efter att du 

skrev jag listor i ett år

 

jag var livrädd för att glömma dig

så jag skrev ner

grej

efter

grej

efter

grej

om dig

 

 

att du brukade smsa små figurer, innan emojis fanns

att du alltid tappade bort dina skor 

att du alltid åt tacos med bearnaisesås

att du älskade humlor

att du accepterade pussbiljetter som valuta

att du trodde stenhårt på drömmar 

att du var så jävla vacker

 

jag hittar fortfarande listor:

på USB-minnen

i utkast på mail

en hårt ihopvikt lapp bland mina målarsaker

 

 

men jag har insett

att det är en del av livet att glömma

att jag kan inte minnas allt;

jag vill inte vara ett vandrande uppslagsverk med dig som tema

jag kommer alltid att minnas det viktigaste

 

 

så trött 

livet

det är liksom som det är

känns konstant som att jag är med i en pjäs

där alla har fått instruktioner 

ett manus

en karaktärsbeskrivning

och sen är det jag

som aldrig har en aning om vad som händer 

vilken pjäs det är

vem jag ska vara

hur jag ska vara

jag passar aldrig in

och det är så jävla tröttsamt