tänker på Honom, han som brukade vara Han. En av mina kompisar packar sina väskor och flyttar ifrån pojkvän och jag vet inte varför men det känns, småsmå jordskred bakom bröstbenet. Drömmar & planer som aldrig blev, jag vet hur det är. Ändå; jag har alltid vetat att det finns ett slut, har alltid siktet inställt på när och inte om. Mannen på andra sidan havet korrigerar alltid mig när jag använder när istället för om, men jag vill veta att det finns ett slut, för relationer och förhållanden går nästan alltid över. & jag vet inte varför men jag antar att det känns tryggare att tänka när istället för om.

Men; förhållanden går över, men de tar aldrig riktigt slut. Det finns ingen återvändo efter att ha varit någons, din definiton har förändrats. Minnen går djupare än man tror, ibland tror jag att jag lyckats glömma, förtränga; men så kommer den där stunden när någon påminner mig om något och allt kommer tillbaka igen. Som tsunamis sveper de med sig det mesta i dess väg; likt diabilder på en vit duk fladdrar minnen förbi, det går inte att komma undan. Någon kommer röra mig på samma sätt, på samma ställe som Han gjort; det är oundvikligt.

det är över, det är förbi - men kan man någonsin bli fri?

kommer jag någonsin att kunna vara någon annans?