Jag önskar att det fanns mer. Att det fanns en specificerad mening med allt det här. Alla människor som kommer och går ur ens liv, alla dagar, alla nätter - allt. Alla böcker man läser, alla drömmar man drömmar, alla hjärtan man får rista.. Läste ut boken jag inte skulle läsa egentligen, En julsång på prosa av Charles Dickens. Kändes bra att lägga undan alla stora författare med stora ord och bara läsa för nöjes skull. Boken lämnar en med tankar. Det är bra. Jag har läst så mycket onödiga böcker, så många utan mening, utan några svar. Jag saknar barndomen. Allt verkade så himla enkelt - aldrig en skugga, allt var bara svart eller vitt. Inga mellanskillnader.

Sitter vid köksbordet. En tom kaffemugg. Bob Dylan ur datorns högtalare. En suckande mamma i köket. Hade kunnat vara en filmscen. Nutid. Om samhällets sönderfall och om trasiga älskande. Jag kan vara jag och du kan vara du och tillsammans kan vi bilda det vi:et vi sällan lyckas med annars. Ibland tänker jag att det är såhär, exakt såhär jag vill leva, i ett rum översvämmat med papper och böcker, med en cdspelare som aldrig tystnar. Ibland ifrågasätter jag livets villkor och samhällets sönderfall och skriver arga artiklar på sockerdricka.nu.  Men oftast är jag tyst. Tänkandes.

Jag ska retirera till mitt rum. Läsa Èmile Zolas Thérèse Raquin och se om den kan fånga mig idag.. Gjorde inget intryck häromdagen.. Verkade mest vara tråkig och rätt intetsägande. Men saker kan ändras.