Vi möttes under fallande stjärnhimlar, och av någon orsak skulle vi åt samma håll. Du visade mig storslagna monologer, kärleksfulla dialoger och att man kan älska fast alla bakslag och lögner. Jag var en isprinsessa och du var en bakgårdsprins. Våra möten skedde under nattens slöja, under en viskande stjärnhimmel och med månen som enda klagosång. Vi vandrade hand i hand genom asfaltsvärldar, från underjorden till himeln och tillbaka igen. Lämnade fotavtryck i förortsdammet. Vi spelade ett parti schack, mitt torn tog din häst, din drottning tog min löpare, sedan är det blankt. Kanske välte vi omkull pjäserna i allt tumult. Kanske bara vi förträngde. I decembers yrande snöoväder fångade jag snöänglar och du bara log åt min barnslighet och kysste mina vinterkalla läppar. Vi drack varm choklad och våra händer höll fast i varandra, som om det vore vår enda livhank. Du stannade hos mig, hade aldrig stannat hos någon så länge, stannade sällan någonstans. Alltid på flykt, undan skuggor, undan livet. Och jag önskar att vi hade fått ett annat slut, en annan historia, som inte slutade med så många brustna hjärtan. Jag önskar att vi hade kunnat ha en längre historia ihop. Att våra öden gick hand i hand en liten bit till, att inte allt blev så hastigt avslutat. Vi spelade Romeo och Julia, prickade våra repliker så perfekt att Shakespeare själv hade varit förvånad. Det var vad vi gjorde, spelade roller, som egentligen inte ens tillhörde oss. Vi snubblade hem sena kvällar, efter att basslagen nuddat våra hjärtan, på ostadiga ben. Vi virvlade runt, och tappade bort oss själv i vårens tecken, tappade bort varandra, tappade bort känslorna. De smälte med snön. Vi fick aldrig ett "the end", vi fick bara "to be continued", som om det skulle hjälpa oss. Vi har fortfarande varandra ibland. Vi kramas fortfarande och brukar virvla ett varv eller två när vi ses på nedgångna barer och nattklubbar. En dag kanske vi skaffa en fortsättning. Fram till dess är vi ett öppet slut. Ett oskrivet ark.