kan höra mina egna hjärtslag,

känna hur det lilla hjärtat pulserar

(slå lilla hjärtat, slå)

stadigt, taktfast

det har alltid slagit långsamt;

långsammare än männens.

Ibland har jag tagit det som ett tecken,

(love me tender, love me softly)

men kanske är det bara i mitt eget huvud?

Kanske spelar det ingen roll.

kör igenom ett höstföränderligt landskap,

från kust till inland;

från hav och stränder till sjöar och skog

all denna skog...

Rödbrunna höstlöv på träden

och jag tänker att det bara var några månader sen

skogarna brann på riktigt 

(minns du sommaren då ladan brann?)

Igår;

samlade snäckor och andades havsluft,

ett höstligt och blåsigt Tylösand

tänkte på en novell jag skrev:

om en sommar i en annan stad,

om att samla snäckor och om en man,

en man som inte samlar,

som vet var han har varit och vart han ska.

Så många historier,

så mycket minnen. 

Löven och mörkret faller,

men i år försöker jag att låta bli.