Those bars are filled with things that kills
Hans ögon är alltid lika avslöjande.
Jag borde åka hemifrån, komma bort härifrån. Jag har alltid haft tanken att jag inte kan skapa kreativt i mitt rum. Bland mina böcker, min doft, mina saker, min musik. Att det krävs någonannanstans att det krävs någonannanstad. Jag vet inte. Orden har alltid flutit oavbrutet i andra hamnar, i andra städer, i andra rum. Jag vet inte hur det kommer sig. Som om Nissan slukar alla ord, som om Halmstad aldrig talar. En tigande stad. Vart tog all inspiration vägen? Varför var jag dum nog att ställa skyhöga mål som jag sällan kommer kunna leva upp till?
I drömmarna flyter barndomens figurer förbi; Aslans nynnande som skapade Narnia, Bröderna Lejonhjärtas gemensamma skratt i Nangilima, hovarnas rytm mot marken när hästen flyger fram med Mio på sin rygg... Tidlösa figurer. Som alltid någon kommer minnas.
Jag kommer aldrig kunna trolla med orden, mina transportsträckor blir torra och tråkiga; dialoger intetsägande och varje text är en allusion/syftning till Romeo och Julia (eller annat av Shakespeare). Min lärare kommer tro att jag bara läser tre böcker. Jag önskar att jag kunde trolla med orden. Att jag kunde skapa, känna att detta är jag nöjd med.
En till vecka med tragglande ord. Trögflytande meningar. Skorpans skratt i mina drömmar.
Han kommer sällan hem till mig numera. Inga brinnande revben, inga heta beröringar. Bara tystnad. Mitt sovrum har hans andetag bakom tapeterna. Innan var jag aldrig ensam i sovrummet, bara vissa nätter. Jag tillbringade ingen tid där. Hade mitt rum; hade min trygghet bland bokhyllor, i den grå, stora mysfåtöljen tillbringade jag mina timmar. Dagar. Med musiken viskandes intill. Ord skrivna med whiteboardpenna på fönstret ut mot verkligheten. Ett tag ekvationer; fyllde huvudet med tal och x och y och z. Med vinklar och grader och jag önskar att jag förstod lite mindre. Att allt inte hade = en lösning. Nu är jag i sovrummet. Tomheten, hans närhet, ersatt med pärmar, böcker, papper, en laptop. Golvet svämmar över av alla böcker som väntas på att läsas, som redan läst. Twilight-serien ligger på golvet. Första boken i skyddande omslag, utsatt för mina ögon gång på gång under ett års tid. Hur många gånger jag läst varje bok i serien? 5-6 gånger kanske, mina favoritstycken läser jag ofta. Hundöron eller postit-lappar.
Jag fyller bokhylla efter bokhylla. Mamma suckar och säger åt mig att lämna lika många böcker som jag släpar hem. Jag är skräckslagen av tanken, jag ska ha ett arbetsrum, nej, det är fel ord; ett skrivrum. Med bokhyllor över varenda vägg. Ett bord och en fåtölj. Någonstans där jag kan hitta alla ord igen, eller leta efter ord att sno ur andra verk. (Intertextualitet, du vet...) För varje dag som går blir min väg klarare; jag ser spåren nu, var jag ska gå, vad jag ska följa. Det verkar som mitt vägskäl har passerat; som om det blir lättare och lättare, från snårig skogstig till svindlande bred motorväg. Kanske för lätt?
Snart kommer julen; med sin hysteri. Redan nu är världen en stor, salig röra. Ockuperade flygplatser i Bangkok, bombdåd i Bombay, you name it. All hysteri; allt man inte har som man vill ha och allt man har som man inte vill ha. Jag vet inte vad jag ska tro. Har aldrig trott på julens mystik, bara vinterns. Alltid jobbat jul, alltid begravt allt och slitit halvt ihjäl mig. Somnat utmattad med ett leende på läpparna; "behövde inte tänka idag heller". Min erfarenhet är att jobba för att slippa tänka, så fort man är sysslolös kommer skuggorna i kapp en. Jag vet inte hur jag blev mig själv, eller om jag ens är det, men vem kan döma? Vem kan veta?
Jag ser på oskrivna manus. Ber till någon manusguru att jag ska hitta alla orden igen; att det ska växa fram något på skärmen en vacker dag. Något som inte är skrivet än. Jag ska börja jobba med en novell jag skrev i Svenska B, slog mig idag på bussen hem ifrån skolan, att det skulle kunna gå, skulle kunna funka. Skriva om till manus, bara kortfilm, men ändå något. Svindlande tankar på att äntligen kunna göra något. Har varit ordlös alldeles för länge. Ibland ifrågasätter jag vad det är som gör att orden bara flyter på utan tanke när jag skriver här och inte när jag behöver en novell.. Men å andra sidan är nog mitt lix nere på ~ 30 på denna typ av texter. Jag som brukar ligga på åtminstone över 50... Det är synd, för vissa ser min talang och beklagar sig när jag inte ansvarar för att låta den få det utrymme den behöver för att utvecklas. Ord är ord. Jag har i alla fall en talang, eller kanske snarare hade? Inte fan vet jag,
Rösterna bakom tapeten sjunger mig till sömns, i min drömvärld nynnar Aslan och Mios häst med guldhovar och guldman frustar i närheten.
Love is strange; so real in the dark
detta är bara sentimentala minnen från en strandad fd snövitsflicka.
Varning
Med dig i handen var allt så lätt. Så simpelt. Du bara log mot dörrvakter och sa "att hon är med mig" och vi snubblade in till spotlights och musik som slet i hjärtan och samveten. Till en värld där alla var ganska likgiltiga och intetsägande. Som om de sett varenda vrå av världen eller gett upp utan att ta sig utanför dörren. Du kände de flesta. De flesta kände dig. Handslag och kramar och flirtar och vackra tjejer och tamburineboys. Vad såg du hos mig när modellvackra tjejer försökte röra ditt hjärta? Varför var jag så viktig för dig? Första kvällen vi möttes; neonlight och basslag som aldrig tystnade, aldrig tystnades, en melankolisk DJ som spelade Simple Minds "Dont you forget about me", du och jag. Scenbeskrivningen hade varit enkel; lik den i Romeo och Julia när Romeo och Paris slåss. [They fight. Paris fall.] [De möts. Båda faller.] Det var våran låt efter det. Du bad alltid DJn spela den när vi var ute och vi dansade till tröjorna klistrade mot skulderbladen; då sökte vi trygghet i den alltid svala natten, utomhus. Du rökandes och jag iakttagandes. Har alltid älskat städer som sällan sover, alltid älskat att iaktta människor som är på väg någonstans. Med din hand på min korsrygg vallade du mig genom staden. In och ut på klubbar och barer som jag endast känt till vagt innan. Du var äventyrlig, så annorlunda mot allt jag haft tidigare. Mötte människor jag borde sett upp för. Människor som satte spår hos mig, som lärde mig liv. Jag börjar sakna det jag hade. Jag saknar att ha någon som tar en med sig genom nätterna; sökandes äventyr och stjärnfall. Saknar någon som är lika ensamt miserabel som mig. Jag undrar om du någon gång undrar vad jag gör, om du saknar mig, om du tänker på mig, om du fortfarande menar allt som du brukade säga. Jag undrar vem du är idag, vad du gör och om du någon gång tänker tillbaka, går tillbaka. Och jag är tacksam för allt du visade mig. Alla dagar det var vi.
Varning
detta är bara sentimentala minnen från en strandad fd snövitsflicka.
Varning
Panoramafönster ut i verkligheten (The End)
Hennes rosslande andetag, det ljumma rummet, pennans jämna skrapande mot pappret. Hade lika gärna kunnat vara en filmscen, jag lägger huvudet på sned; var skulle jag lägga fokuset? På hennes fina drag, händernas krampaktiga tag kring pennan eller på de omkringspridda arken? På vågornas infart över sanden, som kastar sig hungrigt över stenar och snäckor. Det är ingen filmscen, det är panoramafönster rakt ut i verkligheten.
”Är du säker?” min röst avbryter tystnadens närvaro.
”Självklart” säger hon och ler.
Jag sitter i fåtöljen, hon halvligger i sängen med kuddar som stöttar henne. Hon tittar igenom alla ark,, böckerna ligger prydligt sorterade i högar på skrivbordet, alla projekt har egna lådor som står staplade mot väggen, datummärkta och de flesta har ”Genomfört” skrivet på sig med en röd penna och med hennes snirkliga och bestämda handstil. Hennes ord i kartonger. Dialoger och monologer, kärleks- och krigsförklarningar som uttalats om och om igen.
Hon suckar och ser på mig.
”Jag har ingen slutscen”
”Jag vet inte vad du skriver” säger jag mjukt.
”Jag skriver mig själv” säger hon stilla. Andas rossligt.
Plötsligt ser hon mycket äldre ut än sina femtio. Hon gäspar och sträcker på sig.
”Vill du sova?” Hon nickar till svar.
”Om…” rösten sviker henne. ”om… så får du läsa.” säger hon och ger mig mappen med papper.
”Ge den ett slut som den förtjänar” säger hon och ser ut mot havet.
”Tack” viskar jag tårögd.
Jag hjälper henne att lägga sig ner, hon suckar och stänger sina ögon med en gång. Ansiktet är stilla, åldrat, med fina rynkor kring ögonen och munnen. Ögonlocken är vackert blålila och håret är grånat, även om man kan ana bruna nyanser i det. Jag tar hennes hand i min, tittar ut genom fönstret och lyssnar på de rossliga andetagen. Hon har vägrat att ta sina smärtstillande i en vecka. Jag tror hon har ont, även om hon aldrig skulle säga det. Hon sover och jag stirrar ut i verkligheten. Kanske sitter jag där i fem timmar, kanske fem minuter.
Ett sista rosslande andetag når över hennes läppar. Sedan tystnad. Ser på mappen i mina händer, sedan på henne. Stilla, sovandes. Jag böjer mig fram och kysser hennes kind, släpper hennes hand och reser mig. Djupa andetag, mina ögon är fulla med tårar. Plockar med mig böckerna, de projekt jag älskat mest, de som jag varit med och tagit fram. Ställer mig och kopierar mappen med papper som jag fick av henne, lämnar kopian i en prydlig hög på skrivbordet. Lutad mot dörrkarmen står jag och iakttar scenen, rummet som jag tillbringat så mycket tid i. Stirrat ut mot verkligheten. Tar en whiteboardpenna och skriver the end över fönstret, kysser hennes kind en sista gång och går ut ur rummet. Ut ur huset. I bilen ringer jag ett samtal, berättar att hon är död. Rösten i andra änden säger att de tar hand om det. Jag lägger på, dunkar huvudet mot ratten och gråter som ett barn. Börjar köra mot motorvägen, vet inte vart, bara att jag måste bort härifrån, bara att allt har en slutscen, ett slut.
The End på ett panoramafönstret, ut mot verkligheten. Ut mot livet.
Skicka en vit duva så ska jag hitta alla ord
Minne [m'in:e] minnet minnen minnena subst.
förmåga att komma ihåg (även om den sinnesfunktion där man lagrar erfarenheter etc)
Varje smeking. Varje andetag i min säng. Varje syremolekyl som nuddat vid dig. Stället vid nacken du alltid brukade kyssa mig på, ibland när han gör samma sak så ryser jag till. Även om det känns som ljusår så är det bara talan om millimeter när vi pratar minnen. Ibland känns det som om jag älskar, igen, på riktigt utan gränser. Ibland känns det som om det är en omöjlighet. Om jag älskar honom? Självklart. Men inte sådär gränslöst galet. Du brukade säga att vi inte kunde älska. Att det bara är möjligt för människor som inte är lika miserabelt förstörda. Som faktiskt kan vara lyckliga. Min syn på att älska är koncentrerad och intensiv. Min syn på förhållande är att alla killar vill vara trogna men få är det. Lyckas få det senare bekräftat gång på gång, vänners brustna hjärtan, tsunamis i deras tårkanaler. Låt mig försvinna.
Det var en vit äng. En blå himmel. En värmande sol. En tjej och en kille. Han höll upp henne mot ljuset. Hon log. De tog promenader på stranden hand i hand, såg på när solen steg över staden. Sunset, sunrise. Kunde lika gärna varit tagen ur en gammal roman av någon romantiker som levde för århundrande sen. Var de lyckliga? Kanske. Mycket möjligt. Vem kan definiera lycka? Det är så individuellt.
Jag saknar dig. Ibland kommer panikångesten. Lämnar mig som ett skakande vrak, jag önskar att jag hade dig vid min sida. Innan dig var jag inte såhär. Jag var inget vrak på en botten. Jag var levande, sprakande, intensiv. Jag var en sån som flög och föll på samma gång. Någon som stod när andra föll, någon som andra litade på, som de sökte tröst och bekräftelse ifrån, någon som såg utan att döma. Nu är jag en berg- och dalbana. Pendlar mellan rådjursbeteende och lugn-pålitlig-duktig-tös. Jag kan vara samlad, sansad, stabil. Jag kan fortfarande ha kontrollen ibland, så lätt att märka när jag närmar mig bristningsgränsen; då blir jag likgiltig inför allt och alla. Stänger ner och blir nonchalant håglös. Intiativslös.
Alla nätter. Soluppgångar. Solnedgångar. Alla slitna ord, formuleringar. Din hud mot min, hudnära. Fjärilar, TV-spel, delandet av vodka i din soffa. Allt var ett suddigt brus; basslag så nära att ett felsteg hade krossat hjärtan. Mitt hjärta var ett svindlande känslokaos. Slog för snabbt för långsamt dubbelt inte alls som det skulle. Slog aldrig som det skulle i närheten av dig. Mina läppar kunde aldrig uttala stavelserna till de ord jag ville säga till dig. Vet inte vad du såg hos mig, en tjej som inte sett ett dugg av världen utan mest stirrat sig blind på boksidor och ord som hon själv aldrig skulle äga; aldrig ha förmågan att trolla med. Hon som mest var tyst. Man såg henne, men mindes sällan. Hon minns än idag människor som inte ens kan minnas en stavelse i hennes namn.
Vi var dag och natt. Himmel och helvete. Stjärnorna, månen, vi var allt. Virvlade och föll om vartannat, visste aldrig var vi var, bara vart vi ville och där hade vi våra blickar, vårt hopp. Det finns så många ord jag har idag som hade passat vårat förhållande perfekt. Jag saknar dig. Jag hatar dig. Jag föraktar dig. Kanske älskar jag dig. Du lyfte upp mig. Jag såg ljuset med dig, såg allt det bra och inte bara det dåliga. Sömnlösa nätter vid din sida, två filosofer med stora hjärtan och med sandstormar i deras inre. Visst var det misär. Visst fanns det dagar när vi skrek på varandra eller inte sa ett endaste ord till varenda. När vi var på olika håll med varsitt värkande hjärta. Vi låg på mattor av gräs. Det var sommar. Det var reagge. Det var kanske ett uns av lycka. Det var dialogernas sommar.
"Vill du någonsin upp dit?" sa jag och iakktog den stjänsprakande himmeln.
"Inte om det betyder att leva utan dig" sa du och tog min hand, du med för små pupiller och för stort hjärta.
"Jag kanske kommer dit efter ett tag".
"Låter mest som Romeo och Julia" sa du.
"Tror du att de möttes bland stjärnorna?" sa jag och fick inget svar.
Vår saga berättas forfarande. Med början tvåtusenfyra och avslut tvåtusensju (var det verkligen det enda slutet?). Jag borde sluta minnas. Radera varenda hjärncell som bär på någon information om dig. Radera minnet av varenda jordbävning du skapat i mitt hjärta. Minnen av revben som brann under din beröring. Kanske vore det skonsammast så. Kanske skulle du inte glömmas om jag släppte dig, kanske bara blekna lite. Bara låta mina tankar vara för tre sekunder. Jag är ingen snövitsflicka längre. Den flickan dog. Du släppte henne och hon föll. Vi fick inget lyckligt slut, bara spillror och kaos och glassplitter i sår. Kanske strör jag salt i de gamla såren med texter som den här. Kanske förtjänar jag smärtan.
Kanske möts vi en dag bland stjärnorna, bakgårdsprinsen och snövitsflickan. Kanske i Nangijala. Kanske är detta slutet.
Den gamle och havet
av Ernest Hemingway (1952)
Santiago är en gammal man som fiskar ensam i sin båt utanför Kubas kust. I åttiofyra dagar har han varit ute till havs utan att få fisk. Men på den åttiofemte dagen får han napp. En svärdfisk som är lika stor som båten hugger på kroken. I mer än ett dygn, fram till det ödesdigra slutet, kämpar han ensam mot ett djur som är många gånger större och starkare än han själv.
Genre: Klassiker
Orginalspråk: Engelska
Den gamle och havet var Hemingways sista novell, (han tilldelades Pulitzerpriset för den). Det är en av de starkaste berättelser som jag någonsin läst. Historien har ofta tolkats som en allegori över den enskilde människans oövervinnerliga kraft att stå emot de makter som hotar henne. Jag väljer att inte tolka berättelsen alls utan bara se den som en berättelse om en fiskares kamp mot havet. Språket är fulländat, oerhört vackert och lättläst. Det är lätt att förstå varför Hemingway åtnjuter sådan respekt. I denna korta novell har han skapat stor litteratur. Tyvärr tror jag denna boken är missförstådd och grovt underskattad i dagens samhälle, Hemingways teknik att skriva innebär att man får tolka mycket själv. En bok som de flest borde läsa och reflektera över.
Hemingway fick nobelpriset 1954, för bland annat Den gamle och havet. Den andra juli 1961 valde han att avsluta sitt liv efter en tid av depression och alkoholmissbruk; han sköt sig i sin jaktstuga.
Andra böcker av Hemingway:
Isbergstekniken eller Teorin om utelämnandet beskrevs på följande vis:
Om en författare känner till tillräckligt om det han skriver, då kan han utelämna delar av detta och då vet han att läsaren, om författaren är ärlig och sann i sin historia, kommer att känna och uppleva det utelämnade som om författaren ändå hade skrivit om det. För trögheten av ett isbergs rörelse består endast till en åttondel av det som är synligt. Men om författaren inte känner till tillräckligt om det han skriver och utelämnar delar av detta då gör han bara tomma hål i sin berättelse.
The first cut is the deepest
Att t(r)ycka fritt (journalistik)
SOS från mänskligheten
Egentligen skulle jag låna dikter av Walt Whitman. Men så stod den där på en hylla, SOS från verkligheten, av Johanna Nilsson, en av mina favoritförfattare. Jag lånade den vid tvåtiden, läste ut den vid nio. Ca trehundra sidor. Och jag måste bara säga att det är en av de bästa böckerna som tar upp dagens problematik i samhället.
Boken handlar om lyxeskorten Benjamin, vars överkropp är full av tatuerade blommor. En blomma för varje människa han har älskat. Den svarta rosen nära hjärtat svider mest. Mikael, som kommer till Benjamin för att sova, som har legat sömnlös sedan Josefin försvann ur hans liv. Ensam kan han inte sova, han behöver någon vid sin sida som vakar över honom. Om Cornelia som har tryckt på pause-knappen i sitt liv och som inte vet om hon vågar trycka på play igen. Som vill bort bort bort och kanske aldrig åter. Som vissa nätter hetsäter för att spy upp allt sen igen. Hon förälskar sig i Benjamin; vill bli en blomma på hans hud. Erika, en jurist som jobbar för mycket och glömmer sig själv. Hon älskar Pontus men klarar inte av hans barn. Och Katja, en rullstolsburen tatuerare som älskar Benjamins hud och som drömmer om att känna luft under sina vingar på skulderbladen.
Personbeskrivningarna, herregud vilka personbeskrivningar.. Och vilka liknelser och syftningen på Aslan i Narnia är bara mys. Att man aldrig får glömma bort barndomens hjältar och myter. Att man aldrig glömmer bort barndomen, som ligger som en dov slöja över ens liv.
"Hon var en vacker skräckinjagande berg- och dalbana, han var ett långsamt parisehjul, som gjord för att slappna av i."
"Men svenskar brukar inte uppskatta sådant. Svenskar tiger, förnekar och trycker undan, förvandlas till landminor på två ben som aldrig exploderar eftersom de lärt sig att man inte får exploder."
"Passerar stenlejonen som ligger där och vaktar, tysta och stilla, men han får alltid en känsla av att de andas. Eller snarare var det Sasha som sa det först. Att de andades. Att de var som Aslan i Narniaböckerna."
Jag satt fast. Ville knappt ner och koka té. Vacker men samtidigt fruktansvärd samhällsskildring. De flesta personerna i boken är otydliga, Benjamin är den som är tydligast och den jag sympatiserar mest med. Benjamin vars liv blir hans sönderfall. Boken tar upp baksidor av samhället så som prostitution, trafficking, pedofili, missbruk, stess, psykisk sjukdom och personliga sönderfall. Men även ljus, som kärlek, vänskap, räddningar, frihet och rätten till att leva ett eget liv som man själv bestämmer över. Att våga släppa allt för att ge sig av till det okända. Jag lägger ifrån mig boken med rysningar och tårar i ögonen och svär lite över hur illa det verkligen kan vara. Jag tänker inte gå in och faktagranska, jag tänker inte påpeka om språket är si eller så. Jag tänker sitta här och svära lite och förundras över hur många människospillror som överlever sina förfall. Jag tänker bara tänka på känslan som boken gav mig, en personlig berg- och dalbana ialla fall för mig.
Vi hade kunnat ha det så mycket sämre än vad många av oss har. Vi borde vara glada för det vi har och inte det vi skulle kunna ha. Rekommenderar boken jättemycket - kanske inte om man vill ha en bok med ett utmärkande språk eller fantastiska faktagranskningar. Men för personer som bara vill läsa och känna. Jag tycker många av dagens ungdomar läser för lite böcker. Jag tycker det är synd, det finns så mycket att hämta, att känna, att lära. Läs en bok. Det är bra för dig.
Mer om Johanna:
http://www.norstedtsforlagsgrupp.se/templates/common/Author.aspx?id=15841&q_context=Raben
Mer om boken: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1021069.svd
Brev till barnen i Bullerbyn
Sitter vid köksbordet. En tom kaffemugg. Bob Dylan ur datorns högtalare. En suckande mamma i köket. Hade kunnat vara en filmscen. Nutid. Om samhällets sönderfall och om trasiga älskande. Jag kan vara jag och du kan vara du och tillsammans kan vi bilda det vi:et vi sällan lyckas med annars. Ibland tänker jag att det är såhär, exakt såhär jag vill leva, i ett rum översvämmat med papper och böcker, med en cdspelare som aldrig tystnar. Ibland ifrågasätter jag livets villkor och samhällets sönderfall och skriver arga artiklar på sockerdricka.nu. Men oftast är jag tyst. Tänkandes.
Jag ska retirera till mitt rum. Läsa Èmile Zolas Thérèse Raquin och se om den kan fånga mig idag.. Gjorde inget intryck häromdagen.. Verkade mest vara tråkig och rätt intetsägande. Men saker kan ändras.
En julsång på prosa
I skolan går vi just nu igenom realism/naturalism, och då nämns författare som Charles Dickens, Anton Tjechov, systrarna Brontë, Émile Zola, Dostojevskij, Vicotor Hugo mfl. Och jag totalt älskar detta. Att bara begrava sig i deras ord, att diskutera deras liv och hur samhället såg ut på deras tid. Jag har inget vidare intresse av svenska författare, de har sällan skrivit något innovativt (generaliserande, men min åsikt - det finns under bland svensk litteratur också så misströsta icke). Klassen ska gemensamt läsa Thérèse Raquin, skriven av Émile Zola. Jag bestämde mig även för att läsa Dickens "En julsång på prosa" (översättning; allt ifrån en julsaga till en spöksaga el. liknande) för att läraren tyckte den var så bra. Jag saknar kunskaper om just engelska författare under realismen. "Svindlande höjder" av Emily Brontë har bott i min bokhylla under flera år men aldrig blivit läst.. Fy skam. Man kan inte läsa allt, hur gärna man hade velat... Men i alla fall, jag gick till biblioteket för att låna "En julsång /.../" som inte alls stod där den skulle, men det var rätt fascinerande att få en inblick i hur det känns att inte hitta böcker. Jag är så orienterad.. haha.
Jag har läst några sidor, och jag hoppas det är en bra översättning (ja, jag vet.. FY). Jag har kul åt Dickens liknelser, och trots att det räknas som en barnbok hittar jag allusioner/syftningar till Hamlet, fast man kan läsa den på olika sätt (enligt min lärare). På första sidan när Dickens klargör vem som är död skriver han "Gamle Marley var död som en dörrspik." En dörrspik? Jag trodde först inte mina ögon. EN DÖRRSPIK?! Hade aldrig fallit mig in att man kunde vara död som en dörrpsik. Vilken härlig liknelse! Jag hoppas att boken är full av liknande överraskningar och detta härliga språk även efter fjärde sidan..
Jag har undrat lite hur jag har kunnat missa författare som Dickens och liknande, kanske för att jag var för snabb med att börja läsa för stora böcker? Det är aldrig försent att börja läsa barnböcker :) Lägger alla stora, renässans- och viktorianska författare åt sidan för tillfället.. Behöver lite barnsliga böcker. Har tröttnat på storslagna monologer och briljerande, adjektivfulla beskrivningar av miljöer som bara verkar finnas i mina drömmar och böcker..
Lisa läser igen, med glädje :)