Skicka en vit duva så ska jag hitta alla ord
Minne [m'in:e] minnet minnen minnena subst.
förmåga att komma ihåg (även om den sinnesfunktion där man lagrar erfarenheter etc)
Varje smeking. Varje andetag i min säng. Varje syremolekyl som nuddat vid dig. Stället vid nacken du alltid brukade kyssa mig på, ibland när han gör samma sak så ryser jag till. Även om det känns som ljusår så är det bara talan om millimeter när vi pratar minnen. Ibland känns det som om jag älskar, igen, på riktigt utan gränser. Ibland känns det som om det är en omöjlighet. Om jag älskar honom? Självklart. Men inte sådär gränslöst galet. Du brukade säga att vi inte kunde älska. Att det bara är möjligt för människor som inte är lika miserabelt förstörda. Som faktiskt kan vara lyckliga. Min syn på att älska är koncentrerad och intensiv. Min syn på förhållande är att alla killar vill vara trogna men få är det. Lyckas få det senare bekräftat gång på gång, vänners brustna hjärtan, tsunamis i deras tårkanaler. Låt mig försvinna.
Det var en vit äng. En blå himmel. En värmande sol. En tjej och en kille. Han höll upp henne mot ljuset. Hon log. De tog promenader på stranden hand i hand, såg på när solen steg över staden. Sunset, sunrise. Kunde lika gärna varit tagen ur en gammal roman av någon romantiker som levde för århundrande sen. Var de lyckliga? Kanske. Mycket möjligt. Vem kan definiera lycka? Det är så individuellt.
Jag saknar dig. Ibland kommer panikångesten. Lämnar mig som ett skakande vrak, jag önskar att jag hade dig vid min sida. Innan dig var jag inte såhär. Jag var inget vrak på en botten. Jag var levande, sprakande, intensiv. Jag var en sån som flög och föll på samma gång. Någon som stod när andra föll, någon som andra litade på, som de sökte tröst och bekräftelse ifrån, någon som såg utan att döma. Nu är jag en berg- och dalbana. Pendlar mellan rådjursbeteende och lugn-pålitlig-duktig-tös. Jag kan vara samlad, sansad, stabil. Jag kan fortfarande ha kontrollen ibland, så lätt att märka när jag närmar mig bristningsgränsen; då blir jag likgiltig inför allt och alla. Stänger ner och blir nonchalant håglös. Intiativslös.
Alla nätter. Soluppgångar. Solnedgångar. Alla slitna ord, formuleringar. Din hud mot min, hudnära. Fjärilar, TV-spel, delandet av vodka i din soffa. Allt var ett suddigt brus; basslag så nära att ett felsteg hade krossat hjärtan. Mitt hjärta var ett svindlande känslokaos. Slog för snabbt för långsamt dubbelt inte alls som det skulle. Slog aldrig som det skulle i närheten av dig. Mina läppar kunde aldrig uttala stavelserna till de ord jag ville säga till dig. Vet inte vad du såg hos mig, en tjej som inte sett ett dugg av världen utan mest stirrat sig blind på boksidor och ord som hon själv aldrig skulle äga; aldrig ha förmågan att trolla med. Hon som mest var tyst. Man såg henne, men mindes sällan. Hon minns än idag människor som inte ens kan minnas en stavelse i hennes namn.
Vi var dag och natt. Himmel och helvete. Stjärnorna, månen, vi var allt. Virvlade och föll om vartannat, visste aldrig var vi var, bara vart vi ville och där hade vi våra blickar, vårt hopp. Det finns så många ord jag har idag som hade passat vårat förhållande perfekt. Jag saknar dig. Jag hatar dig. Jag föraktar dig. Kanske älskar jag dig. Du lyfte upp mig. Jag såg ljuset med dig, såg allt det bra och inte bara det dåliga. Sömnlösa nätter vid din sida, två filosofer med stora hjärtan och med sandstormar i deras inre. Visst var det misär. Visst fanns det dagar när vi skrek på varandra eller inte sa ett endaste ord till varenda. När vi var på olika håll med varsitt värkande hjärta. Vi låg på mattor av gräs. Det var sommar. Det var reagge. Det var kanske ett uns av lycka. Det var dialogernas sommar.
"Vill du någonsin upp dit?" sa jag och iakktog den stjänsprakande himmeln.
"Inte om det betyder att leva utan dig" sa du och tog min hand, du med för små pupiller och för stort hjärta.
"Jag kanske kommer dit efter ett tag".
"Låter mest som Romeo och Julia" sa du.
"Tror du att de möttes bland stjärnorna?" sa jag och fick inget svar.
Vår saga berättas forfarande. Med början tvåtusenfyra och avslut tvåtusensju (var det verkligen det enda slutet?). Jag borde sluta minnas. Radera varenda hjärncell som bär på någon information om dig. Radera minnet av varenda jordbävning du skapat i mitt hjärta. Minnen av revben som brann under din beröring. Kanske vore det skonsammast så. Kanske skulle du inte glömmas om jag släppte dig, kanske bara blekna lite. Bara låta mina tankar vara för tre sekunder. Jag är ingen snövitsflicka längre. Den flickan dog. Du släppte henne och hon föll. Vi fick inget lyckligt slut, bara spillror och kaos och glassplitter i sår. Kanske strör jag salt i de gamla såren med texter som den här. Kanske förtjänar jag smärtan.
Kanske möts vi en dag bland stjärnorna, bakgårdsprinsen och snövitsflickan. Kanske i Nangijala. Kanske är detta slutet.
Kommentarer
Trackback