Avskyr verkligen känslan av att ingenting är permanent;

fixar runt i lägenheten men känslan vägrar försvinna

det kanske är sista hösten/vintern jag bor här? 

 

Mitt liv är bestämt till i mitten av juni,

efter det är det tomt

ingenting

vakuum

 

jag gillar att veta var jag är på väg

vad jag ska bli

planer

drömmar

 

är jag där nu? 

Var det detta jag ville? 

Hur och när går jag vidare? 

 

Det finns så mycket möjligheter

så mycket jag vill göra;

men just nu

just exakt nu

 

hade det bara varit fridfullt

att ha något litet bestående mitt i vimlet -

något som alltid finns kvar. 

Hemkommen efter att ha spenderat två dagar på bokmässan. Första året jag inte var sådär super-pepp på att åka, lyckades inte riktigt hitta några lockande programpunkter (missförstå mig rätt; jag har varit på bra seminarium & program, men den där wow-faktorn infann sig aldrig riktigt). Jag fick med mig ett gäng böcker, två trötta, skoskavda fötter och en dos inspiration med mig hem. 

 

Tyvärr så tycker jag att seminarium sällan blir sådär bra som de hade kunnat bli, oftast handlar det om väldigt abstrakta saker där jag hade velat ha väldigt konkret & koncist. Många korta seminarium tar upp mycket tid på att presentera de som ska prata vilket inte lämnar så mycket tid över för själva ämnet, vilket är synd. Det är också extremt olika beroende på vem som styr samtalet; vissa monterprogram på 20m får in mycket mer än vad vissa seminarier på 45m hinner med. 

 

Men överlag har jag haft två väldigt bra och trevliga dagar, fått många idéer, tankar och tips. Ska försöka att återkomma med lite mer om vad som jag lyssnade på, men först ska jag få några timmar sömn... 

 

blixtar lyser upp himlen då & då;

jag sitter i sängen

kan ännu inte höra åskan, dånen

 

har alltid älskat åsknätter - 

det verkar som att det var i ett annat liv nu

men vissa nätter

hämtade bror mig & vi körde till havet

 

såg blixtarna slå ner i havet, 

vattnet som en gigantisk spegel

gjorde allt så mycket mer intensivt

verkligt

 

i detta livet

detta nuet

är jag miltals från närmsta kust

; jag som alltid älskat hav och horisont

luften är svårare att andas här

för mycket skog, för lite kust

 

 

men åskan låter likadant,

ser likadan ut;

värmeljusen brinner

jag släcker alla lampor

 

& andas ut

 

 

;

making sure it beats right

not too fast

not too slow

 

evenly

 

It's never been my type of music

but my head is filled with words;

lyrics, poems, quotes -

 

 

I'm older now

my perception of time is changing;

moments seems to last longer,

but vanish quicker

memories seems further away -

but their colours are more intense;

the pain still hoovering, omnipresent 

 

sometimes it just feels like it's all been written before

on paper, in minds, on skins - 

makes me wonder

what kind of impact I think my words could ever have

in a world that's heard it all before

 

and some nights

I wake up 

wondering which road I took -

 

the one less traveled?

 

Did it really make a difference?

 

 

 

 

 

 

 

(Första citatet: Johnny Cash - I Walk the Line, andra citatet Allen Ginsberg, dikt - Kansas City to Saint Louis, sista stycket refererar till en dikt av Robert Fros - The Road Not Taken.)

 

 

 

 

I väntan på tåg hem till hemstaden från jobbstaden. 

Hoppas att den är lika bra som föregångarna Kaninhjärta och Fågelbarn..

 

 

Börjat skissa så smått igen, mest för att ha något att göra när jag kollar på Netflix på kvällarna. Inget avancerat, men väldigt effektivt för att rensa huvudet.