Hans ögon är alltid lika avslöjande.
Jag borde åka hemifrån, komma bort härifrån. Jag har alltid haft tanken att jag inte kan skapa kreativt i mitt rum. Bland mina böcker, min doft, mina saker, min musik. Att det krävs någonannanstans att det krävs någonannanstad. Jag vet inte. Orden har alltid flutit oavbrutet i andra hamnar, i andra städer, i andra rum. Jag vet inte hur det kommer sig. Som om Nissan slukar alla ord, som om Halmstad aldrig talar. En tigande stad. Vart tog all inspiration vägen? Varför var jag dum nog att ställa skyhöga mål som jag sällan kommer kunna leva upp till?

I drömmarna flyter barndomens figurer förbi; Aslans nynnande som skapade Narnia, Bröderna Lejonhjärtas gemensamma skratt i Nangilima, hovarnas rytm mot marken när hästen flyger fram med Mio på sin rygg... Tidlösa figurer. Som alltid någon kommer minnas.

Jag kommer aldrig kunna trolla med orden, mina transportsträckor blir torra och tråkiga; dialoger intetsägande och varje text är en allusion/syftning till Romeo och Julia (eller annat av Shakespeare). Min lärare kommer tro att jag bara läser tre böcker. Jag önskar att jag kunde trolla med orden. Att jag kunde skapa, känna att detta är jag nöjd med.

En till vecka med tragglande ord. Trögflytande meningar. Skorpans skratt i mina drömmar.

Han kommer sällan hem till mig numera. Inga brinnande revben, inga heta beröringar. Bara tystnad. Mitt sovrum har hans andetag bakom tapeterna. Innan var jag aldrig ensam i sovrummet, bara vissa nätter. Jag tillbringade ingen tid där. Hade mitt rum; hade min trygghet bland bokhyllor, i den grå, stora mysfåtöljen tillbringade jag mina timmar. Dagar. Med musiken viskandes intill. Ord skrivna med whiteboardpenna på fönstret ut mot verkligheten. Ett tag ekvationer; fyllde huvudet med tal och x och y och z. Med vinklar och grader och jag önskar att jag förstod lite mindre. Att allt inte hade = en lösning. Nu är jag i sovrummet. Tomheten, hans närhet, ersatt med pärmar, böcker, papper, en laptop. Golvet svämmar över av alla böcker som väntas på att läsas, som redan läst. Twilight-serien ligger på golvet. Första boken i skyddande omslag, utsatt för mina ögon gång på gång under ett års tid. Hur många gånger jag läst varje bok i serien? 5-6 gånger kanske, mina favoritstycken läser jag ofta. Hundöron eller postit-lappar.

Jag fyller bokhylla efter bokhylla. Mamma suckar och säger åt mig att lämna lika många böcker som jag släpar hem. Jag är skräckslagen av tanken, jag ska ha ett arbetsrum, nej, det är fel ord; ett skrivrum. Med bokhyllor över varenda vägg. Ett bord och en fåtölj. Någonstans där jag kan hitta alla ord igen, eller leta efter ord att sno ur andra verk.  (Intertextualitet, du vet...) För varje dag som går blir min väg klarare; jag ser spåren nu, var jag ska gå, vad jag ska följa. Det verkar som mitt vägskäl har passerat; som om det blir lättare och lättare, från snårig skogstig till svindlande bred motorväg. Kanske för lätt?

Snart kommer julen; med sin hysteri. Redan nu är världen en stor, salig röra. Ockuperade flygplatser i Bangkok, bombdåd i Bombay, you name it. All hysteri; allt man inte har som man vill ha och allt man har som man inte vill ha. Jag vet inte vad jag ska tro. Har aldrig trott på julens mystik, bara vinterns. Alltid jobbat jul, alltid begravt allt och slitit halvt ihjäl mig. Somnat utmattad med ett leende på läpparna; "behövde inte tänka idag heller". Min erfarenhet är att jobba för att slippa tänka, så fort man är sysslolös kommer skuggorna i kapp en. Jag vet inte hur jag blev mig själv, eller om jag ens är det, men vem kan döma? Vem kan veta?

Jag ser på oskrivna manus. Ber till någon manusguru att jag ska hitta alla orden igen; att det ska växa fram något på skärmen en vacker dag. Något som inte är skrivet än. Jag ska börja jobba med en novell jag skrev i Svenska B, slog mig idag på bussen hem ifrån skolan, att det skulle kunna gå, skulle kunna funka. Skriva om till manus, bara kortfilm, men ändå något. Svindlande tankar på att äntligen kunna göra något. Har varit ordlös alldeles för länge. Ibland ifrågasätter jag vad det är som gör att orden bara flyter på utan tanke när jag skriver här och inte när jag behöver en novell.. Men å andra sidan är nog mitt lix nere på ~ 30 på denna typ av texter. Jag som brukar ligga på åtminstone över 50... Det är synd, för vissa ser min talang och beklagar sig när jag inte ansvarar för att låta den få det utrymme den behöver för att utvecklas. Ord är ord. Jag har i alla fall en talang, eller kanske snarare hade? Inte fan vet jag,

Rösterna bakom tapeten sjunger mig till sömns, i min drömvärld nynnar Aslan och Mios häst med guldhovar och guldman frustar i närheten.