Novell, skriven häromdagen, troligtvis till projektarbetet. Kritik uppskattas :)

Jag ser ut, panoramafönster ut mot verkligheten, Havets vågor rullar in, krossas mot sandstrandens mjuka vägg, skummas mot stenarna. Havet är i uppror. Himmeln är grå och hotfull. Romantiker hade älskat det här, miljöbeskrivningen, hela stämningen. 

Hennes rosslande andetag, det ljumma rummet, pennans jämna skrapande mot pappret. Hade lika gärna kunnat vara en filmscen, jag lägger huvudet på sned; var skulle jag lägga fokuset? På hennes fina drag, händernas krampaktiga tag kring pennan eller på de omkringspridda arken? På vågornas infart över sanden, som kastar sig hungrigt över stenar och snäckor. Det är ingen filmscen, det är panoramafönster rakt ut i verkligheten.

”Är du säker?” min röst avbryter tystnadens närvaro.
”Självklart” säger hon och ler.
Jag sitter i fåtöljen, hon halvligger i sängen med kuddar som stöttar henne. Hon tittar igenom alla ark,, böckerna ligger prydligt sorterade i högar på skrivbordet, alla projekt har egna lådor som står staplade mot väggen, datummärkta och de flesta har ”Genomfört” skrivet på sig med en röd penna och med hennes snirkliga och bestämda handstil. Hennes ord i kartonger. Dialoger och monologer, kärleks- och krigsförklarningar som uttalats om och om igen. 

Hon suckar och ser på mig.
”Jag har ingen slutscen” 
”Jag vet inte vad du skriver” säger jag mjukt.
”Jag skriver mig själv” säger hon stilla. Andas rossligt.
Plötsligt ser hon mycket äldre ut än sina femtio. Hon gäspar och sträcker på sig.
”Vill du sova?” Hon nickar till svar.
”Om…” rösten sviker henne. ”om… så får du läsa.” säger hon och ger mig mappen med papper. 
”Ge den ett slut som den förtjänar” säger hon och ser ut mot havet.
”Tack” viskar jag tårögd.

Jag hjälper henne att lägga sig ner, hon suckar och stänger sina ögon med en gång. Ansiktet är stilla, åldrat, med fina rynkor kring ögonen och munnen. Ögonlocken är vackert blålila och håret är grånat, även om man kan ana bruna nyanser i det. Jag tar hennes hand i min, tittar ut genom fönstret och lyssnar på de rossliga andetagen. Hon har vägrat att ta sina smärtstillande i en vecka. Jag tror hon har ont, även om hon aldrig skulle säga det. Hon sover och jag stirrar ut i verkligheten. Kanske sitter jag där i fem timmar, kanske fem minuter.

Ett sista rosslande andetag når över hennes läppar. Sedan tystnad. Ser på mappen i mina händer, sedan på henne. Stilla, sovandes. Jag böjer mig fram och kysser hennes kind, släpper hennes hand och reser mig. Djupa andetag, mina ögon är fulla med tårar. Plockar med mig böckerna, de projekt jag älskat mest, de som jag varit med och tagit fram. Ställer mig och kopierar mappen med papper som jag fick av henne, lämnar kopian i en prydlig hög på skrivbordet. Lutad mot dörrkarmen står jag och iakttar scenen, rummet som jag tillbringat så mycket tid i. Stirrat ut mot verkligheten. Tar en whiteboardpenna och skriver the end över fönstret, kysser hennes kind en sista gång och går ut ur rummet. Ut ur huset. I bilen ringer jag ett samtal, berättar att hon är död. Rösten i andra änden säger att de tar hand om det. Jag lägger på, dunkar huvudet mot ratten och gråter som ett barn. Börjar köra mot motorvägen, vet inte vart, bara att jag måste bort härifrån, bara att allt har en slutscen, ett slut. 

The End på ett panoramafönstret, ut mot verkligheten. Ut mot livet.