De tror att du aldrig pratar om det.

De tror att du är i något stadie av posttraumatisk stress. Jag tänker inte berätta för dem, dina ord är säkra hos mig, jag tänker inte berätta för dem, du får berätta själv.

Du brukade berätta för mig; minns tydligast nyårsafton när du var tillbaka i den trygga lilla fd. hamnstaden, vi hade varit ute & ätit, skrattandes hand i hand på väg över bron. Första smällaren. Jag tänkte inte på det förrän du stelnade till bredvid mig, panik i de annars rofyllda rådjursögonen. Det blev för mycket för dig, de bekanta smällarna i en stad där du borde känna dig trygg, skyndsamt gick vi hem till din lägenhet. Kollade på en film, skålade & pussades vid midnatt. Men dina ögon återfick aldrig lugnet den natten. Framåt småtimmarna, i sängen, åh jag saknar det saknar det saknar det, din värme mot min ryggrad, din hand över min bröstkorg, hudnära.

Det började alltid med viskningar, dina berättelser, som en viskande våg långt ut till havs som växte, som till slut slog mot stranden med samma kraft som en tsunami. Destinationer, bakgrunder, personer, som om du var en romanförfattare presenterade du noggrant, som du aldrig ville nå händelsen.

Pojken som med förvånad, nyfiken blick sitter på britsen och kollar på de blodiga klumparna som för någon timme sedan var hans fötter. Flickan med den röda klänningen som sprang rakt ut i ett minfält. Du kunde aldrig förmå dig att framkalla bilderna från den dagen. Kvinnan som ligger på knä framför amerikanska soldater som nådde lägret några minuter för sent, bakom henne ligger fyra kroppar. Hennes man & tre söner, brutalt avrättade - blod på de kalkvita väggarna. Utbrända fordon som sprängts av vägbomber, kropparna så svårt brända att identifiering är nästintill omöjlig. Den unga soldaten som dog när han drog två afghanska barn i säkerhet, ljudet av kulsprutan fortsatte eka inom väggarna flera minuter efter han stupat, barnens stora, förvånade ögon försökte ta in scenen, förstå. Den lilla leendes pojken som inte kunde vara äldre än elva år, som bar krigets spår; bägge benen som stumpar under knäna, vänligt leendes satt han och sålde persikor i hörnet på torget varje dag.

Du begraver ansiktet i mitt hår & jag vet att jag inte vill veta vad du ser när du sluter ögonen, vill inte höra skriken i dina drömmar, jag hade aldrig kunnat lyfta kameran mitt i en eldstrid, aldrig kunnat trycka på avtryckaren & dokumentera det jag ser.

Mina ord som viskningar ut i natten, munnen torr som ökensand;
"du måste berätta deras historier, du måste plocka fram bilderna, någon måste föra deras talan."
Din röst, whiskeyhest matt efter en natts berättande;
"det finns ingen anledning, västvärlden har slutat lyssna, det kryllar av likadana historier. Det har blivit en vana att se blodiga barn, att se sönderskjutna kroppar, övergivna skyttegravar. Jag kan inte göra någon skillnad, kan inte påverka."

& i kameraväskorna finns  fem fyllda minneskort, totalt 112GB med bilder; oredigerade, ocensurerade, brutalt sanningsenliga. Jag tänker inte tvinga dig.

han flyttar in i henne, oktoberljus, vitt kakel, en tår och ett hjärta som aldrig slog, en drunknad klippa, ett försvunnet hopp, ett halvöppet fönster, en fladdrande gardin. Bortglömda nallar, travar med böcker, regnsmatter mot hennes kinder, en lapp - ord utan förklaring; en analfabets förbannelse, svarta bomullstussar, näsdukar, stängda ögonlock, drömmar som en liten flickas men med en kvinnas verklighet.

Vi föds med brinnande hjärtan som fryser mer för varje tår.

Scen: [Int, skymning]
Roller: Tårarna & hoppet & hon (debutant) & han (amatör)
Soundtrack: ljudet av ett brustet hjärta & stundande höststorm

Jag kan se nu varför du föll för honom; ögon som smält jade, bredaxlad med kortklippt brunt hår. Idag med ett vitt linne som antagligen får honom att se mer solbrun ut än vad han är, tatueringar slingrar sig nedför hans fina armar & han har det där självsäkra skrivet över honom. Jag minns din beskrivning, hur vi satt  & snackade på balkongen & du utan att tveka, utan att tänka efter bara slängde ur dig "jag tror jag har träffat någon". Jag fyllde på vinglas & du började med att säga att "han är en sån kille som man flyttar på sig för när man möter honom på stan", dina händer levde alltid när du pratade, sällan var de stilla, pausade. Dina ögon glittrade och du hade fjärilar i ditt skratt - när stjärnorna började rada upp sig som brinnande hjärtan på himlen satt vi kvar. Det var sommar och möjligheterna stod & knackade på vår dörr.

Jag och dåvarande killen mötte er på den där lilla italienska resturangen där vi alltid brukade äta, ni kom gåendes hand i hand som om förhållanden var en självklarhet och ni passade så jävla bra ihop. Han var trevlig och vi skrattade oss igenom en middag och efter det blev det allt mindre du & jag & allt mer du & din & jag & min.

(att jag inte såg det då.. att jag inte tänkte på dina långärmade tröjor, att jag inte märkte att du sminkade dig mer & mer.. att det var mer han & du än du & jag även om vi hade lovatlovatlovat varandra att aldrig gå, att alltid stanna, att vi var the real deal & killarna bara tillfälliga & flyktiga och vi behövde egentligen aldrig dem så länge vi hade varandra..)

Jag är på polisstationen för att fylla i något papper, jag är ganska mycket så som jag var när du tog min hand för första gången - jag går dit folk säger åt mig att gå, fyller i det de ber mig att fylla i & ställer inga frågor. Vissa kallar det apati. Jag kallar det överlevnadsförmåga. Jag sitter & väntar när han kommer in genom dörren. Våra blickar möts två sekunder & tystnaden blir nästan abstrakt verklig.

& om honom?
Han har handfängsel på sig & vallas mellan två poliser.

& om dig?
Din begravning är om mindre än tre veckor.

& om mig?
Jag saknar dig.

jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din




[P; minns du festen i trapphuset? Minns du den kvällen? Det var en betongsommar, jag minns att du hade fjärilar i ögonen när du log & stjärnor i ditt skratt. Minns hur du tryckte upp mig mot trappräcket & nafsade efter min underläpp; jag tror mina ögon sa allt du ville veta. Du kände mig. I like it rough. Jag hade blåmärken över halva ryggen dagen efter (& lycka i själen). Du kunde mig, jag saknar det, att ha någon som vet vem jag är. Saknar dina trevande händer. Varma läppar. Miss you.. & någonstans spelades "Ramlar" med Håkan & du viskade mot mitt nyckelben "jag var ingen, du var aprilhimlen"]

Drömmarna. Precis som i verkligheten, som en tillbakablick (som ett slag i magen); stjärnorna tittar hoppfullt in genom dörren på glänt, han målar ett hjärta kring min navel & jag tänker "det här är allt". Tänker "det här är lyckan". Jag har aldrig varit bra på att stanna kvar i ögonblick - svävar iväg, my mind wanders skämtade jag & han log sitt sorgsna rockstjärneleende & viskade någonting i stil med så länge den alltid kommer tillbaka.. Har alltid varit svag för ögon & händer, alltid varit svag för gitarrister och trummisar.  Sällan har dock personerna bakom de fina ögonen, vackra händerna & svindlande solon fascinerat mig.

Hon ringer, har hört nyheten av någon vänsvän, inga namn behövs, kan känna igen hennes röst överallt. Som tagen ur en saga.
Saknar du inte honom?
Sakna är ett svindlande ord.
Vill du inte tillbaka?
Det finns ingenting att gå tillbaka till.

Samtalet djupnar, som alltid med henne, hon undrar vad som hände, jag har inga bra svar. Hon känner inte igen mina ord, mitt sätt, mig. Trekvart senare sitter jag med den vita luren i handen & lyssnar på tystnaden efter henne. Minns soluppgångarna hand i hand, vattenkrigen i skymningen, rödvinsfilosoferande & barfotasomrar nere vid havet. Viskar ut i mörkrets tystnad;

jag känner inte igen mig själv heller

Du stal kyssar som om de vore allmän egendom
och jag viskade "kiss me like you mean it"
;
du tog mig ordagrant och i den sekunden

rämnade

min

värld

brev från andra sidan landet

du undrar om jag har kvar det röda håret - vackert som rödbrunna lönnlöv om hösten;
minns du körsbärsblommorna kring höftbenen, blommorna i håret, värmen under revbenen, hjärtslagen likt fladdrande tygstycken ut i natten - ladan brann & vi tumlade runt i det brinnande höet, hörde hur taket knakade, föll ner med en suck - den slutliga kapitulationen.

"du säger väl till om jag ska gå" klockan halv fyra på morgnarna,
precis när solen gläntade på persiennen hittade mina ord dina nyckelben.

de säger att saker blir lättare med tiden,
att ärr bleknar
att minnen tappas & går i skärvor          försvinner

Sommarbrand, radhusbarn; jag blev aldrig mer än en läppstiftskyss på en vit krage. Fyra somrar senare & lika många brustna hjärtan smeker du nyckelben & jag viskar ut i natten;

du säger väl till om jag ska gå

& för första gången ser du mig i ögonen & säger:

 stanna hos mig

Vetskapen om att det är bättre att leva i sagor;

det var en gång en (is)prins och en (snö)prinsessa, de var unga och levde precis som unga människor bör göra innan ordet måste kommer ikapp dem. De var ute på helgerna, myste och pluggade på vardagarna, diskuterade film och böcker och livet och allt mellan. De skrattade och sa "för alltid din" till varandra vecka efter vecka.

Det är lättare att göra om livet till en saga. För i sagor så händer det mirakel. I sagor så dör aldrig prinsen. Det var lite för mycket snö, ni vet, sådär lagom för att dölja alla isfläckar på vägarna. Prinsen var på väg till prinsessan, han var sen. Det var någon speciell dag, rosor på passagerarsätet, planer och drömmar i huvudet. Kurva. Blixthalka. Inga tjutande däck. I sagor så finns det ting som healar: enhörningshorn och älvstoft, magiska drycker och händer. I sagor överlever prinsar att krocka med lastbilar och slungas mot en klippvägg. 

I verkligheten finns det människor i vita rockar som bara kan göra sitt bästa och hoppas på mirakel som allt för sällan händer.

Smeker diktsamlingen på hyllan vid sängen; sprickorna i pärmen, letar upp dina post-it markeringar & försöker hitta dig bland tecken jag aldrig förstår, går igenom pärm till pärm & någonstans, någonstans känner jag igen mig;

و من به شما در پیدا کردن ستاره من هرگز درک کنی

minns du? Det var en av alla tusentals stjärnklara nätter & jag hade snubblat och skrattandes trillat på en gräsplätt någonstans mellan hemma & dansgolven. Du flinade med ciggen i mungipan & istället för att resa mig upp med hjälp av din hand drog jag ner dig bredvid mig, so  close   so close   soclose. Jag såg som vanligt drömskt upp bland stjärnorna & citerade Shake. Blundade & kände din hand i min. Din kind mot mitt hår. Din andra hand mot min svank drog mig närmare. Med whiskeyhes röst viskade du långsamt en mening på ditt språk. Jag brydde mig inte om att fråga vad det betydde ; du brukade aldrig översätta åt mig ändå.

[Jag vill se dem...
Se vaddå?
Tecknen.
Vilka tecken?
Dina tecken, ditt språk, de som bildar det du nyss sa.]

Skeptisk blick. Jag gav dig en penna & sträckte fram min arm. Långsamt, försiktigt började du skriva & under tiden du skrev blev ditt leende bredare och bredare - som om du skrev dikten verklig. Som om du skrev mig verklig. 

han var musiker. ofc, nätternas & fyllornas följeslagare, alltid något nytt på gång, alltid nynnandes på nya toner, nya idéer. jag var bara tjejen som spelade lite piano, som ibland glömde bort noterna, tonerna, som ibland sökte en utväg;

trevande fingrar som pausade hjärtslag.


Och ibland när jag glömde tonerna, när jag inte längre kunde läsa noterna;                                                      
                                     [hans händer för mina ögon, hans andedräkt i min nacke,
                                     hans ord i mitt öra - viskandes. Tänk inte, bara spela.
                                     Nynnandes någon av mina favoritstycken, allt var så enkelt,
                                     allt var magi, allt var kärlek. Jag minns inte varför jag slutade,
                                     varför det tog slut, saknar det ibland om nätterna -
                                      att komponera att skapa att andas ordentligt.]

skickar ett sms;

minns du låten du alltid dedikerade till mig? minns du nätterna vi alltid tappade bort? minns du dimman i gryningen & längtan i skymningen? - det är det enda som återkommer.

Trodde sällan jag skulle säga det här: men jag saknar alla galna nätter. Saknar en hand i min över snubbelsten med högklackat. Skeptiska busschaufförer. Saknar att inte riktigt veta var man vaknar. Var man är. Snackar minnen med en klump i magen - jag tror det kallas saknad. Längtan. T frågar om jag ska med ut i helgen - om jag vågar. Hon är fortfarande jävligt vild & vacker. Virvlande.

Alla telefonsamtal på morgonen - var är du? hade vi kul? Känslan av att någon kommer ringa, sakna. Vilja veta var man är - en trygghet i kaoset. Vissa morgonar: hand i hand i en soffa. I ett badkar. Ett golv. Parkbänk. Skrattandes snubblande hem alldeles för sent (tidigt?).

& det bästa?
när T ringer mig & säger att hon ligger & kollar på sina stringtrosor som är fastlimmade i taket i hennes kök.

& jag tror att jag ska ut i helgen. bara för att.

"Hur säger man jag älskar dig på persiska?" Fotografen i andra änden av världen suckar, rösten är matt och jag kan riktigt se honom framför mig; hur han sitter i en sliten stol på något nedgånget hotell som gjorts om till mediacenter. Hur han gnider sina underarmar av gammal vana. Han harklar sig:  "för jag tror att vi har glömt det här nere".

& jag svarar:
                       من شما را دوست دارم

ett försenat
grattis på födelsedagen Berlin,
grattis, även om du alltid förblir 18.

(Det låg rosor på din grav. Blåa. Vi vet alla vad det betyder. Han är här.)

Vem är du?
Samma som alltid, tror jag.
Nej. Du döljer något - brustna pupiller, rådjursblick & så förbaskat rastlös.
Jag saknar, velar, citerar andra och backar.
Du tappade din intensitet till slut.
Kanske det. Kanske blev jag släppt av för många människor - ingen höll någonsin fast mig, ner mig. Ingen bad mig någonsin att stanna.
Nej. Varför skulle jag försöka hålla fast dig? Hela mitt liv, hela ditt liv har du valt snår i stället för asfalt, hela ditt liv har du flugit med egna vingar för egen vind. Du vet lika jävla bra som mig att ingen jävel hade lyckats hålla ner dig. Du var fan ta mig intensiv. 
Men inte nu längre.
Jag är inte intresserad av din historia. Jag tycker bara det är förbaskat synd att du är så ung & så förstörd. Kommer du ihåg det första du sa när jag kom ut?
Fucka aldrig upp. Skärp dig. Åker du in igen så dödar jag dig?
Du sa att det var "waste of paint" att jag var för jävla begåvad för att vara så jävla klantig. Minns du det?
Låter som mig.
Lät som dig.
Jag kan nog fortfarande citera Bright Eyes. Jag kan nog tycka förbaskat mycket om dig, fortfarande.
Du litar inte på mig.
En ny känsla? Du vet mycket väl att tillit behöver underhållas, vårdas. Tas hand om.
Sant. Du lyssnade på lite av vad jag sa ialla fall. Hittade du din Romeo till slut?
Nej. Den rollen är fortfarande inte tillsatt. Jag är tydligen mycket lättare att leva utan än med.
Det är vi allihopa.

You can be my midsummer nights' dream if you want to. Lean in on me & whisper everything I never heard before. & I close my eyes and wish wish wish that I will dream of you tonight. I have a vase full of forget-me-not & I spent every summer blowing on dandelion, wishing til my voice turned broken & hoarse.

You can be my midsummer nights' dream, you can be my longing prince.

"De ligger aldrig med dig", säger du & blåser nonchalant ut röken genom dina mjuka läppar. Vi ligger på min röda matta, två glas, en flaska vodka. Du har någon modetidning framför dig, fast du redan vet vad som är inne & ute. Jag väljer att fokusera på allt förutom dina hasselnötsbruna ögon. "Du kommer alltid att vara någon annan för dem. Ett slags verktyg". Jag börjar dra i mattans långa trådar, försöker hitta strukturen, basen. Du lyfter min haka & tvingar min blick att möta din "jag vet", mumlar jag. "Du är ung & dum" - jag kan bara nicka & le åt konstaterandet. Trycka ur mig något så dumt som "jag trodde han var annorlunda..", du ler & ser på mig genom mig; "det tror man alltid". Tar några klunkar ur glaset, inser hur fel jag hade om dig, om oss.

Minns din blick, hur du lösgjode dig från skuggorna, från väggarna och valde mig. Allt var intensivt & nytt med dig, korta scener; kokain & nyckelben & allt är vackert allt är möjligt allt är en konkret illusion, det finns inte rätt fel fel rätt, bara kanske och maybe baby. Fuck me. Älskamigmedvetslös.nu. Allt annat är teater. Allt annat är felregisserat. & jag låtsades att du viskade mitt namn innan vi somnade.

 


Soundtrack: Leona Lewis - Better in Time

Jag har plockat ner alla målningar, ersatt dem med intetsägande, massproducerade Svensson-tavlor. IKEA-konst. Alla kärleksförklaringar, sms, gula post-it lappar, allt är borta. Jag borde skära sönder dukarna, men varje gång jag tänker tanken hör jag Dorian Grays röst i huvudet ”Det vore mord!” eller var det målaren som yttrade de orden? Jag minns inte mina klassiker längre. Dina kärleksförklaringar har etsat sig fast på hjärnhinnan och förlamar. Jag kommer ingenstans. Du dog inte den sommarnatten, mina ord gjorde.

Bright Eyes sjöng sorgsna ord om smala modeller och du satt i soffan, lyssnade på tonerna som dansade ur högtalaren, och du brukade skratta och säga att det var modellers jobb att vara smala. Det och att få kåta tonåringar att smyga ner handen innanför kallingarna. Jag vet inte vad för modeller du syftade på då.

Jag älskade att snubbla hem med dig från stan sena kvällar. Fulla, du med ciggen i ena handen och mig i andra och med ett leende på dina läppar. Vi älskade alltid sådana kvällar, i nattens mörker, med tunga basslag som pulserade i hela rummet. Jag vaknade oftast ensam – undrade alltid varför du aldrig stannade. Har alltid älskat morgontrötta, suddgummimjuka blickat, varma och mjuka kroppar, innan musklerna vaknat.

Du var rädd för elden. Skydde den. Ett stort, fult ärr på ditt ena lår berättade varför. Jag minns allt om dig, om oss. Första träffen; jag var råttan och du var katten och du släpade hem mig och vi var egentligen inte fulla utan bara ensamma och eländiga och vi älskade på ditt vardagsrumsgolv. Du berättade om ditt liv som bakgårdsprins och jag berättade om mitt liv som en ful, brun fläck på en vit, fin duk. Du berättade om hemliga pakter med andra bakgårdspojkar och barndomens oskyldiga lekar. Men också om hur basketbollens dunk blev till ett evigt eko mellan höga betonghus.

Ljudet av käkben som knäcks blixtrar genom natten när oskyldig blir skyldig och förorten blir en krigszon. Det sista du såg var hur sommarregn blandades med blod med den svarta asfalten som palett.

Jag lyssnar på dina andetag, min hand vilar på din. Tysta tårar har färgat de sjukhusvita lakanen gråa. Mp3:ns hörlurar dinglar löst mot mitt bröst, Bright Eyes. Din favorit. Jag lutar mig fram, lägger hörluren mot ditt öra.

I tried to pass for nothing
But my dreams gave me away

Mixed-up signals
Bullet train
People snuffed out in the brutal rain
I could live to any age
If the brakeman turns my way

It is an old world, it's hard to remember
Like a dime store mystery
I'm a repeat first-time offender
Who has rewritten history

Det har gått två år och du har inte vaknat än.

Bright Eyes: If the brakeman turns my way

Hon strök irriterat den sista passagen i manuset ännu en gång - varför blev känslan aldrig så stark som hon önskade? Hon såg på skissen som hon målat upp på fönstret med whiteboard-pennan. Bakom fönstrets trygghet skymtade hon stadens ljus, neonljusloppor som vilse ståk & ombytliga trafikljus. Precis som människor, tänkte hon snabbt. Hon ställde sig i utkanten av det stora rummet som användes som allt-rum; papper låg i högar - ofärdiga manus mm, böcker stod i travar mot väggen & vid första anblick såg det kaos ut. Kom man dock tillräckligt nära så kunde man ana ett system.

Väggarna på södra sidan var nästan bara stora, välvda fönster, ljust & öppet dagtid, mörkt & trång under nätterna. Hon lyckades aldrig med ljussättningen. Så tyst hon förmådde började hon släpa den tunga golvlampan för att försöka skaffa lite ljus; lägenheten var dåligt isolerad & grannarna klagade när hon "möblerade om allt för sent". Hon ändrade bara ljussättningen, aldrig något annat. Tyst brukade hon svära för sig själv, tre års utbildning & hon kunde inte ljussätta sin egna lägenhet.. Det var ett under att hon hade mat på bordet.

Hon suckade, ljuset var bättre, men fortfarande knappt bra. Mjuka pianotoner dansade ur högtalarna; hennes egna piano stod orört med en duk över sig; ingen lät sina fingrar dansa fram över det långa nätter längre. Hon var besvärlig - skapade mest under nätterna, kunde tänka klarare, eller kanska var det tvärtom? Hon försökte att inte tänka på honom. Hon hade försökt, verkligen försökt, att ljussätta hans liv. Han hade varit långt nere när hon drog med sig honom hem; men han blev bättre, blev ren. Samma dag som han kom från rehab skaffade han en tatuering på vänster handled; skärp dig, det blev hans väg att aldrig hitta tillbaka dit han kom ifrån. Skärp dig, med hennes handstil.

De var bägge konstnärer & ibland stämmer talesättet lika barn leka bäst, men för deras del var det snarare lika barn drar aldrig jämnt. Hon led alltid om nätterna, jobbade till två, tre, för att sedan sova till tio - han föredrog att spela piano i soluppgången, se hur noterna på pianostället glödde i det intensiva solljuset. Ingen vet egentligen vad som hände - de flesta avundades deras, utåt sett, intensiva & glödande förhållande. Verkligheten var inte lika ljus. Till slut var det sista sakerna kastade & de värsta orden sagda. Hon stod i ett tunt nattlinne i sovrumsdörren, han gned sina underarmars trasiga vener av gammal vana, kanske lite nervositet, och smekte sedan hennes hår en sista gång innan han gick. ur. hennes. liv.

Hon möblerade om allt den natten - till grannarnas förfäran släpade hon möbler till halv fem en onsdagsnatt. Ljuset kom inte längre i hennes rygg utan mötte henne rakt framifrån. Hon var inte rädd. Stormen hade lagt sig lite efterhand, det hade gått trettio dagar utan att hennes vi hade existerat. Nu står hon halv fyra & stirrar ut över staden - försöker komma på något att skriva, något att göra, någon något att älska. & nere på gatan sneglar någon upp mot hennes fönster, slänger sedan en blick på sin handled & går vidare i regnet. Skärp dig.

--
Kanske har en svag connection med utmaningen på skrivpuff (gårdagens), att möblera. Grunden har stått på mitt fönster ett tag. Inte det bästa, men jag skriver & det är fan imponerande så jag låter bli att förfäras över kvalitén. Fragment från verklighet, annars bara min kassa fantasi ;)