Skulle sätta mig & skriva en text om två hästar till en presentation, två hästar som är väldigt olika & haft olika förutsättningar. Mina älskade favoriter. Tänkte tillbaka, Loke & min historia går tillbaka  ~fem år i tiden. Sandra som var chef då tyckte att jag kunde rida på honom. Efter första gången var jag förbannad, jag avskydde den hästen, han kunde ingenting, var rädd för det mesta och hysterisk i många situationer. Sandra skulle promt ha upp mig på honom. Igen. Igen. Igen. & någonstans på vägen klickade det.

Det ligger massa tålamod & tid bakom den hästen han är idag. När han kom så stod han mest och trycke mot den bakre väggen i boxen. Det gick inte att lyfta en enda hov - det gick inte att röra benen öht. Träning & tålamod. Baxa upp honom mot väggen för att slippa få sexhundra kilo häst på sin rygg när man försökte lyfta en hov. Lära honom att stanna när man tog i tygeln, att inte sticka om man råkade skänkla för starkt. Att inte hoppa över flera cavalettibommar samtidigt. För några månader pratade jag med Johan som skodde hos oss när Loke kom, han berättade att han upplevt det som att han blivit slagen. Ingen vet hans egentliga historia. Jag vet bara att han är mer skeptisk mot män, att han alltid håller lite koll omkring sig och att han reagerade på plötsliga rörelser när han kom - vilket har blivit bättre idag.

Inhoppningen gick inte helt smärtfritt. En gång när Sandra satt och hoppade kom de fel in på en oxer och på något sätt snubblade han på bakbommen och slog nästan runt. Vi trodde knappt vi skulle få över honom över en bom igen, men det gick. Han var inte det smidigaste världen sett, men väldigt snäll. I början hoppade han ibland rakt genom hinder, trampade om massor och stannade en del. För att vara en tinker som de flesta ansåg som helt hopplös för ett par år sedan hoppar han över förväntan idag, jag har hoppat 1m bana på honom & på någon höjdhoppning kom vi levande över 1,15m.

En höst för ett par år sedan vid ett utsläpp lyckades han fastna med näsborren i ett dörrhandtag (bråk vid dörren..) & slita sönder lite och få ett sår. & jag fick ett samtal någon timme senare om att jag gärna fick komma upp till stallet och "ta hand om min jävla häst". Jag var den enda som fick komma i närheten. Än idag finns det tillfällen folk ringer & ber mig komma upp och fixa något med honom. Droga honom. Rycka man. Tempa. Sårvård. När jag går in i stallgången brukar jag vissla & säga något typ Loke, tokelok eller liknande - de flesta dagar sticker han ut huvudet genom valvet & gnäggar till svar. Jag smälter lika mycket varje gång.

Någonstans under åren blev han mångas favorit (från att inte varit speciellt omtyckt alls) och idag vet inte särskilt många om hur mycket jobb det ligger bakom den hyfsat snälla, trygga hästen som de ser springa runt i ridhuset. Det har varit en oerhört lärorik resa. Sällan jag har fått vara med en häst så här länge.

Aldrig har jag fått ut så mycket av en häst innan. Aldrig har jag vågat fästa mig så mycket. Det kommer vara ett äventyr tills vi säger hejdå.
Älskade fina ponny.. Min finafina hjärtans fröjd.
Och nu till verkligheten: hur kan man få ner ett par rader som beskriver en häst man har följt under fem år och varit bästa kompis med under tre? Det finns så många fler historier att berätta, så mycket mer att berätta om min söta tinker som inte påminner om någon annan häst jag någonsin träffat.

               

Cred till fotografer:
1, 8, 9: Matilda Andersson, 6, 10, 11, 12, 13: Lisa Eliasson, 2, 15: Emma Lindestaf, 3: Syster yster, 14: Hannah Gustavsson