Efterkrigstiden är slut. Han är inte värd att räknas i dagar, finns inget behov av att räkna dagar. Klipper alla banden. Letting go. & det är tusen gånger enklare än jag kunnat föreställa mig.

Du sa att kärlek & happily ever afters inte var för oss, att vi var unga & dumma i en alldeles för liten stad för folk med drömmar & visioner. Om jag bara vetat. Om jag bara vågat lita. Ångestnatt & jag saknar dig så mycket att det värkervärkervärker bokstavligen talat. I need you. Behöver någon som hoppar i min säng, någon som fyller på mitt vinglas, som pratar & lever, någon som förstår världen lite bättre än vad jag gör. (Jag förlorade både dig & bror för fel causes. Det gör så jävla ont när sanning möter dagsljus, jag & bror pratar trevandes, viskandes, men det är inte som förr. Det är inte som förr.) Jag lyssnar på vår musik, musik som jag lätt hade föraktat (trots gitarristens lektioner i bred musiksmak) om det inte vore för alla minnen. Alla stunder. Önskar att jag kunde spola tillbaka, skriva om slutet (skriva rätt slutet). Att det fanns något mer.

Dags att krypa ihop i fosterställning under täcket &
i drömmarna så önskar vi oss matta av maskrosdun
& allt är precis som förr