039;
I dream about tentacles taking over cities;
it's an absurd dream
surrealistic
trying to escape but the giant creature is always watching,
tentacles spreading like roots all over the world
I dream about driving and losing control;
the car going fast forward
&
I can't stop
no break pedal under my foot
and I'm not a dream interpreter;
but I can guess that the speeding car is really a metaphor
for a life that I can't control,
the squid is a bit more difficult, or so I would like to think
but really?
Tentacles that are like the snare that I feel around my heart
every day
every beat
getting tighter
and tighter
tighter
it's a sad fact but for a long time
anxiety has been my best friend;
and it's such a worthless best friend.
037;
Vi ville alltid bort, vi var alltid drömmare; planerade och höll fast vid alla dessa planer - livsplaner, flyktplaner.
Vi planerade våra liv så att vi aldrig skulle behöva vara borta från varandra. Vi hade storslagna drömmar: kanske lite lite för alkoholpåverkade, kanske smidda lite för sent på natten; ni vet sådär när man inte riktigt kan se skillnad på verklighet och illusion.
Vi pratade om roadtrips; om att köra utan mål, "I went out for a ride and I never went back / Like a river that don't know where it's flowing / I took a wrong turn and I just kept going". Kommer du ihåg det Berlin? Minns du nätterna, minns du glittret i dina ögon, intensiteten i din röst? Jag kan se det framför mig varje gång jag blundar - hur du skrattar och sträcker dig efter något på bordet, ditt sätt att se på mig, dina händer som aldrig var stilla.
Det var aldrig prat om att jag skulle ta körkort, men vi planerade alltid vad vi skulle göra när du fixade din uppkörning. Hur vi skulle fixa en bil, skulle dra härifrån; det spelade egentligen inte någon roll vart utan bara den där känslan av frihet, att vara på väg någonstans. Vi pratade om att sova över i bilen precis så som vi brukade göra med bror när vi hälsade på JJ på behandlingshemmen. Hur vi skulle klara precis allting så länge vi var tillsammans. Jag minns inte exakt vad vi planerade längre, jag minns bara att det fanns så många versioner och planer att det var svårt att hålla isär dem. Jag minns att ingen av dem slutade såhär.
Såhär:
jag är tjugosju år och jag tog precis mitt körkort. När jag hämtade ut det tänkte jag på att du aldrig fick uppleva det här. Du fick aldrig något körkort, det blev aldrig någon roadtrip. Det var så oändligt många planer som vi aldrig fick gjort.
Men:
jag har körkort.
Bland det första jag gjorde var att sätta mig i bilen och köra till Falkenberg.
Jag lämnade blommor på din grav.
Det kändes som det enda rätta.
Dirty paws
tänker på Honom, han som brukade vara Han. En av mina kompisar packar sina väskor och flyttar ifrån pojkvän och jag vet inte varför men det känns, småsmå jordskred bakom bröstbenet. Drömmar & planer som aldrig blev, jag vet hur det är. Ändå; jag har alltid vetat att det finns ett slut, har alltid siktet inställt på när och inte om. Mannen på andra sidan havet korrigerar alltid mig när jag använder när istället för om, men jag vill veta att det finns ett slut, för relationer och förhållanden går nästan alltid över. & jag vet inte varför men jag antar att det känns tryggare att tänka när istället för om.
Men; förhållanden går över, men de tar aldrig riktigt slut. Det finns ingen återvändo efter att ha varit någons, din definiton har förändrats. Minnen går djupare än man tror, ibland tror jag att jag lyckats glömma, förtränga; men så kommer den där stunden när någon påminner mig om något och allt kommer tillbaka igen. Som tsunamis sveper de med sig det mesta i dess väg; likt diabilder på en vit duk fladdrar minnen förbi, det går inte att komma undan. Någon kommer röra mig på samma sätt, på samma ställe som Han gjort; det är oundvikligt.
det är över, det är förbi - men kan man någonsin bli fri?
kommer jag någonsin att kunna vara någon annans?
Marionette love
Publicerat 2014-02-23 02:24:20 i
english
pull the strings
control every mo(ve)ment
my sole purpose
is your satisfaction
No strings attached
Note 2
Han är bara något jag noterar, någon jag förhåller mig till, från. Jag ligger i sängen; klockan är långt efter lunch men det finns en tomhet som jag inte orkar besegra, inte idag. Det är en grå höstdag utanför fönstret, dagen efter regn och hela jag värker efter något mer, något djupare. Hans sida av sängen är kall sedan länge, jag har slutat försöka hålla kvar honom; hålla kvar oss. Han kommer och går som han vill, no strings attached - vi är en tillfällighet som passar oss just nu.
Reality and not(e)
Publicerat 2014-01-23 15:04:41 i
english
Note one
remember all those songs we used to send to each others? I used to wait a few seconds, then listen to the song I just sent to you, thinking that we were syncing, that you were listening to the same song at the same time. It was some kind of comfort, making me feel a bit closer to you. Like you were siting next to me, hearing the same rythm, the same words.
I can close my eyes and pretend all I want, but when I open them the reality will always be the same as before.
I watched you taking off
how much can a single people bear?
how many secrets?
how many unhappy endings?
what can I say
when every word has been said?
they are already out there -
trying to get through to you
but you keep telling lies
turning your back
pulling tiresome vanishing acts
I thought I knew you
I thought you were honest
I thought I thought
and I was wrong
people change so unexpectedly
without a warning
I guess it doesnt matter
I guess I didnt
Messages
he calls when Im at work
I listen to his breaths on my answering machiene;
a few seconds of just breathing before he decides
then words
lots and lots of words
and in my world they are kind of incoherent
he speaks so fast and with his accent its hard to follow
getting lost in his reasoning
with his attempts to make up for the past
for now
for the pain he will cause in the future
'Im sorry' he says
and then the line goes quiet
just barely audible breaths
then he hangs up
Silent agreement
it never ends the way you expect it to;
there were no screaming
no slamming doors
no fighting
mostly a silent agreement;
she leans in and sighs against his shoulder
for the last time
catching the scent of his skin
for the last time
feeling his hands tremble
for the last time
just silence,
no screaming, no slamming doors
no fighting
the boy who never said much
& the girl with too many words on her mind
took the stairs together;
said goodbye in the doorway
and walked in different directions
it never ends the way you expect it to
she whispers to herself;
holding back persistent tears
Things I never tell
by the time I was sixteen I was a published poet
everyone knew the outlines of my future;
I would spend years writing, twisting words around,
drawing, telling, compose poems, books
there was no end to my future,
no limits for my 'talent', my dreams
every teacher told me how far Id go;
to aim for everything that life had to offer
to never give up
noone would guess that seven years later
it would have been three years since the last time
I picked up a pen to write;
three years since never ending dreams
the words arent there any longer
I tried to make them stay
I tried to paint them on my walls
catch them on windows
cut them into my skin
but they always had somewhere else to be;
other combinations to form
always left like butterflies, swaying out
into a new beginning
Waiting for yourself
just be yourself he said and smiled;
leaned back on the grass and stared at the sky
I dont know this girl, who Iam, who Im becoming
I dont even know the colour of my eyes
It passes, he says
everything passes if you just wait long enough
; pictures from the other side of the world
han skickar bilder, brustna bilder, oredigerade bilder.
blod död öken barn persikor militärer solnedgång soluppgång kalkvita hus vägbomb utbrunna fordon kulhål ruiner hundar åsnor självporträtt
minneskort kommer med posten; har aldrig gett honom min adress men likförbannat kommer minneskort från andra sidan världen. Han tror inte på komprimerade bilder, avskyr epost och internet. Självporträtten: skarpa ögonbryn, palestinasjal, vilsna djupbruna ögon, rufsigt dammigt hår. En bild utomhus på en bänk - stativ eller annan fotograf, bar överkropp, silverlänken runt halsen, magrare nu än då. Mycket svartvitt, nästintill poetiskt. En poetisk variant av ohumana saker, saker som jag önskar att jag slapp se, slapp vara medveten om.
minneskort och en kort uppmaning, skriven med hans otåliga handstil på en sönderriven lapp:
keep it safe til I return
sällan svenska, teorin om att man ska missförstå varann lika mycket - får inte han tala sitt modersmål får inte heller jag. Alltid engelska, alltid missförstå varandra lika mycket - bara ibland, oftast om nätterna mumlade han på svenska. Flashbacks, besök av avlägsna minnen: ibland när jag tröttnade, pratade på svenska med honom - har aldrig byggt ett ordentligt ordförråd på något annat språk, saknade att kunna uttrycka mig ordentligt, frustrationen
& det var också där vi hamnade: frustration
alltid denna frustration
; dreamlike
skogsdunge;
natt eller sen kväll
en ensam parkbänk i skenet
från en gatlampa
tystnad
träden är stilla
väntandes
jag har menat allt jag sagt
säger han
det hade lika gärna kunnat vara en knuten näve
han vänder sig om och går
jag står kvar
; one day (about strength)
En dag, Berlin, en dag ska jag finna orden till din berättelse
försöka förstå varför jag är här utan dig
varför du inte ringde mig den där natten
(för jag hade släppt allt för din skull)
försöka förstå hur trasig en människa kan vara
& hur bra man kan vara på att dölja saker
; fjärilsvingslag
- denna lek kan hon bäst, det är neonnatt, dansgolvsnatt. Basen som bestämmer takten, hela förorten håller andan, följer varenda rörelse. Klackar mot betonggolv, strålkastare över nakna, slitna industriväggar; langare som stryker runt längs skuggorna – skygga som kackerlackor i ljuset. En indiepojke med spretig lugg dansar näranäranära, händer överallt, han har regnbågshinnor som går ihop med irisarna, mörktmörkt bruna – som bottenlösa hål, som oljepölar. Minnesfragment – någon drar linor från hennes nyckelben, livet är en drog hon inte riktigt vågar sig på nykter, blåa drinkar, tequila shots – någon bjuder och hon låter sig bjudas. Viskar att hon kan vara vem och vad han vill, hångel mot en kall vägg, betongen skrapar mot linnet och hon undrar var hennes jacka tog vägen. Vad som hände med tjejen hon brukade vara. Hur det blev såhär. Hon fäller huvudet bakåt och snurrar snurrar snurrar - utanför virvlar snöflingor, någon tänder en brasa och hon är matt i hela kroppen, matt på livet. Hon vill att skulderbladen ska fladdra, att revbenen ska brinna som de brukade, hon vill ha rödbrunna höstlöv och inte naken novemberkyla. Sms på mobilen, han är här. I ett försök att verka lycklig, vara tillräcklig, gnuggar hon tandköttet stumt av kokain, ser hur fjärilarna i hennes skratt förökar sig - växer i färger och styrka.
; beliefs
jag förstår vad du tror på
vad du kämpar för;
på andra sidan jordklotet
med kameran närmast hjärtat,
den dammiga, slitna palestinasjalen
runt halsen
& kanske, kanske
även amuletten
du citerade koranen & sa att
man väljer
väljer vad man tror på
väljer hur man tolkar det man tror på
men att man samtigt måste kunna repsektera
respektera andra och deras syn, deras sätt
mumlandes något om att bristen på respekt
skapar krig, skapar osämja, instabilitet
jag förstår dig nu;
nu har jag hittat något att tro på
; not that kind of poetry
last night almost broke my heart dancing to
Cant Get No Satisfaction
red light district, we saw angels falling and you smiledsmiledsmiled
high on substances, letter combinations I cant remember;
the music differs from corner to corner,
stars are vibrating to the bass
and neon lights flashing through
pavement philosophers
barefoot on rainwet concrete
graffiti from lost minds colours the walls
everything is on fire;
that caustic smell of burning tires
burning plastic
burning souls
up in the living room
white powder like snow on the blank table
you hand me the bill
& I say
that Ill never be that kind of poetry
; över atlanten utan mottagare
Tänker på dig & mig. Alla planer vi gjorde, det var alltid storm kring oss. Som två virvelvindar virvlade vi runt hand i hand på jakt efter äventyr, lätta pengar & lycka. Jag nöjde mig alltid med småsaker, behövde inga mirakel för att få tillräckligt mycket syre i mina lugnor, tillräckligt många molekyler under vingarna. Jag tittade aldrig på fåglarna & avundades deras svindlande höjder.
Tänker ofta tillbaka på citatet ur Rachel Cohns bok "Du vet var jag finns";
Hon såg vad världen hade att erbjuda och hon sa: Nej, tack.
Det hade kunnat handla om dig.
Vi som alltid skulle vara tillsammans, hand i hand. Vi skulle matcha våra drömmar så vi aldrig behövde vara mer än ett hjärtslag bort. Världen kändes som ett tryggare ställe med dig vid min sida. Det kändes som jag kunde göra vad som helst, att vi kunde göra vad som helst. Jag har också velat säga nej tack till livet, har också velat flyga högre än fåglarna. Jag vet inte vad som tog mig hit. Vet inte ens hur jag kom hit. Som en transportskadad vara skickad över halva atlanten utan mottagare.
(Det finns inte lycka eller olycka,
det finns bara liv & död.)
; us (take us back, take us back)
dansgolvsnätter
när det kändes som att hjärtat skulle sluta slå när basen dog ut
ditt sneda leende som alltid bad om ursäkt
för att du lämnade mig gång på gång
för att du var fast i skiten
& det var sommar & vi såg filmen
Candy på bio & jag hoppades hoppades,
satte upp filmcitat på postit-lappar på badrumsspegeln;
when you can stop, you dont want to
when you want to stop, you can't; & jag önskar att vår historia hade slutat annorlunda
utan knappnålspupiller, utan obstinat gnidande av underarmar
kanske med orden
you suddenly complete me
They light the path
Of these strange steps
Take us back, take us back
Flow sweetly hang heavy
You suddenly complete me
; its always been about you
Det var valborg
eller också var det någon annan käck "högtid". Du hittade mig, jag hittade dig eller också hittade vi varandra någon gång sådär mittmellan. Min kompis kom fnittrandes fram & viskade att dendära söta popkillen hade frågat om mig. Jag minns inte vad som hände men plötsligt var det bara du & jag & jag & du.
några timmar & drinkar & öl senare & jag sa att jag går hem nu, kom om du vill?
du velade fram & tillbaka, men när jag släppte dörren slog den aldrig igen. Du tog min hand fast jag egentligen inte håller hand med någon & vi gick den dryga kilometern hem till mig.
jag somnade mot dina nyckelben; långt efteråt berättade du att du aldrig sov den natten; att du låg & väntade på att våra hjärtan skulle slå i samma takt, att våra andetag skulle mötas någonstans halvvägs.
fanfanfan
vet du hur många gånger jag låtit mig föreställa mig hur det hade kunnat vara? Hur vi hade kunnat ha det? Hur vi skulle kunna ha slutat?