Under ett kort besök i det kalla krigets DDR förälskar sig den unge engelsmannen Peter i en östtyska, som sakta vaknat till insikt om landets förtryckande system. Peter vill hjälpa henne, men i det avgörande ögonblicket sviker honom modet. I decennier gör han allt för att glömma henne, tills han en dag, efter murens fall, bestämmer sig för att söka upp henne. Men vem är hon egentligen? Allt han känner till om henne är det smeknamn han gav henne -Snowleg.

Snowleg är egentligen en livsskildring; vi får följa Peter genon hans liv, vilka val han gör och hur han 'plågas' av att han inte vet vad som hände med Snowleg efter han stack. Det som är lite både förvirrande och väldigt förutsägbart är att handlingen "återuppspelas" med tanke på att nästan allt som händer Peter hände hans mamma. Ibland undrar jag om man "får" skriva såhär uppenbart? Men samtidigt vet man inte hur allting ska sluta - det kan ju bli annorlunda..

Jag gillar Snowleg - mer än vad jag gillade Shakespeares "Havets hemligheter". Det är mer handling - mer story. Jag skulle vilja ha ett klarare slut, ett mer poetiskt språk (det är vardagligt, som alltid) men jag gillar handlingen. Jag skulle även vilja komma närmre personerna, det känns som man är så distanserad. Man för följa Peter, men man kommer inte riktigt nära; det är så abstrakt. Jag vill veta vad han tänker, varför han handlar som han gör (brist i research?).  Hade jag skrivit en litterär analys så hade jag nog fokuserat på om miljön i boken är verklig; Tyskland är uppdelat, man får genom boken en insikt i vad som händer i de olika delarna, men hur trovärdig är boken?

Snowleg var mysig, men lämnade inga direkta spår.

Det är tisdag.
En dag som alla andra.
Nästan.
För det finns inga dagar som är som alla andra.
Just denna dag har Jasmine förblivitoverklig för Joakim lite för länge.
Han älskar henne med hela den arméav funderingar, passion, skräck och förvirring som varje besatt människa är tvungen att omge sig med för att kunna överleva i en värld där man skjuter dom som älskar och där passionen vilar hos de andra, hos alla djävulska främlingar.
Det är tid att ses igen.
Det förflutna, som är ständigt närvarande, stillar sig äntligen.

Alla djävulska främlingar är en passionerad, insiktsfull och självutlämnande kärleksroman. Långt från många sjuttiotalisters ytliga krogskildringar berättar Marcus Birro noggrant och varsamt sin historia. Genom ödmjukhet och språklig finess får vi lära känna Joakim och Jasmine.


Jag gillar språket och en del i handlingen. Det jag saknar är en bättre kontakt, bättre förståelse för människorna. Jag kommer aldrig så nära som jag vill genom Joakims tankar.

    "Det rör sig ett vackert språk bakom de där rådjursögonen.
    Hon läser oss i det vi tror att hon inte förstår eftersom vi talar ett annat språk men hade vi mötts i dröm eller kärlek, min eller hennes, hade vi kunnat förstå varandra.
    Ömsesidigt och utan onödiga ord." (sidan 21)

Språket är lite det som i så fall får mig att falla; ibland är det väldigt poetiskt och nästintill drömlikt, men för det mesta blir det platt fall och han når inte fram fullt ut. Boken blir aldrig så bra som jag tror att den ska bli; hoppas att den ska bli.

Tillbaka till skolan till vardagen till balansen, till Thess sexsnack till Johans rökande och sånt. Allt snurrar mer än vanligt. "Rörelse - allt annat är smärta" - Steve Sem-Sandberg, Theres 1996. Har en massa att göra; en massa massa massa. Blir lite stressad, borde inte sitta och blogga på lektionstid. För tusende gången har jag glömt mitt USB-minne hemma med en massa texter jag borde haft med mig idag. Så mycket just nu. Snurrar spinner runt runt kanske till och med är jag lite vilse (jag vill fortfarande lyssna på Prince och hångla) glöm inte bort att andas glöm inte bort att leva.



Solkatter klättrar på betongväggarna
                                                                            rispar den hårda ytan
med sina klor

fortfarande;
ge mig öppna gränser
en väg som inte är motorvägsbred och enkel
en väg bort bort och aldrig åter

Sorry för de, för tillfället, icke existerande uppdateringarna..

Det händer lite mycket just nu, jag skriver skriver skriver. Var hemma förra veckan och  jobbade på min roman, som jag hoppas ska bli något bra någon gång :o Samtidigt som skrivandet scrobblar jag musik på last.fm och läser böcker då och då när ryggen säger ifrån efter för många timmar vid datorn.. Har haft lite problem med att sätta mig in i skrivandet; har inte skrivit aktivt på ett tag... Att dessutom plocka upp en story man besviket lämnade för ca fyra månader sedan var en utmaning som jag har bråkat lite med.. Men jag hoppas jag får mer skrivet under denna veckan; förra var mest stirra på skärm, svära över lärarens rätt och fel, svära över ordens vara eller icke vara, undra hur många semikolon man kan använda i en bok; missbrukar ju dessa rätt rejält... (erkänn, semikolon ÄR underskattade!!) Samtidigt kan jag tycka att jag är klar, alla kapitel har nyckelord och jag vet lite vad jag ska skriva, jag behöver bara konkret SKRIVA det.. Svårt att förklara -suck- men det går framåt ialla fall!  

Och vad läser jag då? "Jag minns att jag sprang" av Ron McLarty (fyra kapitel som har varit över förväntan), "Boyhood" av J.M Coetzee (tre kapitel och jag vill inte veta hur många ord jag behövt slå upp, jag har svurit väldigt mycket över engelska-undervisningen i skolan...)

Hittade även en annorunda, väldigt intressant, debattartikel i DN där Daniel Sjölin och  Jerker Virdborg diskuterar 00-talets litteratur.     (http://www.dn.se/dnbok/duell-om-den-unga-romanen-1.486196)
Jag säger bara: bra DN, mer mer mer!

Trettiotalets London, i det nedgånga huset Bleeding Heart Square, där det sägs att djävulen gick på bal, fick med sig en flicka och det enda som återfanns av henne var ett blodigt hjärta. Huset är fullt av myter och spökhistorier. En ung kvinna, Lydia Langstone flyr sin våldsamme make och flyttar in hos sin far på Bleeding Heart Square.  Men vad hände egentligen med M.H Penhow som försvann spårlöst? Vem skickar blodiga hjärtan till hyresvärden Mr. Serridge och varför? Varför står det en civilklädd polis och övervakar huset? Lydia börjar, med hjälp av en annan hyresgäst, nysta i mysterierna.

Andrew Taylors roman är svår att sätta en genre på.. Det blir aldrig en deckare, inte heller "thriller", den innehåller spänning, varvat med samhäll och kärlek. Titeln och beskrivningen är lockande, men handlingen tar sig aldrig dit innehållsmässigt, visst flammar det upp och blir spännande, men mestadels flyter det bara på. Dispositionen med parallellhandlingen är spännande; vi får följa P.M Penhow's dagbok, skriven 1930, medan resten av handlingen utspelar sig fyra år senare. Jag hade svårt att hålla koll på alla namn och förbindelser, men engelskan är snäppet över den jag brukar läsa.

Jag hade önskat att läsaren hade fått tänka lite själv; det mesta har förklaringar som presenteras. Jag hade velat ha lite mer 'mellan raderna' och lite mindre information. Bleeding Heart Square höll mig ändå kvar, utan att jag riktigt kan förklara vaför *s* slutet var oväntat även om jag tänkt på möjligheten. Jag gillar boken, språket är bra, men inget som sticker ut; beskrivningarna är vackra och detaljfulla, men samtidigt ibland otäcka. Rekommenderas, även om den inte levde upp till mina förväntningar.

Blev nyfiken på författaren och funderar på att läsa "The American Boy" (titeln syftar på Edgar Allan Poe, och ja, jag älskar hans dikter och noveller).