :)
Jag minns att jag sprang av Ron McLarty
Smithson "Smithy" Ide cyklar på sin Raleigh. Det var säkert tjugo år sedan sist. Mycket har hänt sedan dess. Smithy är en riktig "loser"; medelålders, kedjerökande och halvt alkoholiserad. Han har inga riktiga vänner och arbetet vid leksaksfabrikens löpande band är minst sagt monotont. Så plötsligt omkommer Smithys föräldrar i en bilolycka. I samma veva får han också besked om att hans älskade, men psykiskt instabila storasyster Bethany ligger död på ett bårhus på andra sidan USA. Bethany som i sin ungdom gjorde sig känd på bygden genom sin förkärlek att klä av sig naken och sedan stå blickstilla i olika poser, ibland i flera dagar. Smithy är ensam kvar när han grenslar sin gamla pojkcykel i Rhode Island i Maine i nordöstra USA för att hämta hem sin systers kvarlevor. Det blir en resa över hela den amerikanska kontinenten men också en resa i Smithys inre. Han minns sin uppväxt och vågar, kanske för första gången i sitt liv, känna både glädje och sorg över allt han varit med om och allt han försakat. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken. Han möter människor den ena galnare eller tokigare än den andra. Att färdas med Smithy Ide är en mycket annorlunda resa. Jag minns att jag sprang är en som en roadmovie när den är som bäst.
En annorlunda bok som fick ialla fall mig att tänka mycket på hur jag ser på människor, mina fördomar vid första ögonblicket, till exempel hamnar Smithy vid ett tillfälle nere i ett dike med sin cykel i närheten av där ett par barn spelar fotboll och nästan alla tar för givet att han är en hemlös luffare. Smityhs klumpighet sätter honom hela tiden lite i klistret, jag ser honom som en liten pojke i en mans kropp, men det reder sig hela tiden till det bästa. Jag gillar "Jag minns att jag sprang" även om det blir lite för mycket ibland. Jag kan se lite lite liite (döda mig inte) drag från Voltaire's "Candide" - just när det gäller huvudpersonen, att han är godtrogen och tappar inte modet trots allt som händer honom. Jag vet inte varför, men just den liknelsen kom till mig under läsandet och jag är kanske helt ute och cyklar. En mysig och lite annorlunda bok.
Uppdatering ang böcker :p
Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat.
De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.
Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser.
Jag gillade verkligen tidresenärens hustru, den känns verklighetstrogen och man får verkligen en inblick i Clares och Henrys liv. Författaren skildrar bägge sidor på ett briljant sätt och boken behåller intresset uppe sida för sida. Dock får man vara uppmärksam på datumen och åldrarna, och ibland blir det lite smått förvirrande, speciellt i början. En favorit som rekommenderas varmt :)
Våld - en historia om kärlek av Joyce Carol Oates
Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler - som om hon bad om det. Inte tillsammans med sin 12-åriga dotter Bethie. Inte medan pojkgängen i grannskapet var ute och härjade.
Hon blir offer för en brutal gruppvåldtäkt, och nu kan hon bara beklaga att hon överlevde. Bethie, som blir vittne till övergreppet, lever i ständig skräck. Hon har identifierat pojkarna, de har ställts inför rätta, men med hjälp av en driven advokat har de släppts mot borgen.
Det finns dock en man i närheten som brinner för rättvisa, en man som vet vad kärlek är.
Egentligen vet jag inte om jag tycker om den eller inte, det är en bok som är stark, som påverkar och berör, men den är ganska tunn, jag hade velat ha mer - veta mer om livet efter. Å andra sidan får det ju också effekt av att sluta lite mitt i, då man själv kan få ana sig till hur det slutar. Men jag tror jag ville haft det lite mer utvecklat, även om den var bra och välskriven. Men jag vet inte riktigt vad den lämnar, jag tänkte "fy fan" och förfärades över lagar och domar, men inget mer. Och jag gillar böcker som man bär med sig. En bra bok, men inte tillräckligt.
Just nu läses: "Namedropper" av Emma Forrest, "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren, "Förbindelser" av Åsa Ericsdotter. Snart klar med "Namedropper". Och i morgon är det bokloppis!
And people always says that there will be a happy ending, and Im still waiting
Kiss kiss bang bang
- mitt kreativa skrivande är åt helvete, skrivbordet är fullt med mappar, glömda och gömda projekt och jag tror jag har tappat det. Jag tror det är borta. Jag har alltid beundrat människor som kan trolla med orden - eftersom jag aldrig riktigt kunnat skapa, kunnat säga det jag vill säga. Allt är detaljer, allt är skuggor.
Allt är förgånget.
Sovrum som förnimmer om konstverk och smeklust, flyktiga känslor och händer
- kanske finns det en mening, kanske finns det ett öde.
Så varför ligga här själv varje natt när du kan ta på mig som ingen annan kan?
och det kommer aldrig handla om dig och mig igen, utan om alla andra och omvärlden och profeter och teorier.
Men vi kanske eventuellt ändå har tid för att älska, tid för att bli älskade.
The tale about pink unicorns and flying stars (Her tale)
cause we love and we live and we learn,
but there are no time for reflection,
time for thinking is down to seconds
and I want u to lay u arms around me
I want u to swing me around like a little girl
and I want u to love me, kiss me
I want u to love me and kiss me like in old movies
my eyes are open,
Im sorry, what did u say?
we talk and we talk and we sleep in the same bed
and we love and we learn and we live
but we never dance, we never kiss
love me feel me wrap u arms arond me swing me love me kiss me dance
spin me around and u are so high that u are flying with birds
and Im falling falling falling feeling the concret fill my lungs
cause we are the freaking stars, baby
we are the stars keeping this world together