Det började egentligen i november tjugohundranio med en halt häst. En halt häst som behandlades i en framkota och sedan flyttades ner i ett utestall och halvt glömdes bort. På något sätt blev det så att jag tjatade mig till att ta hand om hästen som blev lite bortglömd. Under julhelgen promenade vi runt i ridhus och pysslade, han var så snäll så snäll trots boxvilan.

I januari fick han komma ut i hage, senare i januari fick han börja ridas så sakta. Första gången jag satt på honom var på en lektion för Sofia, sista fredagslektionen. "Se inte så spänd ut.." fick jag nog höra hela passet, "inte så lätt" mumlade jag till svar.. Jag hade kanske ridit honom ~tio gånger under fem år, hade inte något bra minne av honom eftersom jag mest tyckte han hade varit stel och framtung. Så jag fick börja rida honom varje dag. Långsamt sätta igång honom och försöka muskla upp.

I april fick han en "knäpp" i ryggen på grund av att han varit ute utan täcke i blåst (känslig häst..) vilket gjorde att han staplade fram med ryttare.. Ett linimentbad och täcke senare såg det lite ljusare ut, men vi backade lite i igångsättningen och tog det lugnt några dagar. De återbesök vi var på såg bra ut, jag var nöjd, Pices var nöjd. Vi traskade mycket i skogen, ofta med mig på marken eftersom jag tyckte det var ett snällt sätt att ge honom en chans att bygga muskler utan mig på sig. Han krånglade lite uppsutten, gick emot skänkeln, slog mot spöet, tjafsade med bettet, vilket vi kom tillrätta med efter lite hjälp & nytt bett.

Under maj var vi ute och betade mycket, intensiteten i passen ökade och jag red med på lektioner för att få hjälp. Han började bli fin i kroppen, mycket jobb, många backar & stenar & stockar senare.. Han började gå med på vissa lektioner med vissa ryttare, dvs människor som kunde rida ihop honom och få honom att jobba. Den 22:e maj gick vi omkull när vi travade upphöjda cavalettibommar. Ensamma i ridhuset, jag känner bara hur han snubblar - sedan inser jag att jag är på marken och han är nere på knä någon meter bakom mig, försöker balansera upp sig men ger upp och lägger sig på sidan. Jag är uppe innan han och pratar lugnt med honom & försöker rulla undan bommar så att han kan resa sig ostört. Han reser sig, skakar på sig & kollar på mig precis som va? vad hände? Jag tar tyglarna och promenerar några varv, konstaterar att jag inte ser någon hälta. Går in i stallet, letar upp någon som kan springa med hästen - han är OK. Jag är i värre skick. Kyler frambenen bara för att, kyler min hand samtidigt. I efterhand inser jag att jag landade på vänstersidan med handen i backen, jag hade blåmärken längs revbenen där min armbåge stött emot och handen var svullen. Ringer pappa & säger bara att han ska köra mig till akuten eftersom handen börjat svullna rejält. Han körde hem mig, skickade in mig i duschen, ringde sjukvårdsupplysningen, de sa att vi skulle avvakta. Får två tabletter smärtstillande (vet än idag inte vad det var, men jag sov gott.. halva dagen).

Kunde inte rida på två veckor efter olyckan så det blev skogspromenader när han inte gick lektioner. I slutet av juni hade jag honom på ett läger, fullt musklad, nästan i full kondition. I början av juli flyttade jag ut honom till Tiarp. Han hamnade på ett stort fält tillsammans med unghästar. Juli rasade iväg. Ibland var jag där på morgonen - då fastnade jag ofta i ladan där de brukade ligga och sova efter att ha ätit hela natten. Jag vet inte hur många gånger jag satt med hans huvud i mitt knä (& en och annan unghäst försökte äta på mitt hår..). Vi red ut, galopperade barbacka i ridhuset, myste i paddocken & mycket mer.. I början av augusti lämnade jag tillbaka honom - han kom tillbaka sist för dagen & det blev en del galoppvändor på fältet med kompisarna.. Jag red lite på honom under veckan innan lektionerna skulle börja. Sedan var han tillbaka som ridskolehäst, jag red på honom då och då under lektionerna, men han var inte lika fin som under sommaren..

Den 15:e november när jag skulle ta av honom ett täcke vägrade han stödja på höger bak, det blev inte bättre och den 17:e åkte vi in till klinik och röntgade. Tre hovbensfrakturer konstaterades. Varav en väldigt nära hovleden (med risk för pålagringar). Strikt boxvila och gips, en vecka senare ringsko med special-kappor. Vid jul fick han börja skrittas för hand, de första veckorna var han som en stor hundvalp. I slutet av januari var inte livet kul längre & han började resa sig, bocka, dra iväg. Försökte vifta ner mig några gånger. Ett stigbett senare kom han på att han hade fyra ben att gå på, men var fortfarande opålitlig.

Återbesöken såg ganska fina ut och jag fick börja skritta uppsutten i mitten av februari ungefär. Nervös som bara den eftersom jag visste vad han kunde göra, men han höll sig lugn & på fyra ben för det mesta. Den 6:e april var det dags för det tredje återbesöket och allt såg finfint ut - han fick börja gå ut och kunde börja travas lite lugnt. Efter fyra dagar i hage lyckades han sträcka sig, kyla och skritt tillsvidare. & det är ungefär där vi är idag.. Igår skrittade vi ut med mig i sadeln för första gången i år, han var väldigt pigg och framåt i början, sen kom uppförsbackarna ;) 

Liksom Loke har Pices lärt mig massor; bara att veta att jag kan muskla upp en häst på ett bra sätt, att jag kan få honom fin och i hyfsad kondis från januari till april fick mig att inse att jag kan mer än jag tror. Finaste prinsen <3 & i sommar är min sommarprins förhoppningsvis tillbaka på fältet med unghästar & leker för fullt - men det är en bit kvar dit..