Det har varit en bra dag idag, för ovanlighetens skull :)

* läkarna tror på mig (är fortfarande helt förvånad) & fortsätter leta fel med handen
* syster yster ringde & sa att jag får katten Ellen om jag vill
* Pices var fin & snäll
* Poetry slam var precis så roligt som jag mindes det (blev sjukt sugen själv..)
* Träffade Pernilla som jag inte sett sedan nyår & vi "lekte" jury :)
* Winnerbäcks låt "Nästan Perfekt" kom på mobilen när jag gick hem & jag tänkte att ja, det stämmer nog
* Smsat med söta vänner & pratat med sötaste Thulie på msn
* Mamma berättade att hon tänkte köpa en cykel till mig av sin moster (har tyvärr insett att Douglas inte kommer klara ett till återupplivningsförsök..)
* Hittat boken "Hjärtans Fröjd" för ynkaynkaynka femton kr på Bokia

Jag behövde verkligen det här. De senaste dagarna har mer liknat berg- & dalbanor än liv. Antar att det blir så ibland.

Saknar dig, min knaskatt <3

Var på sjukhuset idag med handen, träffade en handkirurg och fick en remiss till magnetröntgen. Den nya teorin är en skadad sena. Sedan till stallet & ta hand om finaste Pices. Tömmade honom på fyrkantsspåret och han var hur fin som helst. Hoppashoppashoppas att det läker sig som det ska.

Ska strax byta om & dra mig mot stan och poetry slam på Fox & Anchor. Har haft mindre tur med att hitta en kulturell date, men så går det när man har två timmars framförhållning ;) klarade jag mig en hel helg ensam på bokmässa så ska jag väl klara det här :p

To get up and go
To catch the last train
To get in some car and drive out again
To never come back this way

Jag är en sucker för soundtracks. Ibland när någon speciell låt kommer på radion i t. ex mataffären kan jag bara stanna upp & för några sekunder är jag tillbaka bland minnen, tillbaka dit jag önskar mig varje gång jag hör de första tonerna. Jag bryr mig inte om hur jävla weird det ser ut att vara för alla andra; för jag vill bara blunda och minnas varenda liten detalj. Gå tillbaka. Fascineras.

En låt kom upp på mobilen idag, en låt som jag inte ens visste att jag hade.

Stannade upp, blundade. Vet inte hur länge. Det spelade ingen roll att jag var sen till bussen. Det spelade ingen roll att jag var sen alls. Mindes bara alla kvicka repliker på dansgolvet. Hur vi alltid slog vad om att DJn aldrig skulle spela just den låten. & boy, I was wrong. Kunde känna din hand kring min rygg, tyget dansande kring knäna, se ljuskäglorna, strålkastarna. Känns dig nära, viskandes hela låten i mitt öra, nafsa mig i halsen. Det var vår lek.

I say call me baby, the good time lady -  just take a look at me and its easy to see, why they call me Cindy Ectascy.

& jag vill tillbaka, varje gång jag rycks tillbaks till verkligheten önskar jag scenen verklig igen. Men det finns sällan repriser. Finns sällan något att gå tillbaka till..

If we dare expose our hearts
Just to feel the purest parts
That's when strange sensations start to grow

We are not alone
'Cause when you cut down to the bone
We're really not so different after all

Efterkrigstiden är slut. Han är inte värd att räknas i dagar, finns inget behov av att räkna dagar. Klipper alla banden. Letting go. & det är tusen gånger enklare än jag kunnat föreställa mig.

Du sa att kärlek & happily ever afters inte var för oss, att vi var unga & dumma i en alldeles för liten stad för folk med drömmar & visioner. Om jag bara vetat. Om jag bara vågat lita. Ångestnatt & jag saknar dig så mycket att det värkervärkervärker bokstavligen talat. I need you. Behöver någon som hoppar i min säng, någon som fyller på mitt vinglas, som pratar & lever, någon som förstår världen lite bättre än vad jag gör. (Jag förlorade både dig & bror för fel causes. Det gör så jävla ont när sanning möter dagsljus, jag & bror pratar trevandes, viskandes, men det är inte som förr. Det är inte som förr.) Jag lyssnar på vår musik, musik som jag lätt hade föraktat (trots gitarristens lektioner i bred musiksmak) om det inte vore för alla minnen. Alla stunder. Önskar att jag kunde spola tillbaka, skriva om slutet (skriva rätt slutet). Att det fanns något mer.

Dags att krypa ihop i fosterställning under täcket &
i drömmarna så önskar vi oss matta av maskrosdun
& allt är precis som förr

Det kommer göra så jävla ont när ni försvinner

    

    

    
Älskade ponny & sommarprins.. Någon dag kommer någon ta er ifrån mig <3

han var musiker. ofc, nätternas & fyllornas följeslagare, alltid något nytt på gång, alltid nynnandes på nya toner, nya idéer. jag var bara tjejen som spelade lite piano, som ibland glömde bort noterna, tonerna, som ibland sökte en utväg;

trevande fingrar som pausade hjärtslag.


Och ibland när jag glömde tonerna, när jag inte längre kunde läsa noterna;                                                      
                                     [hans händer för mina ögon, hans andedräkt i min nacke,
                                     hans ord i mitt öra - viskandes. Tänk inte, bara spela.
                                     Nynnandes någon av mina favoritstycken, allt var så enkelt,
                                     allt var magi, allt var kärlek. Jag minns inte varför jag slutade,
                                     varför det tog slut, saknar det ibland om nätterna -
                                      att komponera att skapa att andas ordentligt.]

skickar ett sms;

minns du låten du alltid dedikerade till mig? minns du nätterna vi alltid tappade bort? minns du dimman i gryningen & längtan i skymningen? - det är det enda som återkommer.

Lägger ner utmaningen, har varken tiden eller orken att blogga just nu. Hittar inte orden öht just nu, de slinker mellan fingrarna; fastnar någonstans på tungspetsen. Börjar dagen med kaffe, telefonkö och kryper tillbaka ner i sängen & tänker på hur skört livet är. Idag blir det fixa till CVet & söka jobb. Disken står i drivor i köket & jag orkar bara inte idag. Vill krypa till soffan & bara slå på en film & tänka bortbortbort & inte nu.

Drömmen som återkommer kanske inte var min. Jag vet inte. Jag hoppas inte.

Inatt;

hade ett brusande vattenfall i bakhuvudet som rasade varje gång jag nådde kudden. Drömde omöjliga drömmar om livet som Scheherazade, mjukt siden mot min hud; övergick till nutid, hotellrum likt en fängelsecell - tomt och opersonligt - dina läppar precis som jag minns dem. Hudnära. Drömmer bara om dig under febernätter, oroligheternas nätter. Undrar ibland varför det är så.

Försöker sammanfatta mina tankar, dels kring serien Vampire academy som jag har avslutat sista delen av nu i veckan & sen också Det här är allt av Aidan Chambers som jag läste ut för ett tag sedan. Väldigt stor skillnad handlingsmässigt, Chambers är svårast; det är nästintill allt. Mer än åttahundra sidor ur en tjejs liv. Fascinerande. Det går lite segt bara, lite trevande. Feberyr & matt, storm i mitt bröst & det rasslar när jag drar djupa andetag. Försöker skjuta undan det värsta, men om natten är man som sårbarast. Kylan & hostan hittar en ändå.

Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja jag väntar
Om tiden vill ifatt

Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har
Och gräv i det dunkla med sök inga svar
För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla

Fingrar mot nyckelben;
                      värme mot ryggrad
      någon att återvända till

Fastnar i fotoalbum. Saknar hösten i Kungsbacka. Saknar att stå på stenblocket vid åsen & se ut över en stilla sjö & en sovande skog. Mer än sjuttiofem procent av fotona i mitt album är tagna i Kungsbacka. Sällan på hemmaplan. Saknar stugan. "Finrummet". Tog med Andreas dit, måste ha varit sommaren nollfem - vi var nyförälskade & levde på sol & närhet. Jag var brunhårig & ganska lycklig. Saknar att bryta vattenytan i sjön, skrämma bort fiskarna & dyka efter solens strålar med sängvarma & nyvaknade muskler. Att sedan sitta ute i solen & låta håret torka och äta frukost.

Jag var så arg. Ledsen. Kunde inte vara med när de plockade ner en hel barndom i kartonger. Kunde inte leva med tanken på att se på. Har sällan varit i lägenheten dit de flyttade. Från en stor villa till en tvåa. För lite luft. För mycket människor per kvadrat. Finns inget att göra, ingenstans att ta vägen.

Nu, flera år senare är jag fortfarande ganska arg. Ledsen. Längtar till bästa läsplatsen. Tog med mig lite till min lägenhet, fåtöljen som stod i pianorummet - tjatade till mig den. Tavlan med haren som jag inte direkt behövde slåss om. Så mycket saknad. Så många spillror.

Tänkte slänga in en låt. Insåg att youtube hade ändrats. Insåg att det sög & gav upp. Typ.

Ska sova snart, har läst ut Chambers Det här är allt, rec kommer snart. Övrigt: det är ca 20c i min lägenhet & jag sitter under två filtar & fryser som en hemlös hund.