billyktor genom fönstret som norrsken bakom ögonlock;
stormvarning utanför väggarna,
förut brukade det vara stormvarning kring
Honom,

han som slutade vara Honom.

skickar ett jag-saknar-dig-sms & låtsas att det inte spelar någon roll i fall du svarar; kryper ihop till en litenliten boll i sängen & textfragment från oss spelas som ett dovt brus i mitt huvud

I miss you more than words can say
I keep wishing that things were different
I spent every childhood summer making wishes of dandelions & trying to catch lady bugs, trying to get them to walk around in my palm, on my hand

& dagen vi lovade att aldrig bli kära, aldrig fastna, befästa; & du låg i sängen nära fönstret med uppknäppt skjorta & rökte, vände monotont blad i boken "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" & jag försökte att inte tolka in för mycket i allt det där; i hela scenen

& dagen vi inte ville åka hem utan körde runt i din bil i flera timmar; parkerade & hånglade som två tonåringar i framsätet, ritade hjärtan på stranden & stod hand i hand när vågorna slukade våra kärleksförklaringar

& dagarna vi inte orkade göra någonting; du satt & läste i soffan med armen över min bröstkorg medan jag låg med huvudet i ditt knä & kollade tecknat på tvn

& Mankell skrev i Comedia Infantil  om att "en människa har inte lov att bryta sig in som en tjuv om natten i en människas hjärta"

jag tror det var exakt vad du gjorde

 
jag får ett sms från ett nummer jag inte känner igen; lånad satelittelefon. Han säger att han kommer hem, att han kommer hem & att allt kan bli som innan igen. Att det kan finnas ett vi. Att ingenting har förändrats.

& jag vill säga så mycket att jag inte vet var jag ska börja, för att den natten du åkte till kairo.. Den natten gjorde vi slut på riktigt. Det finns inget du kan säga. Det finns inget du kan göra. Vissa val gör man bara en gång.

Masker. Kostymer. Kamoflauge. Maskerad. Fasader. Ytor.

Vi gömmer oss alltid bakom något, vi solrosbarn som växer mot solen med mod vi egentligen inte har; stjälkar som går av, som inte orkar bära oss längre. Vi har drömmar, planer, framtid men ingen väg dit, ingen orientering, vi vet vart vi vill men inte hur vi kommer dit. Det brukade vara så lätt, veckorna som timmar hand i hand, alltid på väg någonstans. På helgerna några andra, några som inte var som vi; roller, distanser. Nattklubber & barer som dimmiga minnen, de vi brukade vara & aldrig vill tillbaka till, som en dammig teaterscen med samma bakgrund, samma statister. Hon faller alltid för någon, faller lika lätt som inlandsisarna på våren. Hon har alltid en hand i sin, alltid den där gnistan i ögonen, ögonen som är lika blå som nyblommad förgätmigej, alltid ett leende på de smala läpparna, läpparna som ser ut som smultron på strån. Magiska nätter. Vi är aldrig oss själva, alltid några andra; det enda som består är tecknen vi använder oss av, sätten vi kommuncierar utan ord. Oftast snubblar vi hem barfota efter stängningsdags, fnittrar & går vilse bland kullerstensgatorna. & lika lätt som hon faller krossar vi drömmar & förhoppningar, men det är så skönt att slippa vara sig själv, att gömma sig; 

men varje gång jag ser henne på dansgolvet tätt intill kvällens kille tänker jag att

fan att jag aldrig blir kär

Det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Min mormor hade ett gammalt talesätt som hon då & då upprepade på tysta dagar “när träden inte talar är det oro på gång”, jag var för liten för att tänka på det då - det är först nu på äldre dagar som jag ser på himlen och tänker på ljussättningen som “orosljus” “sommarvarmt” eller “kristallvinterklart”. Jag växte upp bland skogarna, sjöarna, bäckarna, åsar, men alltid på mina egna villkor. När väggarna kom för nära i det bruna eller blåa huset så sprang jag ut bland den täta trollskogen, hoppade över gamla gärdsgårdar och vissa dagar önskade jag, verkligen önskade jag att jag kunde förmå mig själv att gå vilse, att försvinna ner i mossen, att råka försvinna ner i ett kärr av misstag. Problemet är att jag inte gör misstag, problemet var att skogen på något sätt alltid lyckades leda hem mig igen. Jag gillade alltid tanken på att aldrig ta samma stig två gånger & gång på gång letade jag efter nya stigar, ibland bara en tunn tunn linje mellan snår och buskar.

Jag kunde aldrig se min mormor och morfar bo någonstans mer än i det bruna huset, precis nedanför åsen, femhundra meter från sjön, omgiven av skog. Om man kollar på en karta så ser det ut som någon har kastat ut en handfull bruna prickar på ett grönt papper med en blå oval på. Husen som små, bruna prickar och skogen som en tät stickad kofta.

Jag brukade spendera mest tid i skogen och vid sjön. Det varierade hur sent bryggan kom i, vissa somrar låg stenbryggan ensam i vattnet flera veckor innan någon orkade förtöja träbryggan. Soliga dagar låg ibland vattensnokar och solade på stenbryggan, de höjde inte ens på huvudet när vi hoppade eller klev över dem, när värmen försvann och skuggan kom gled de ljudlöst ner i bryggans spricka.

Det kom smygandes, vi blev alla äldre, melankolin blev märktbart starkare sena kvällar kring foton; morfars harklingar blev allt tätare ju längre bak i historien vi hamnade. Först sålde de husvagnen, semestersomrarna blev förvisade till opersonliga stugor eller vandrarhem. Skjulet gjordes om till uteplats, jag brukade sitta där regniga dagar, lyssna på dropparna som slog mot plåten, kyliga dagar uppkrupen under en filt, alltd med en bok eller ett block i knäet.

Till sist sålde de huset. Huset vars mattor fortfarande skvallrade om nakna barnfötter, där man tysta nätter kunde höra skratt bakom tapeterna;

det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Nu finns det bara asfalt.

(hur man släcker glimtar i ögon snabbare än stearinljus)

Han väcker mig med kaffe & frallor & wienerbröd på sängen fast han vet att jag är för bakfull för att få i mig annat än kaffet & fast han är jättesöt där han sitter med sitt mörkbruna rufsiga hår så tänker jag ändå tanken att "det här går nog inte längre". Han ser på mig & ler, räcker mig min blommiga take-away mugg & jag vet att han har blandat kaffet som jag vill ha det. Jag sträcker mig efter t-shirten på golvet & drar på mig den, han iakttar mig & jag vet hur han känner, vad han tänker. Vi sa inget komplicerat & frukost på sängen är komplicerat & han bryter mot reglerna & är medveten om det. Jag försöker ta in situationen, anpassa mig men jag gillar inte den mjuka nyansen i hans ögon, gillar inte glimten i hans blick. När jag sätter mig upp drar han mig intill sig, stryker undan det trassliga håret & nafsar mig lekfullt vid nacken. Jag blundar & ryser, inte tillräckligt vaken eller nykter för hans lekar.

& fast jag är alldeles för bakis & trött så knuffar jag tillbaka honom till hans sida av sängen & hör jag mig själv säga hest;

duu, vi måste prata 

* att ligga på en motorhuv & titta på hur stjärnklart blir soluppgång & jag minns inte vad vi sa till varandra men jag tror inte att det spelar någon roll.

* att hitta en indiekille med svart, spretig lugg på ett dansgolv & känna hans höfter mot mina & hans händer på min korsrygg & tänka att "fan att jag aldrig blir kär".

* att klockan hav fyra på lördagsmorgonar ta den handen som är närmast & gå hem.

* att skrattandes spela biljard med bror & världen är cola-bubblandes & ångesten & oron miltals bort.

* hur mina ögon speglar sig i hans & sättet han ser på mig får andra tjejer att backa, får vänner att säga att "han ser på dig som om han vet vad han vill & han vill dig".

* känslan av ett par okända fingertoppar mot nyckelben & vetskapen om att natten är ung & oanvänd.

* att bli hemsläpad av tuff rockkille med attityd & sedan finna sig själv vid ett piano med mjuka viskande läppar vid en öra & tanken om hur fel man kan ha om en person.

* att fånleendes ringa Berlin efter en dejt när man inser att det är höst & man har för lite kläder på sig & man precis har missat sista bussen. Hur hon svarar & man tänker att det inte spelar någon roll & börjar gå hem.

Han smekte pianots lock, ett tunt lager damm hade samlats på det, han strök eftertänksamt bort det med sina händer, suckade & lyfte försiktigt på det. Tangenterna såg precis ut som han hade lämnat dem ett halvår tidigare,  blanka & väntandes; samma tangenter som han så väl kände. Han stack ner handen i bakfickan på jeansen & tog upp ett foto; ett ögonblick iakttog han den andra personens leende, sedan satte han det på notstället. Han behövde inga noter idag, bara ett slitet fotografi. Han lät vänsterhandens fingrar vila på G, E & F, som vanligt var de kyliga mot hans varma fingertoppar. Ett djupt andetag, han sträckte på sig & började spela sitt vanliga uppvärmningsstycke, egenkomponerat, lugnt & mjukt. Han blundade & tillät sig själv att slappna av, han behövde inte tänka - allt satt i händerna, fingertopparna. Han gick över till ett av hans mer energiska stycken; han hade aldrig gillat att spela andras musik, andras sammansättningar. För honom var varje ton en känsla, varje komposition något personligt, att spela det var som att läsa någon annans dagbok. Mycket därför var han egenlärd, det fanns väldigt få som förstod hans tankar kring toner, komponerandet. Han släppte taget om tankarna och lät fingrarna vant röra sig över tangenterna, lät de vana tonerna ta sig in & lugna hans andetag.

Han slutade spela & tittade upp på klockan & insåg att nästan en timme hade passerat. Han tyckte han såg någon röra sig vid dörröppningen men antog att det var inbillning. Han hade inte tänt ljuset när han hade gått in i studion, klockan tickade väldigt högt utan pianots toner i rummet & han insåg att han skulle missa middagen om han inte skyndade sig; han tog väskan och slängde över axeln, stoppade tillbaka fotografiet i bakfickan & larmade dörren efter sig. Korridorerna var tomma på elever, de flesta var utomhus - det var en ovanligt varm höstdag och gräsmattorna var fulla av lekandes elever. Han trycke in hörlurarna i öronen & startade ipoden, bekanta toner fyllde hans hörselgångar, han blundade och tog ett djupt andetag & klev ut i solskenet. I matsalen var det lugnare, de flesta hade redan ätit & han valde ett bord vid fönstret, tittade ut över campus & den klarblåa himlen, lät musiken från Bright Eyes fylla hans tankar.

En av musiklärarna skyndade genom campus och såg hans ansikte genom matsalens fönster; det svarta håret hängde ner för hans gröna ögon & han hade som vanligt hörlurarna i öronen. Han log & försökte återskapa kompositionerna han hade hört honom spela i studion tidigare. Han lät solen möta hans ansikte, "det spelar ingen roll, bara han spelar igen" tänkte han & gick mot sin bil.

En timme senare klev pianopojken in genom dörren till sin slitna studentlägenhet; snubblade över sina egna skor i hallen och suckade över sig egen oordning. Det var ännu ljust ute - solen blekte horisontlinjen & kastade mjuka skuggor in i hans rum. Han klev ur conversen & la sig på sängen, ipoden fortsatte att leverera låtar, Conors desperata ton i rösten när han sjöng sista stycket i en av hans favoriter;

So I will find my fears and face them
Or I will cower like a dog
I will kick and scream or kneel and plead
I'll fight like hell to hide that I've given up

Han tänkte på personen som slutat finnas för ett halvår sedan. På personen som inte ens hade försökt dölja sin uppgivenhet, sitt val. Han smekte täckets utsida på sin vänstra sida, minnena kom & gick, högg till någonstans i hjärttrakten men försvann lika fort igen. Tänkte på nätterna; hans händer mot mjukt brunt hår, ivriga läppar, nafsandet vid nyckelben & höftben som inte kunde komma nära nog - hjärtan som slog som kollibrivingar bakom bröstbenen. Mindes dagarna; hand i hand mot lektioner, mot matsalen, hur de spelade ihop - en ensam gitarr & ett ensamt piano, hur de läste noterna i varandras ögon. Mindes Dagen. Hur hans musiklärare hade tagit honom ifrån lektionen för att berätta. Mindes Begravningen. Hur han hade lyckats knyckla ihop all ilska, all besvikelse & all sorg till en litenliten boll av känslor & gömt den så långt inom sig att ingen skulle komma åt den. Han hade inte rört ett piano sedan Dagen. Inte förrän nu. Det var dags att gå vidare, att spela vidare.

Långsamt vred han på sig, plockade upp fotografiet ur bakfickan - strök över ansiktet med tummen. Log mot det & lade det på nattygsbordet. Fotografiet på en leendes, brunhårig pojke med en gitarr i knäet.

Det är enkelt, kärlek finns inte, lycka finns inte.
Det finns folk som säger motsatsen, baby.
Det kallas tillfällig sinnesförvirring, det finns piller mot sånt.
Jag tror du kommer ändra dig en dag.
Oh really? Jag har gett varenda man jag haft den utmaningen & ingen har lyckats hittills.
Du vet, ibland får man möta halvvägs.
Jag följer inga vägar.
Har de inte lyckats eller har du inte låtit dem komma så nära att de ens har haft en chans att försöka?
Jag släpper bara in de som förtjänar det. De som jobbar för det.
& männen?
Vissa har fått chansen, men det finns inget här dem vill ha, varför utforska insidan när man får utsidan utan vidare ansträngning?
Du förtjänar mer, bättre.
Du är inte den enda som påstår det.
Men?
Jag tror inte att alla förtjänar det, jag tror att vissa personer inte är menade för att må bra, för att vara lyckliga.
Det där är bullshit, det vet du.
Vet jag?
Du har inte alltid varit sånhär, det fanns en tid när det gick att prata med dig utan att du tog allt så defensivt.
Den tjejen dog. Du får nöja dig med mig.

(I didn't think that it would come to this)

Det är sommar & vi har en stuga någonstans uppåt i det avlånga sommarlandet. Det är sommar & vi lämnade sommarstaden, hamnstaden för att kunna andas, kunna leva. Tjugo minuters packande, ett par timmars bilfärd - han suckar & stannar vid någon statoil så att jag kan springa och kissa. Mumlar något om tjejer och hopplöst, jag kommer tillbaka med cola & choklad & jag tror han är mutad. Han tror att jag sover men egentligen så iakttar jag honom bakom solglasögonen, försöker läsa tankarna i de mossgröna ögonen, bakom de nakna irisarna, suckar och vrider på mig - möts av naket landskap. Vi är på väg från en skog till en annan, det enda som skiljer är att stränderna blir åkrar, havet bäckar, åar, sjöar. Vi kan alltid försöka romantisera det, men det finns inget att förälska sig i. Mitt säte är bakåtfällt & jag har fötterna på instrumentbrädan vilket jag vet att han avskyr, har skivor i hans cdspelare som han aldrig skulle lyssna på ensam. Han nynnar med & trummar med fingrarna mot ratten; blicken låst på vägen.

I stugan har han sin fåtölj på den inglasade verandan, han gillar tjocka böcker & litteratur som ingen talar om. Jag är rastlös & sitter framför honom, min hand vandrar, smeker utanpå hans gylf, drar ner, smyger ner handen. Hans uppmärksamhet skiftar från text till irisar; han lägger huvudet på sned, kan inte läsa mig. Närmar mig med mina läpparna, flyttar isär byxorna - han skiftar position i stolen, från avslappad till spänd. "Inte så, du är min flickvän.." säger han raspigt. "Jag går ut en sväng" svarar jag & reser mig innan han hinner reagera, hålla kvar mig.

Luften här går att andas, den blir aldrig sådär kvav som i hamnstaden där det känns som någon lagt ett lock på. Vinden viskar i trädkronorna, de dansar svagt mot den mörknande himlen, sjön ligger blank & matt, jag gillar lugnet. Rör mig vant på de igenvuxna stigarna, hittar ner till bryggan & sitter ett tag med benen i vattnet, iakttar ringarna på ytan, skräddarna som går på vattnet, myggen som letar efter mina ådror. Tidsuppfattningen bleknar här.

När jag kliver in genom dörren är det varmt, kaminen sprakar vilsamt, den oranga katten har hittat hem & ligger framför. Jag hör hur han rör sig i köket, kommer ut i vardagsrummet med två glas vin, säger att det strax är mat & dirigerar skickligt ner mig i soffan med en bok i ena handen & ett glas vin i andra. Jag lägger mig på golvet istället, får en katt som sällskap & går vilse bland orden tills hans hand smeker min nacke & säger att det är mat. Rödvin & tända ljus & något jazzigt i bakgrunden; ibland undrar jag vad han försöker kompromissa för. Vi pratar författare & konst & musik. Jag måste motstå impulsen att hämta skissblocket i väskan för att teckna hans händer mot den blommiga vaxduken, folk reagerar när jag svarar hans händer på deras fråga om vad jag lade märke till först, vad hon föll för. Hans fingertoppar rundar glasets konturer, viker servetten, jag vet att han motstår impulsen att hämta gitarren. Vi är lika på det sättet, lika rastlösa, lika vilse inför våra talanger.

Vi låter mörkret omfamna glasverandan, låter musiken ersättas av skogens ljud innan vi reser sig för att leta upp sovrummen. När vi möts i korridoren på ovanvåningen nuddar han mjukt min överarm, "sov hos mig" viskar han mot min käklinje när jag vänder för att gå mot gästrummet. Jag följer med honom, låter honom kyssa nyckelben, låter mig krypa intill; han somnar med armen runt min midja. Jag ligger vaken, iakttar stjärnhimlen på andra sidan rutorna, lyssnar på hans hjärtslag.

Rullar bort från honom, hans värme, tar mobilen från hyllan & skickar ett sms; du hade rätt. Det är inte kärlek. 

Staden är intensiv; solnedgångsglödande - vibrerande av basslag & fotsteg. Stranden är nästan öde, all attention är dragen till hamnen; full av ivriga försäljare, pampiga fartyg och nyfikna turister. Hon vill fly staden om somrarna, önskar sig till vintrar, önskar sig till lugnet av en sovande sommarstad.

Hon räknar hjärtslag istället för sekunder fast hon vet att inget är av betydelse i slutet;
minns deras sista dag tillsammans, allt ifrån hur hans läppar väckte henne genom att kyssa skulderblad till deras sista hejdå, fingertoppar som aldrig riktigt ville släppa taget. Ohneverletmego. Ohholdmesotight. Ohsavemeagain.

Hon ser honom på avstånd, det där lite svajiga steget, en man som aldrig vuxit i sitt steg, som vill gå i samma spår som yngre upplagor. Hon sitter kvar; såhär har det alltid varit, hon väntandes, han gåendes. Jeansen sitter lösare på honom, axlarna är lite uppdragna & med glimten i ögat går han med blicken mot horisonten, ut över havet, ut över vattnet. Ett par steg ifrån henne stannar han, ler med huvudet sådär lite på sned;

flashbacks
händer kring midjan när hon står i hans kök & diskar, händer kring hennes höfter när han drar ner henne i sitt knä i fåtöljen, händer på hennes axlar, de har precis bråkat, precis skrikit & efter hennes utfall stannar han bara upp, lägger sina händer på hennes axlar & lägger huvudet på sned - iakttar henne några sekunder innan han böjer sig ner & kysser henne, viskar söta ord vid hennes kindben. Hennes ryggrad mot hans värme i soffan, hennes läppar mot hans nyckelben under nätterna, frallor & kaffe på köksbordet när hon vaknar, musiken vagt igång i bakgrunden. Nu i efterhand kallar hon det lycka.

Hon vill säga att det är som om tiden stått stilla, han vill säga att varje stund utan henne är som en evighet - men det behövs inga ord, inga förklaringar. Bara hans händer kring hennes midja, hennes fötter en bit ovanför marken.

Plockar en snäcka varje morgon nere på stranden; samlar de i en glasflaska på bordet - han brukar skoja om det & säger att vi kan skicka flaskpost full med snäckor till andra sidan världen. Han samlar inte. Jag försöker förklara att det hjälper mig att veta var jag har varit & att om jag vet det så är det lättare att säga vart jag ska. Han tappar inte bort sig.

Vi är olika, våra andetag i otakt om nätterna; våra händer fumlar alltid, vet inte riktigt var de ska ta vägen, vi känner inte varandra på det sättet. Mitt hjärta slår långsammare än hans - kanske beror det på känslor, kanske bara livet. Vi sitter uppe & pratar om nätterna, försöker förstå varandra, försöker bygga någonting, men mina tankar vandrar, såsom de alltid gör;

minns en natt med en annan man, en annan stad, en annan del av landet; vi satt med ryggen mot glasverandan & han sa att "tänk så lever vi med begränsat antal hjärtslag", jag tittade fascinerat på honom & han fortsatte "så tekniskt sett betyder det då att om man är förälskad så kan det leda till att man dör snabbare".

Ibland gillar jag den teorin, att vi föds med ett begränsat antal hjärtslag att leva på. Att älska på.

Vi är på stranden, hand i hand går vi från sten-piren bort mot hamnen. Viker in i skogen innan vi når gränsen - det är en stjärnklar varm sensommarkväll. Vi fastnar alltid på något sätt, hand i hand, ögon i ögon, läppar mot läppar, hand mot ländrygg, hand mot nacke, läppar mot nyckelben. Han ler & kallar det konst. Vi är i hans föräldrars sommarstuga, den som mestadels står tom, bortglömd. Han säger att de inte behöver fly hit längre & jag tror att jag förstår.

Jag känner hans hand mot mina lår, mot min hud. Känner hans läppar mot min nacke, han viskar;







jag vaknar.
Fumlar nyvaket med handen över hans plats i sängen; tom & kall. Ibland försöker jag rulla intill honom halvvaket, möts alltid av en kall vägg eller ingenting. I sömnen är han fortfarande här. I sömnen är han inte borta. I sömnen finns fortfarande vi; fem år senare.

hon skär sig på hans nyckelben;

- vi är inlandsisar, säger han & rasar ner henne i sängen, hans höftben är som mejslade ur marmor, inte alls som henne - hon som alltid tror att hon är gjord av ekträ & en slarvig svarv. Hennes mamma kollade alltid förundrat på henne när hon frågade, alltid frågor om barndom, om tiden då de fortfarande var en familj,

pappa dog i en vit sjukhussäng, som en kolbit föll han isär framför ögonen på henne; ´
till slut 
           bara smulor
                               kvar.

sorgen löpte som en skogsbrand genom deras hjärtan, inte ens nätternas tårar räckte som släckningsarbete, det värker bakom revbenen om nätterna, på morgonarna målar hon tjockt med kajal runt ögonen för att få ut det svarta, tunga på något sätt - han försöker sudda ut det med sina läppar

viskar att hon är vacker ändå & hon
hon tänker att han aldrig skulle förstå
& han ringer upp henne mitt i natten - yrvaket mumlar hon hallå?
ackompanjerad av en ostämd gitarr sjunger han nostalgiskt time after time

if you're lost you can look - and you will find me
time after time
if you fall I will catch you - I'll be waiting
time after time


hon skriver - skakiga fingrar mot okända tangenter, skriv ett lycklig slut, han kysser henne på axeln & hon vänder sig om säger; ingen läser lyckliga slut, han ler mot henne & svarar det är för att de enda som kan skriva riktiga lyckliga slut är upptagna med att leva i dem

jag rättar till mitt leende som om det var en skrynklig kjol jag stryker till, tänker mig min lugg som ridå & ansiktet som en scen; han är publiken

jag väntar på honom, solbleker hela min värld på soldäcket - smsar & säger att jag ligger på baksidan, att han ska gå runt

& jag tror aldrig att han ska komma, men efter en stund är han där, viskar att jag har en hel koloni fjärilar i mitt skratt & hans fingertoppar är lena som lammöron mot min solvarma hud

han målar konstverk kring min navel, räknar mina andetag & multiplicerar med mina hjärtslag för att få fram hur många gånger om han älskar mig. han tar min hand & öppnar alltid bildörren för mig, kör till stränder & vi badar under stjärnorna - jag sträckersträckersträcker mig efter de glittrande uddarna, han skrattar & fäller mig i hans armar, ner under vattenytan & jag vill aldrig upp igen.



Fem månader & åtta dagar senare går jag förbi caféet där han brukar spela, han sitter med gitarren i knäet & precis när han får syn på mig sjunger han i takt med mina hjärtslag;

"I don't wanna do things independently,
But I can't make you stay.
That's what all the friends I do not like as much as you say.

But if you wanna come back it's alright, it's alright!
It's alright if you wanna come back!"

& ibland när han kysser mig måste jag öppna ögonen & nypa mig själv för att tro att han är på riktigt. Att vi är på riktigt. Han luktar sol, naken hud & sommarregn, hans ögon har samma djupgröna, klara färg som äppelblomsbladen. Vi ligger på solvarma madrasser, jag läser hans ärr som en biografi; anar mig till händelserna bakom - ibland när jag smeker skadad hud viskar han historien bakom. Skateboardolycka. Slagsmål. Asfalt. Ärret längs skulderbladet lämnar han aldrig ut historien bakom, varje gång jag snuddar det rister han till - som om det fortfarande var öppet, oläkt.

Känner mig som en skadeskjuten fågel i hans tomma lägenhet - drar knäna tätt intill & lägger armarna runt dem, vaggar envist fram & tillbaka i fåtöljens famn stirrandes på den antarktisblåa väggen. Ibland när jag är vilse slänger jag ett öga på kartan på handleden; inser att den är bortbleknad, som världen när man efter för många timmar i solen öppnar ögonen & försöker ana alla färger omkring en. Raderar alla låtar på mina spotifylistor som får mig att påminnas om honom, möblerar om min lägenhet så att inga minnen får syre, staplar filmerna vi brukade se längst in i det mörka skåpet. Tränger undan. Förtränger.

Saknar fingertoppar saknar andetag saknar känslan saknar läppar saknar helheten saknar nyckelbenen saknar ömheten saknar glädjen saknar käklinjerna saknar skulderbladen

saktar in fyra hjärtslag, funderar;
undrar om jag saknar honom

Vi, han och jag går runt på Hemköp. ’Vad ska du ha?’ undrar han. Jag går runt förstrött, vet inte vad jag letar efter. Han håller hela tiden ett öga på mig, släpper mig inte med blicken. Kontrollbehov. Plötsligt infall, ’Tylösand’ säger jag. ’Va?’ säger han och höjer ögonbrynen. ’Vi sticker till Tylösand’. Han bara suckar och rycker på axlarna. ’Ska du ha något eller?’ frågar han. Jag tar en cola och en kexchoklad och ställer mig i kön. Han är bakom mig, det är han alltid. Jag betalar, vi går tillsammans ut till bilen. Han rivstartar och tar sikte mot Tylösand. Han drar ner solglasögonen, jag är kaos. Mina kläder ligger huller om buller i baksätet. Hårdrock ur högtalarna. Något okänt band antagligen, allt han lyssnar på, källar- & garageband. Han är hårdrockare, jag är poppare. Han ler mot mig, jag tar på mig ett par solglasögon och höjer musiken. ’Yeah, baby’ skrattar han. Vi kör genom Halmstad, gatorna är fulla, Piccasoparken är full; människor överallt. Jag messar T, vet att hon är någonstans i kaoset. ’Moses’ svarar hon på mitt sms. ’Sväng höger i rondellen’ säger jag till honom. Han svänger höger. Han stannar, hon hoppar in. Det är varmt, säker 25-30 grader. Hon har ett tunt linne och kort, kort, kort kjol. Jag har trasiga jeans och t-shirt. Han har jeans och t-shirt. Rödljus, rödljus. Alltid rödljus. Förbi brottet och västra stranden. Han håller aldrig hastighetsbegränsningarna. Han har fönstret litet nerdraget & jag känner luften mot min hud. Sval. Svalka. Hon snuddar min arm från baksätet, jag sträcker bak min hand - hon flätar samman sina fingrar med mina. Jag ser på henne genom backspegeln. Hennes röda hår är samlat i en knut, några lockar har rymt och hänger ner mot hennes axlar; jag kan urskilja hennes nyckelben i linnets urringning. Jag älskar. Blåa ögon, kristallblick. Hon ler. Jag ler. Han parkerar bilen, vi kliver ut. Jag rotar i baksätet, hittar en filt, en handduk och en kudde. Jag och T tar av oss skorna, lämnar dem i bilen. Barfota går vi ner till stranden. Vi brer ut filten, den är djupblå med gröna linjer & kastar ut kudden mitt på. Jag och T klär av oss allt utom underkläderna. Vi lägger oss på filten, han och jag. Han har kudden, jag har hans mage. T vill bada & går ner mot vattnet. Modellsteg. Jag ser på honom, vet att han är hård. Min hand stryker över hans gylf och han är hård, hård, hård. När jag ser på honom ler han nöjt mot mig, jag önskar jag kunde se hans blick under solglasögonen. T kommer gående mot oss. Hon är blöt, håret hänger i stripor. Hon sätter upp det i en knut & lägger sig bredvid honom på filten. Jag beundrar hennes höftben som tydligt träder fram när hon ligger ner. Labretten i naveln glittrar i solen. Hon blundar och låter solen smeka hennes mjuka hud, (jag vill vara solen) och jag älskar, älskar, älskar.

Tänker på mannen som alltid iakttar skymningarna, stilla, för det mesta sittandes på glasverandan eller trätrapporna ner till trädgården. Tänker på hur han ser den upphängda repstolen gunga långsamt i tvärdraget på verandan, hur han tänker på henne som brukade sitta där med en bok i knäet eller bara stirrandes rakt ut i det gröna. Han borde men kan aldrig förmå sig att ta ner stolen. Hon kanske kommer tillbaka. Noterar hur eken skjuter upp ur marken långsamt, tänker på hur envis hon var. På vägen in, med skymningsljuset i ryggen, brukar han smeka biljardbordets lackade träram; tankarna på hur många regniga dagar de spelade - kloten som brukade rulla & klinga till vid kollisioner är nu stilla, väntandes på att någon ska bryta det prydliga triangelmönstret.

Hans far brukade kalla henne höststorm, han börjar se varför nu.

Mannen med de grova händerna som gjort det männen i hans familj alltid gjort - sökt sig till skogarna. Han kan orsaka kalhyggen, styra tunga maskiner med sitt lillfinger; men han kan inte förmå sig att ringa numret på anslagstavlan. Till henne.

This is it, tänkte hon. Barfota balanserades, handen stadigt kring en lyktstolpe, det här var allt.

Hon lutade sig framåt, blundade & släppte taget. Hon hann vackla till innan hon kände hur ett par starka händer grep tag kring hennes midja. "Vad i helvete" utbrast någon & drog henne bort från den mörka ån tillbaka till bron. Fan. Hon kände hur han greppade henne kring axlarna & vände henne mot sig; först nu vågade hon kisa mot främlingen som inte låtit henne falla - som faktiskt hade fångat henne. "Vad i helvete håller du på med?!" Han kunde inte vara äldre än tjugofem tänkte hon & mötte den oroliga gnistan i ett par nougatbruna ögon. "Vad verkar det som?" Hon hade inte direkt några problem med att hålla rösten stadig & lugn, han släppte taget om henne & började gå oroligt fram & tillbaka över bron. "Är du galen?" "Lite antagligen" svarade hon & sjönk ner med ryggen mot broräcket, kände efter i jackfickan efter ciggpaketet & insåg att alla hennes saker låg hemma på köksbordet. "Skadade du dig?" utan att hon märkt det hade han satt sig på huk bredvid henne, hon ryggade instinktivt tillbaka när hon insåg hur nära han var & kunde bara förmå sig att skaka på huvudet åt hans fråga. "Finns det någon jag kan ringa till?" Allt hon kunde tänka var fanfanfan. Varför lät han henne inte bara hoppa? Falla?

Om hon ändå visste hur många gånger han tänkt på hur det skulle ha slutat om han tagit den där sista ölen, om han inte hade glömt jackan nere på b&b, om han inte stannat & snackat med grabbarna, om han kommit två minuter senare. Minns hennes siluett, den ljusa oversize tröjan som fladdrade mot hennes leggingsklädda ben, det ljusa håret lockandes kring kindbenen. Han hade iaktagit henne, inte tänkt på vad hon gjorde förrän han insåg, insåg att hon skulle släppa taget förr eller senare. Han hade bara reagerat, inte tänkt. Den natten hade de gått omkring, han hade inte velat lämna henne ensam; hon hade verkat helt annorlunda, skrattat åt hans skämt & efter de gått i ett par timmar hade hon helt sonika tagit hans hand & släpat med honom till sin lägenhet. Han vakade över henne medan hon sov - smekte käkbenens linje med sina ögon, undrade vad den här tjejen så förgäves verkade fly ifrån.

Hon fick aldrig användning av avskedsbreven. Bara någon månad senare flyttade hon till hans lägenhet, får för första gången prova på det som alla kallar trygghet; hon är ung & vacker & vet för första gången vad hon vill. Efter tre år så föll han ner på knä vid en strandpromenad; med skrikiga fiskmåsar som soundtrack säger hon ja, ja, ja. Två år senare kom blixtnedslaget, efter fem år av nästan konstant lycka hade de förbrukat sin tur.

Hon ser på honom där han ligger bland vita lakan & gula filtar, skäggstubben på hans kinder känns sträv mot hennes hand, han ser mycket äldre ut än vad han är, mer sliten. Han hostar till, det rasslar i lugnorna & hon tar hans hand. "Jag skrev under papperna" säger hon mjukt. Han ser på henne & för första gången på länge kan hon inte läsa hans blick, se tecknen i irisarna. "Du räddade mig den natten, jag tänker inte låta dig falla" fortsätter hon mer osäkert. Hans ögonlock ser tunga ut, han har det där gammelmodiga vemodet över sig, en nostalgikänsla i varje rörelse. "Är du säker?" hans röst är bräcklig, men klar. "Ja" säger hon & kysser honom.

 Senare när han somnat viskar hon ut till honom & stjärnorna "mitt hjärta är redan ditt, vad spelar då lite benmärg för roll..?" Hon somnar med huvudet mot hans bröst, andandes i takt med hans hjärtslag.

Soundtrack:

Minns du sommardagarna?
          Nästan sjuttio dagar & sjuttion nätter av total frihet, total fri vilja.
Minns du stadsnätterna?
          När ljusen spann i takt med rafflande gitarrsolon & allt fladdrade - kläder, hjärtan, andetag.
Minns du dagarna efter?
          När vi vaknade i samma säng, samma soffa, samma golv - oftast hand i hand, alltid tillsammans, alltid fnittrandes.
Minns du stränderna?
          Alltid sandstormar omkring oss, alltid knastrande sandkorn under våra fötter
Minns du regniga filmnätter?
          Vi såg favoritfilmerna om&om&om&om igen, viskade repliker & skrattade oss igenom handlingarna.
Minns du trollsländorna på höftbenen?
          Hur vi nästan hörde vingslagen när nålen dansande fram på våran hud, hur tatueraren trodde på fullaste allvar att vi var tvillingar.


Minns du lyckan?
          För den verkar så långt borta nu.. Långt borta, tillsammans med dig.