Jag har plockat ner alla målningar, ersatt dem med intetsägande, massproducerade Svensson-tavlor. IKEA-konst. Alla kärleksförklaringar, sms, gula post-it lappar, allt är borta. Jag borde skära sönder dukarna, men varje gång jag tänker tanken hör jag Dorian Grays röst i huvudet ”Det vore mord!” eller var det målaren som yttrade de orden? Jag minns inte mina klassiker längre. Dina kärleksförklaringar har etsat sig fast på hjärnhinnan och förlamar. Jag kommer ingenstans. Du dog inte den sommarnatten, mina ord gjorde.

Bright Eyes sjöng sorgsna ord om smala modeller och du satt i soffan, lyssnade på tonerna som dansade ur högtalaren, och du brukade skratta och säga att det var modellers jobb att vara smala. Det och att få kåta tonåringar att smyga ner handen innanför kallingarna. Jag vet inte vad för modeller du syftade på då.

Jag älskade att snubbla hem med dig från stan sena kvällar. Fulla, du med ciggen i ena handen och mig i andra och med ett leende på dina läppar. Vi älskade alltid sådana kvällar, i nattens mörker, med tunga basslag som pulserade i hela rummet. Jag vaknade oftast ensam – undrade alltid varför du aldrig stannade. Har alltid älskat morgontrötta, suddgummimjuka blickat, varma och mjuka kroppar, innan musklerna vaknat.

Du var rädd för elden. Skydde den. Ett stort, fult ärr på ditt ena lår berättade varför. Jag minns allt om dig, om oss. Första träffen; jag var råttan och du var katten och du släpade hem mig och vi var egentligen inte fulla utan bara ensamma och eländiga och vi älskade på ditt vardagsrumsgolv. Du berättade om ditt liv som bakgårdsprins och jag berättade om mitt liv som en ful, brun fläck på en vit, fin duk. Du berättade om hemliga pakter med andra bakgårdspojkar och barndomens oskyldiga lekar. Men också om hur basketbollens dunk blev till ett evigt eko mellan höga betonghus.

Ljudet av käkben som knäcks blixtrar genom natten när oskyldig blir skyldig och förorten blir en krigszon. Det sista du såg var hur sommarregn blandades med blod med den svarta asfalten som palett.

Jag lyssnar på dina andetag, min hand vilar på din. Tysta tårar har färgat de sjukhusvita lakanen gråa. Mp3:ns hörlurar dinglar löst mot mitt bröst, Bright Eyes. Din favorit. Jag lutar mig fram, lägger hörluren mot ditt öra.

I tried to pass for nothing
But my dreams gave me away

Mixed-up signals
Bullet train
People snuffed out in the brutal rain
I could live to any age
If the brakeman turns my way

It is an old world, it's hard to remember
Like a dime store mystery
I'm a repeat first-time offender
Who has rewritten history

Det har gått två år och du har inte vaknat än.

Bright Eyes: If the brakeman turns my way