Can I tell how much I love you
Can I tell them that no one else in this world..
That no one knows you as good as I do
 No one knows you as good as I do

♥
I natt tränger sig saknaden på
& jag välkomnar den
med ett öppet hjärta

(det blir inga nya minnen
inga fler somrar med dig
& det gör ganska ont)

     


Tycker så mkt om er... ♥♥♥

♥
Blir inte klok på hur jag ska göra utan dig,
men några månader kvar..

Gårdagens halloweenhopp, jag som Rödluvan. Med finastefinaste ponnyn. Som jag inte riktigt kunde få stopp på.

Matilda som fotograferat.

   

saknar dig kompis
♥

(psst, om någon har märkt så har sökfunktionen inte funkat alls för många som bloggar från blogg.se, så jag bytte koden så nu bör den funka, lite fulare, men mycket mer praktiskt. Let me know om du vill fixa söken på din blogg så hjälper jag dig) pssst, den funkar inte om du har foxfire som webbläsare.

 men det räcker med ett;
Lycka.

Ibland är nästan livet bättre än sagorna.
Bjuder på dessa...

         

         

                 

Barnslig lycka it was.. Tack Matilda!

Det började egentligen i november tjugohundranio med en halt häst. En halt häst som behandlades i en framkota och sedan flyttades ner i ett utestall och halvt glömdes bort. På något sätt blev det så att jag tjatade mig till att ta hand om hästen som blev lite bortglömd. Under julhelgen promenade vi runt i ridhus och pysslade, han var så snäll så snäll trots boxvilan.

I januari fick han komma ut i hage, senare i januari fick han börja ridas så sakta. Första gången jag satt på honom var på en lektion för Sofia, sista fredagslektionen. "Se inte så spänd ut.." fick jag nog höra hela passet, "inte så lätt" mumlade jag till svar.. Jag hade kanske ridit honom ~tio gånger under fem år, hade inte något bra minne av honom eftersom jag mest tyckte han hade varit stel och framtung. Så jag fick börja rida honom varje dag. Långsamt sätta igång honom och försöka muskla upp.

I april fick han en "knäpp" i ryggen på grund av att han varit ute utan täcke i blåst (känslig häst..) vilket gjorde att han staplade fram med ryttare.. Ett linimentbad och täcke senare såg det lite ljusare ut, men vi backade lite i igångsättningen och tog det lugnt några dagar. De återbesök vi var på såg bra ut, jag var nöjd, Pices var nöjd. Vi traskade mycket i skogen, ofta med mig på marken eftersom jag tyckte det var ett snällt sätt att ge honom en chans att bygga muskler utan mig på sig. Han krånglade lite uppsutten, gick emot skänkeln, slog mot spöet, tjafsade med bettet, vilket vi kom tillrätta med efter lite hjälp & nytt bett.

Under maj var vi ute och betade mycket, intensiteten i passen ökade och jag red med på lektioner för att få hjälp. Han började bli fin i kroppen, mycket jobb, många backar & stenar & stockar senare.. Han började gå med på vissa lektioner med vissa ryttare, dvs människor som kunde rida ihop honom och få honom att jobba. Den 22:e maj gick vi omkull när vi travade upphöjda cavalettibommar. Ensamma i ridhuset, jag känner bara hur han snubblar - sedan inser jag att jag är på marken och han är nere på knä någon meter bakom mig, försöker balansera upp sig men ger upp och lägger sig på sidan. Jag är uppe innan han och pratar lugnt med honom & försöker rulla undan bommar så att han kan resa sig ostört. Han reser sig, skakar på sig & kollar på mig precis som va? vad hände? Jag tar tyglarna och promenerar några varv, konstaterar att jag inte ser någon hälta. Går in i stallet, letar upp någon som kan springa med hästen - han är OK. Jag är i värre skick. Kyler frambenen bara för att, kyler min hand samtidigt. I efterhand inser jag att jag landade på vänstersidan med handen i backen, jag hade blåmärken längs revbenen där min armbåge stött emot och handen var svullen. Ringer pappa & säger bara att han ska köra mig till akuten eftersom handen börjat svullna rejält. Han körde hem mig, skickade in mig i duschen, ringde sjukvårdsupplysningen, de sa att vi skulle avvakta. Får två tabletter smärtstillande (vet än idag inte vad det var, men jag sov gott.. halva dagen).

Kunde inte rida på två veckor efter olyckan så det blev skogspromenader när han inte gick lektioner. I slutet av juni hade jag honom på ett läger, fullt musklad, nästan i full kondition. I början av juli flyttade jag ut honom till Tiarp. Han hamnade på ett stort fält tillsammans med unghästar. Juli rasade iväg. Ibland var jag där på morgonen - då fastnade jag ofta i ladan där de brukade ligga och sova efter att ha ätit hela natten. Jag vet inte hur många gånger jag satt med hans huvud i mitt knä (& en och annan unghäst försökte äta på mitt hår..). Vi red ut, galopperade barbacka i ridhuset, myste i paddocken & mycket mer.. I början av augusti lämnade jag tillbaka honom - han kom tillbaka sist för dagen & det blev en del galoppvändor på fältet med kompisarna.. Jag red lite på honom under veckan innan lektionerna skulle börja. Sedan var han tillbaka som ridskolehäst, jag red på honom då och då under lektionerna, men han var inte lika fin som under sommaren..

Den 15:e november när jag skulle ta av honom ett täcke vägrade han stödja på höger bak, det blev inte bättre och den 17:e åkte vi in till klinik och röntgade. Tre hovbensfrakturer konstaterades. Varav en väldigt nära hovleden (med risk för pålagringar). Strikt boxvila och gips, en vecka senare ringsko med special-kappor. Vid jul fick han börja skrittas för hand, de första veckorna var han som en stor hundvalp. I slutet av januari var inte livet kul längre & han började resa sig, bocka, dra iväg. Försökte vifta ner mig några gånger. Ett stigbett senare kom han på att han hade fyra ben att gå på, men var fortfarande opålitlig.

Återbesöken såg ganska fina ut och jag fick börja skritta uppsutten i mitten av februari ungefär. Nervös som bara den eftersom jag visste vad han kunde göra, men han höll sig lugn & på fyra ben för det mesta. Den 6:e april var det dags för det tredje återbesöket och allt såg finfint ut - han fick börja gå ut och kunde börja travas lite lugnt. Efter fyra dagar i hage lyckades han sträcka sig, kyla och skritt tillsvidare. & det är ungefär där vi är idag.. Igår skrittade vi ut med mig i sadeln för första gången i år, han var väldigt pigg och framåt i början, sen kom uppförsbackarna ;) 

Liksom Loke har Pices lärt mig massor; bara att veta att jag kan muskla upp en häst på ett bra sätt, att jag kan få honom fin och i hyfsad kondis från januari till april fick mig att inse att jag kan mer än jag tror. Finaste prinsen <3 & i sommar är min sommarprins förhoppningsvis tillbaka på fältet med unghästar & leker för fullt - men det är en bit kvar dit..

Skulle sätta mig & skriva en text om två hästar till en presentation, två hästar som är väldigt olika & haft olika förutsättningar. Mina älskade favoriter. Tänkte tillbaka, Loke & min historia går tillbaka  ~fem år i tiden. Sandra som var chef då tyckte att jag kunde rida på honom. Efter första gången var jag förbannad, jag avskydde den hästen, han kunde ingenting, var rädd för det mesta och hysterisk i många situationer. Sandra skulle promt ha upp mig på honom. Igen. Igen. Igen. & någonstans på vägen klickade det.

Det ligger massa tålamod & tid bakom den hästen han är idag. När han kom så stod han mest och trycke mot den bakre väggen i boxen. Det gick inte att lyfta en enda hov - det gick inte att röra benen öht. Träning & tålamod. Baxa upp honom mot väggen för att slippa få sexhundra kilo häst på sin rygg när man försökte lyfta en hov. Lära honom att stanna när man tog i tygeln, att inte sticka om man råkade skänkla för starkt. Att inte hoppa över flera cavalettibommar samtidigt. För några månader pratade jag med Johan som skodde hos oss när Loke kom, han berättade att han upplevt det som att han blivit slagen. Ingen vet hans egentliga historia. Jag vet bara att han är mer skeptisk mot män, att han alltid håller lite koll omkring sig och att han reagerade på plötsliga rörelser när han kom - vilket har blivit bättre idag.

Inhoppningen gick inte helt smärtfritt. En gång när Sandra satt och hoppade kom de fel in på en oxer och på något sätt snubblade han på bakbommen och slog nästan runt. Vi trodde knappt vi skulle få över honom över en bom igen, men det gick. Han var inte det smidigaste världen sett, men väldigt snäll. I början hoppade han ibland rakt genom hinder, trampade om massor och stannade en del. För att vara en tinker som de flesta ansåg som helt hopplös för ett par år sedan hoppar han över förväntan idag, jag har hoppat 1m bana på honom & på någon höjdhoppning kom vi levande över 1,15m.

En höst för ett par år sedan vid ett utsläpp lyckades han fastna med näsborren i ett dörrhandtag (bråk vid dörren..) & slita sönder lite och få ett sår. & jag fick ett samtal någon timme senare om att jag gärna fick komma upp till stallet och "ta hand om min jävla häst". Jag var den enda som fick komma i närheten. Än idag finns det tillfällen folk ringer & ber mig komma upp och fixa något med honom. Droga honom. Rycka man. Tempa. Sårvård. När jag går in i stallgången brukar jag vissla & säga något typ Loke, tokelok eller liknande - de flesta dagar sticker han ut huvudet genom valvet & gnäggar till svar. Jag smälter lika mycket varje gång.

Någonstans under åren blev han mångas favorit (från att inte varit speciellt omtyckt alls) och idag vet inte särskilt många om hur mycket jobb det ligger bakom den hyfsat snälla, trygga hästen som de ser springa runt i ridhuset. Det har varit en oerhört lärorik resa. Sällan jag har fått vara med en häst så här länge.

Aldrig har jag fått ut så mycket av en häst innan. Aldrig har jag vågat fästa mig så mycket. Det kommer vara ett äventyr tills vi säger hejdå.
Älskade fina ponny.. Min finafina hjärtans fröjd.
Och nu till verkligheten: hur kan man få ner ett par rader som beskriver en häst man har följt under fem år och varit bästa kompis med under tre? Det finns så många fler historier att berätta, så mycket mer att berätta om min söta tinker som inte påminner om någon annan häst jag någonsin träffat.

               

Cred till fotografer:
1, 8, 9: Matilda Andersson, 6, 10, 11, 12, 13: Lisa Eliasson, 2, 15: Emma Lindestaf, 3: Syster yster, 14: Hannah Gustavsson

Var hos veterinären igår på återbesök.. Frakturerna hade läkt finfint och efter tre månaders skritt får vi nu börja trava lite smått. Han får även komma ut i hage, något som han tyckte var helt underbart. Lotta ringde och sa att han hade fräst runt en hel del (med benskydd & boots på, jag ville helst slagit in hela honom i bubbelplast & vaddera hagen). Så jag ska dit om en stund och plocka in honom och se om det går att rida på honom eller om han har mer spring i benen.

Som det ser ut nu blir det ännu en till hästsommar. Ännu fler dagar med min sommarprins ♥

Det kommer göra så jävla ont när ni försvinner

    

    

    
Älskade ponny & sommarprins.. Någon dag kommer någon ta er ifrån mig <3

f. 1999
e: okänd
ue: okänd
Tinker
Import Holland
Ägare: Halmstads FK

Läs mer/historien bakom.

f. 12:e maj 1998
e: Emiras
ue: Grosso Z
Trakehnare/Hannoveranare
Import Tyskland

Pices såldes & åkte till sina nya ägare i mitten av maj 2012.


Läs mer/historien bakom.

beneath my feet and hold the earth in place...



Jag tycker så himla mycket om dig.

                    

      

Jag & ponnyn hoppar 80 cm på sommarcupen omg II. Bilderna är tagna av Matilda.
Saknar honom, min hjärtans fröjd <3

Filmen från pay'n jump den 9:e maj, hade totalt glömt bort att ladda upp den här :) Hinderna är 80 cm. Sjukt nöjd med rundan - vi kom bra på det mesta, ska tänka på svängarna nästa gång, försöka hålla ut. Kändes bara så sjukt bra (därav mitt leende på slutet). Tack till Kaj som filmade!

Jag & Loke skuttar 80 cm på Alla Hjärtansdag hoppet, en lagtävling. Hade noll fel och tiden ~48 (sägs i slutet, minns inte riktigt den exakta tiden) Kom totalt 4:a :) Min sits är inte den bästa & det är tur att ponnyn är duktigt! Ritten kändes jävligt bra & vi har en bra grundgalopp :)