Jag är en sucker för soundtracks. Ibland när någon speciell låt kommer på radion i t. ex mataffären kan jag bara stanna upp & för några sekunder är jag tillbaka bland minnen, tillbaka dit jag önskar mig varje gång jag hör de första tonerna. Jag bryr mig inte om hur jävla weird det ser ut att vara för alla andra; för jag vill bara blunda och minnas varenda liten detalj. Gå tillbaka. Fascineras.

En låt kom upp på mobilen idag, en låt som jag inte ens visste att jag hade.

Stannade upp, blundade. Vet inte hur länge. Det spelade ingen roll att jag var sen till bussen. Det spelade ingen roll att jag var sen alls. Mindes bara alla kvicka repliker på dansgolvet. Hur vi alltid slog vad om att DJn aldrig skulle spela just den låten. & boy, I was wrong. Kunde känna din hand kring min rygg, tyget dansande kring knäna, se ljuskäglorna, strålkastarna. Känns dig nära, viskandes hela låten i mitt öra, nafsa mig i halsen. Det var vår lek.

I say call me baby, the good time lady -  just take a look at me and its easy to see, why they call me Cindy Ectascy.

& jag vill tillbaka, varje gång jag rycks tillbaks till verkligheten önskar jag scenen verklig igen. Men det finns sällan repriser. Finns sällan något att gå tillbaka till..