050;


"Any place you don't leave is a prison."
 
I'm not sure I recognise myself;
I know I know, stare into a mirror long enough and all the features starts to blur -
but didn't there used to be more? 
 
Didn't I used to be more? 
So much wasted potential here -
I feel so stuck, I guess I built my own prison. 
 
Soon, soon, I'll be out of here,
soon, soon, I'll be somewhere else;
but it never happens. I'm still here:
somewhere I said I'd leave three years ago.
 
I smile and laugh cause I don't know what else to do,
improvising life as I go along
and heck, I'm not even a good improvisor. 
But if you smile and laugh enough - no one asks you if you're fine
- no one asks about happiness. 
 
So many dreams,
so many plans;
I'm not sure there's enough of me left to fulfill them. 

049;


jag minns konturerna 
av honom
när han häver sig över mig
(in i mig)
hans armmuskler mot gryningsljuset

jag minns hans andetag om nätterna
hans värme
hans rörelser bredvid mig
mjukheten

jag minns glittret i hans ögon 
självsäkerheten i hans steg 
den där blicken som alltid,
alltid fick mig att vackla till 
intensiteten

han visste vad han ville och han ville mig 
& jag minns så mycket;
minnesfragment som klipp under ögonlocken
 
men jag minns inte varför jag älskade honom

048;


gick genom Halmstad häromnatten
och den här djävulska värmen
påminde mig om något;

typ sommaren 2011 eller 2012
jag är inte så bra på årtal
men i alla fall,

du var också ute,
lät dig jaga mig lite;
smsade från ställe efter ställe.
Asbest spelade på Route 666
och du hann ikapp mig
jag lät dig komma ikapp mig 
du hade sagt att du inte skulle dit
& tanken på att du kommit för min skull
gjorde mig sjukt nervös. 

Det var kvavt. 
Dansgolvet så otroligt varmt;
men Asbest spelade & det var omöjligt att stå still. 
Ingen svalka utomhus, bara ännu klibbigare i luften. 
Jag skulle jobba morgonen efter, eller iväg på något så jag lämnade dig där,
på Storgatan
efter spelningen.

Fan jag skulle ju ha låtit dig gå hem med mig. 


047;


 
efter att du 
försvann
skrev jag listor i ett år
 
jag var livrädd för att glömma dig
så jag skrev ner
grej
efter
grej
efter
grej
om dig
 
 
att du brukade smsa små figurer, innan emojis fanns
att du alltid tappade bort dina skor 
att du alltid åt tacos med bearnaisesås
att du älskade humlor
att du accepterade pussbiljetter som valuta
att du trodde stenhårt på drömmar 
att du var så jävla vacker
 
jag hittar fortfarande listor:
på USB-minnen
i utkast på mail
en hårt ihopvikt lapp bland mina målarsaker
 
 
men jag har insett
att det är en del av livet att glömma
att jag kan inte minnas allt;
jag vill inte vara ett vandrande uppslagsverk med dig som tema
jag kommer alltid att minnas det viktigaste
 
& jag kommer alltid att älska dig så jävla villkorslöst
 

046;



så trött 
livet
det är liksom som det är

känns konstant som att jag är med i en pjäs
där alla har fått instruktioner 
ett manus
en karaktärsbeskrivning

och sen är det jag
som aldrig har en aning om vad som händer 
vilken pjäs det är
vem jag ska vara
hur jag ska vara

jag passar aldrig in
och det är så jävla tröttsamt 


045;


There are birds singing outside the windows;
it’s so close to dawn and I can’t sleep
sometimes when I’ve been drinking I have troubles falling asleep 

Its been a long day 
a good, nice day
it’s been a long time since I laughed like this
since I didn’t have to overthink every step
everything I said
everything I did 

Sometimes life is good
midsummer is usually one of those moments 

044;


dekonstruera de-konstruera de-konst-ruera de-konst-ru-era
& konsten att någonstans tappa sig själv

043;


 
jag städar
det är nationaldagen och jag är ledig
 
häromdagen hittade jag en av hans skjortor
i min byrålåda
en flannelskjorta
lite för stor för mig
 
jag har på mig den
det känns tryggt på något sätt
även om han aldrig utstålade någon sorts
trygghet
 
jag städar;
clean house clean mind,
wishful thinking

042;


 
it's all broken dreams from here on

041;


My heart is a fluttering butterfly;

I wake up

heart pounding hard hard hard
my breaths jagged


I count to 400 before falling asleep
there’s a knot in my stomach
I cannot untangle


my life is like driftwood
just pieces drifting

but here’s the difference;

he makes me so damn happy


nothing makes sense
it was quite a while since anything did

040;


I think that when you moved out,
loneliness settled in my bones
deep inside the bone marrow
 
and I myself retreated,
backed off and settled 
together with the loneliness
 
 
 
and some people say that love is like an open door
but;
for me it’s more like a castle
guarded by a drawbridge,
an army,
magic shields,
a dragon
and a three headed hellhound.
 
Good luck. 

038;


 
I'm not sure if the body remembers pain -
but it surely remembers you
 
and that's pretty much the same thing
 

035;


jag känner mig så färdig med 2017 nu
så jäkla färdig

hela året har varit ett konstant vägskäl i stort sett:
vad ska jag göra? var ska jag bo? var ska jag jobba? ska jag plugga mer?

Berättade häromdagen för en kollega att jag gillar valmöjlighet;
tror jag vill ta tillbaka det uttalandet
jag brukade vara bra på att välja, men den förmågan verkar vara long gone.. 

Är så jäkla fast med mina två svärd och en ögonbindel..
2018 - snälla behandla mig lite mindre brutalt än dina föregångare har gjort.. 

034;


är tillbaka i staden där jag växte upp,
det blir ett annat lugn här, lättare att andas
jag tänker att det är för att det finns minnen,
sånt som jag kan förankra mig i:
jag har varit här liksom, jag har levt
 
känner mig allt annat än levande 
allt står och väger, 
så mycket som är lagt i andras händer
 
kanske valde jag fel på vägen? 
 
jag vet hur rätt något fel kan kännas
(hans andetag i nacken
en hand runt min midja)
det borde väl gå att applicera på andra saker? 
 
det sitter en post-it på min badrumsspegel
jag önskar jag var mer orginell än så,
men darling,
du lärde mig mer än bara dina ovanor
glöm aldrig bort att du är värdelös
 
jag höll faktiskt på att glömma
bara för ett kort tag,
det kändes rätt och bra - 
men sedan är det alltid något som påminner 
det sa bara krasch, och så låg jag där igen
 
 
 
men det är lov och jag är i hamnstaden,
tänker på hamnar, båtar och ankare
hemma bortom trygghet,
jag blir någon annan här
kan slappna av, andas
 
framtiden är som alltid oviss
inte ens korten kan visa mig vägen längre;
men jag försöker ändå
kanske finns det ett hem någon annanstans? 
 
 
 

033;


a couple of years ago I made this New Year's resolution 
that I would not
love someone that I'm afraid of;
never be afraid of someone I love.
 
The first one was easier than the second one
and someone I know recently wrote an article
about how it takes 21 days to get rid of a habit
but how that "rule" doesn't seem to apply to some things 
 
cause it's been so many years
and still -
my first impulse is to reach for you in my bed
my first impulse is still to call you whenever something happen
I am always looking for you in every crowd -
like you would be there
like you didn't disappear
like if you're not gone
 
and maybe
maybe it's a mistake to call you habit 
maybe you can quit a habit in 21 days
but you can't quit your life;
you can't let go of a piece of your life in 21 days
it takes so much longer
it is so much more painful 
 
I've had so many New Year's resolutions
it's hard to keep track of them all
but I do remember the one about love and fear
and maybe
maybe I was thinking too much of love and fear
and forgot the most important rule -
never to love someone who doesn't love to live
 

032;


sometimes I'm not sure what I'm chasing is real
it's like I'm trying to find something that's not there any more
chasing a distant memory
a feeling that used to be
I'm not sure what I'm looking for
I'm not sure who I am anymore ;
I'm not sure I ever knew
 
my happiness is just a mere afterthought 
and I keep living in the past
trying to make up for everything that went wrong
trying to find the things we lost in the fire
trying to puzzle my life together
but I'm pretty sure it's not working out 
 
 
 
and it breaks my heart
thinking of all the time I wasted
when I could've been with you

031;


jag drömmer om D
om förlorade drömmar
tomheten ekar när jag vaknar
och jag förstår ingenting
 
så långt borta att det hade kunnat vara ett annat liv
det är underligt vilka svängar livet tar
avvägar
genvägar? 
 
jag vet inte vad som kommer härnäst 
men jag hoppas att det blir bättre
kanske till och med en utväg?

030;


din födelsedag var i förra veckan
sånt som man tror att man ska glömma
men som på något sätt ändå biter sig fast
 
ibland blickar jag upp mot stjärnorna och undrar
om det är samma stjärnor som vi brukade se upp mot
om de kommer ihåg dina önskningar
dina drömmar
din röst
 
vi får aldrig lära känna varandra som vuxna
får aldrig veta vad livet hade kunnat vara
och det gör så satans ont
 

029;


 
 
it's weird how time is passing
moving
all by its own,
 
how people that meant the world to you
just years ago
doesn't even stop to say hi
how it can be close to seven years ago
that I last spoke to someone I used to call my brother
 
sometimes I think that this is the reason why animals get stranded
 
cause sometimes when life feels out of control
I'm almost sure that if I ram myself into something hard enough
time will stop
time will spare me
 
but on the other hand
I think that's what they call desperate measures 
 
I just wish time would be less brutal
to feel less like an enemy
; but maybe that time will come? 

028;


jag hostar igen
eller ja, den har väl aldrig riktigt gått över
mannen ber mig kolla upp det,
man ska tydligen inte låta såhär
men jag tänker att havsluft och sommarlov kan bota det mesta

jag är i sommarstaden
idag till och med på stranden

men det finns en längtan
trodde den kunde botas här
men tydligen vill jag något annat
något mer

men först
ska vi se hur långt vi kommer
med havsluft i lungorna
och sommarlov i kalendern