Hon mötte sin blick i hissens speglar. Hade hon inte varit i sånt jävla desperat läge hade hon aldrig gjort detta, hade hon aldrig tagit emot smutsiga pengar, aldrig deltagit i ett krig som inte var hennes. Hon tänkte på citatet "so when you're asked to fight a war that's over nothing, it's best to join the side that's going to win".  Stockholm är så förbaskat stort när du är nobody. Hon hade skrattat åt filmerna - nu stod hon själv i en luvtröja & palestinasjal så det enda som syntes var de bärnstensbruna ögonen, aldrig hade hon trott att folk såg ut såhär i verkligheten. Hon hade fått ett nytt mobilnummer, ett nytt namn. "Jag är Aisha, Aisha, Aisha" upprepade hon mot speglarna.

Hissen ryckte till & stannade, hon gick sakta ut i det kalla trapphuset och sköt sedan upp den tunga dörren. Det var mörkt ute, det är alltid kolsvart i områden som dessa där alla gatlampor är sönderslagna. Hon behövde inte vänta länge innan bilen svängde intill trottoaren och han klev ur. Snabba frågor med snabba svar. Hon försökte verka lugn även om hjärtat slog dubbelvolter inne i hennes bröstkorg.

"Kom, vi åker & tar hand om ett problem" sa han och började gå mot bilen. Hon satte sig i framsätet bredvid honom, r'n'b i stereon, hon tappade räkningen på minuterna de körde. Till slut stannade han i utkanten av ett villaområde. "Nu får du lösa resten själv, Aisha". Hon svalde och drog ett djupt andetag, gick igenom allt i huvudet en gång, öppnade sedan bildörren och vände sig emot honom.

Han log. "Fucka aldrig upp" sa han och stängde dörren bakom henne.

Han såg sig stressat omkring, det jävla tåget var nästan en halvtimme försenat. Han skulle bli sen. Argt och irriterat sjönk han ner på en bänk i närheten, iakttog avund människorna som stressade till sina tåg, som var i tid. Självklart hade hans varit sent. Hade han tittat sig omkring så hade han sett solkatter kättra på de vackra väggarna som var fyllda av vackra målningar upp till taket, han hade sett marmorgolvet ändra färg efter skuggor och ljus, och han hade sett henne komma gåendes. Istället fokuserade han på att packa upp sin laptop, satt han fast här i en halvtimme kunde han ju ialla fall göra någon nytta, inbillade han sig själv.

Han hade precis börjat skriva när en skugga kastades över skärmen.
"Är det ledigt här?" frågade en ljus röst. Han slog upp blicken & fick syn på en ung, väldigt söt tjej.
"Ja visst", sa han och började flytta sin ryggsäck, något irriterat. Hon slog sig ner och började läsa en bok; diskret försökte han få en glimt av titeln men misslyckades. Väldigt söt, tänkte han och blev mer irriterad utav sina tankar. Varför hade hon satt sig bredvid just honom? Det fanns ju andra jävla lediga bänkar... & den där kjolen var väldigt kort.. Undra om hon hade pojkv... det måste finnas många killar som var intresserade av henne. Hon var ganska smal, och linnet smet åt & visade hennes vackra linjer. Hon var faktiskt ganska sexig när han tänkte på det.. han gav sig själv ett mentalt slag i bakhuvudet & såg ner på sin förlovningsring.

Han insåg att han var iakttagen och när han slog upp blicken mötte han hennes ögon. Emeraldgröna, kattögon - tänkte han & undrade om hon lade märkte till vilken färg hans ögon hade. Hon log mot honom.
"Vad gör du för något?"
"Eh, jag skriver en lägesrapport för jobbet" han insåg hur töntigt det lät.
"Vad läser du?" kontrade han med för att hon skulle glömma bort hans svar.
"The heart is a lonely hunter", svarade hon lätt - hennes röst lät som den bars fram på en sommarbris, lätt men ändå allvarssam. Titeln sa honom ingenting så han försökte snabbt se upptagen ut för att slippa fler frågor. Hade hon nödvändigtvis behövt sätta sig bredvid honom? Han kunde inte låta bli att snegla på henne, hon var onekligen sexig, sådär filmstjärnesnygg. Han nöp sig själv i armen & tänkte tyst "skärp dig nu, get a grip för Guds skull".

»Tåget mot Göteborg anländer till perrong sju om fem minuter.«

Han suckade tacksamt och började packa ihop, hon gjorde likadant.
"Ska du också till Göteborg?" frågade hon, fortfarande med ett leende över sina läppar.
"Ja" svarade han och lät nästan bli att snegla mot hennes urringning.
"Vad ska du göra där?" Han tyckte hon började bli lite väl nyfiken och svarade halvt mottvilligt, men ändå trevligt; "Jag ska träffa min flickvän, du då?"

Hon fortsatte le sitt vackra leende och svarade med fjärilar i rösten;
"Jag ska också träffa min flickvän."

& han berättade en gång om hur han stod mellan oas och öken, från trygghet till minerat land - bokstavligt talat. Lokalbefolkningen berättade om alla minor som aldrig hittats, om alla barn som vandrat ut & aldrig kommit tillbaka. Det var likadant vart han än kom. Sudan, Tchad, Somalia, alla länder med samma historia. Det var en vacker dag, solen speglade sig i vattnet & slängde solglimtar på bladen, barnen spelade fotboll en bit bort; för små för att egentligen har något grepp om vad som hänt. Han kände i jeansens bakfickor, presskortet och andra behörighetspapper som visade att han faktiskt hade ett uppdrag, att han faktiskt inte alls var så övergiven och vilsen som han kände sig. Men ändå; en gnagande känsla av att ingenting någonsin kommer vara sig likt, inte ens i trygga Sverige. Känslan av att allt har ett pris.

Det är då han ser henne, flickan, hon kan inte vara mer än nio, tio år. Springer, springer springer, trotsar alla varningar, alla skyltar. Ingen verkar ha sett henne mer än honom, hennes röda klänningstyg fladdrar i vinden, han kan inte se om hon skrattar eller gråter, kan inte fatta. Han greppar kameran utan att egentligen tänka, trycker av en två tre fyra fem sex bilder innan hon är får långt borta. Han vill skrika, han vill säga åt henne att vända, men inför deras språk står han naken & maktlös. Hon befinner sig långt bortom gränserna nu, han blundar hårt & räknar;
 ett  två 

tre  fyra 
fem    sex    

sju     åtta     
nio &
                            BOOM

Ljudet han hoppades att inte höra, han känner baksidan av trädet mot sig rygg, utan att öppna ögonen sjunker han ner på knä & gråter. Öppnar inte ögonen förrän solen har sjunkt & lämnat honom, först då reser han sig & går genom den tysta byn likt ett offer bär han en skuld som inte var hans fel.

[före]
& jag väntar varje kväll på att Beatrice Potters illustrationer som täcker väggarna ska få liv & springa ut ur tavlorna, ut ur ramarna. Jag är frusen & har aldrig varit det innan - undrar om det beror på vanor eller ovanor eller bara för lite kärlek.

Du kommer sällan till ettan längre - kyssarna & möterna minskar i intensitet & jag undrar om det ska vara såhär. Du ser så skuldfull ut när du står i min hall med för stora drömmar & för små löften. En vän sade en gång att "när du förstår vad kärlek är, då kommer du också förstå varför vissa går under".

[under]
Vi har varit här innan - duggregn; regnpärlor i mitt hår, gräl på dina läppar. Om du bara sitter stilla löser sig allt, om du bara håller om mig så går det nog över. Trygghet är en känsla - trygghet är en flykt. Bryt, det finns inget vi, bryt - det finns inget manus. Bryt - det är över nu.

[efter]
Jag har fått höra av dina vänner att du aldrig stannar, aldrig packar upp. Att du alltid är på språng, alltid på flykt. Jag undrar varför du stannade hos mig, varför du packade upp. De säger att du aldrig är hemma i mer än tre månader och att du aldrig berättar, talar om det förflutna - var du varit eller vart du ska. Du kommer som en skugga och går som en skugga. Men jag vet att de inte vet allt. Du stannade hos mig. Du berättade om människorna, visade krigets ärr - inombords och omvärldens konflikter - berättade om skyttegravarna i Irak - de raserade husen i Sudan. Att aldrig veta, att tystnaden inte alltid är bra. Drömmarnas tortyr - kvävda skrik och oroliga tårar i ett sovrum som aldrig talat om annat än smeklust & kyssar. Du pratade om att alltid trycka av, aldrig stanna upp - att använda kameran som ett skydd mot omvärlden. Vi pratade bilder, minnen, ärr, du visar dina bästa bilder & vi tänkte bildtexter och såg pengar. Du hade fortfarande liv i din blick, jag försökte, jag försökte.

Jag grät när jag såg dina bilder i tidningen idag & din tomma, döda blick i byline-bilden.

Blackmores' Night - Now and Then

Det gamla skjulet är inte fullt av liv längre. Ockuperat av sönderslagna forna människor, missbrukare som lät livet rinna ut i sanden.

FREEDOM DOESNT EXIST

SEX IS A BATTLE LOVE IS A WAR

för fyra år sedan kunde jag själv ha sprayat orden. Nu finns det tydligen andra ungdomar som är lika uppgivna som jag var. Lekplatserna har förfallit, ingen orkar bry sig. Alla är vi barn av våran tid, generation förfall. En kille korsar vägen, svartklädd med grova kängor - uppfattar inte ansiktet på grund av luvan.

En suck & ett konstanterande - jag återvänder aldrig mer.

Feberdrömmar -
allt är möjligt. Vi är möjligt. Han håller min hand, det är en midvinternatt, jag har en kort kjol & ett linne & jag fryser inte trots att jag borde. Vi går utan mål, stannar för att prata, kyssas, retas - han trollar med orden, nynnar sånger som jag aldrig hört, aldrig kommer kunna höra.

Senare; inne på puben, vi sitter i ett hörn "nobody puts Baby in the corner" jag är inte baby. Är ingen speciell. Han stämmer gitarren, smeker fram de rätta tonerna - den enda kvinnan som existerar för honom. Ljusen flyter samman, strålkastare från bilarna genom glaset, ljuset inne på puben, de levande ljusen på bordet - likt ett norrsken inomhus, norrsken bakom ögonlocken.

Vaknar, febersvettig och yr och intrasslad i lakan täcken och kuddar. Ett nytt sms på mobilen -

; jag drömde om dig, oss, det var vackert - nästan som en saga.

Radion spelar Pinks låt & hon ringer mig. Ringer mig. Hon. Jag har en whiteboard full av ofullständiga ord, fullt av okompletta meningar. Ett virrvarv av blått & rött & mitt liv. Hennes mörkbruna lockar rymmer ut över halsduken och hon är vackrare än jag minns, vill minnas. Hon berättar om Honom, frågar om jag minns. Rochés ord i mitt huvud - "verklig kärlek kan endast existera om tvåsamhetens fängelse bryts". Jag minns, åh jag minns. Förlorar mig i böcker & citat tills hon lägger sin hand över min och säger "jag gick". Det slutar snöa.

Det är som en saga, hon & han - en midnattvinterssaga. En prinsessa och en prins. En stjärnklar natt hade hon gått, hon var vaken & han sov, han var vacker - kakaohud & nougatögon. Det hade varit i januari - ett nytt år nytt beslut. Jag lämnade en lapp, sa hon. Vi skrattade & det var som om tiden stått stilla, som om hon aldrig varit borta, aldrig lämnat mig.

Hennes liv är en ständig resa - varje utekväll ett kapitel - varje förhållande en bok. Hon läser mig som om hon aldrig gjort annat & hon frågar om jag kan lita. Lita -
på henne.

& varje gång jag hör Pinks låt väntar jag på den rätta låttexten, men den kommer aldrig. Min låt existerar inte.

"it doesnt matter to me, it doesnt matter to me,
- the drugs come closer
and I dont want to feel"

Vi fångar snöänglar på innegården, kastar snöbollar på hela etablisemanget & är så barnsligt lyckliga; snöstorm på ingång - det snöar konstant i fyra timmar och vi samlar snöflingor genom fönstret. Staden är full av folk och om man går in i en tillräckligt stor folkmassa kanske man aldrig hittar ut, kanske glömmer bort att andas. Kanske tappar bort sig själv. Hon har alltid blicken i det blå & håret fullt med snöflingor, det finns ett stänk av längtan i blicken &
jag förstår
jag förstår jag förstår

Hon lyssnar på Hallelujah - två glas, en flaska vodka & självlysande stjärnor i taket och livet känns ovanligt bekant, kärleken känns overkligt nära och verkligheten miljoner ljusår iväg. Jag förstår inte varför hon väljer mig, jag förstår nog egentligen ingenting. Men hon är vacker & jag är lycklig och jag tror det är vad som spelar roll.

Långsamt vänder hon sig mot mig, ler sitt sneda leende & sträcker sig efter stjärnorna i taket & livet & drömmarna glittrar ljuvligt bredvid oss medan snöflingorna sjunger oss till sömns.

Soundtrack:

Det är en blistrande vit vinter utanför fönstret, det är julstjärnor och belysning och en isande kyla. Hon säger att jag smakar regnbågar och frågar om jag vill vara hennes; jag vet inte vad man svarar på sånt, om man svarar på sånt så jag bara skrattar & faller. Hela världen är stjärnfall och vi har glitterkrig utanför Moses, den annars mörka asfalten glittrar i guld när vi är klara, och det tar en vecka att få bort glittret ur håret. Men ändå anar jag rådjursögon bortom skogarna, anar paniken bakom hörnet. Hakar upp mig på ord såsom smeklust, allena, brandgul, eljest, solkatt & hjärtans fröjd. Behöver kartor - en atlas för att veta var jag har varit och var jag ska.

Det är 2009, radion spelar Pinks låt som låter skrämmande likt den jag skrev om Berlin för så många år sedan - nästan samma melodi i början. Lika många stavelser i början. Påminner mig om henne varje gång.

Hon ger mig sitt nya nummer och säger "vi kan väl ses någon gång & börja om igen" - det är vinter & jag är kär.

Alltid rak rygg, blicken upp och bit ihop och gå fort även om du inte är på väg någonstans; hitta en punkt & ta dig dit - då försöker oftast ingen gå mellan. Stå medan andra faller, släpp alla som försöker dra dig med ner; älska aldrig drogerna för de kommer aldrig älska dig - så förföriska & falska. Lär dig att gråta när ingen ser, le & nicka när du ska och aldrig ge upp - känslor gör dig sårbar. Älska aldrig saker som inte är tidlösa och i din ägo. Lär dig att älska friheten men ta den aldrig för givet - lär att alla människor är ombytliga och kan byta sida vilken sekund som helst.

Men framför allt, lita aldrig aldrig aldrig på någon annan. Allt är lögner och allt är förbi och allt är okunskap. Lär dig att ta till dig all kritik men att aldrig gå under. Lär dig att skrika så att ingen hör, göm dig men spring aldrig - lär dig att gå ljudlöst men använd det sällan.

Men vi älskade varandra, hon & jag. & hon drog med mig ner & jag bytte sida. Varandras motsatser och ändå så lika - så olika förutsättningar men ändå liknande val. Vet inte var jag ska ta vägen med alla ord, vet inte vad de betyder, varför någon lagt de i mina händer. Ge mig en diagnos som förklarar allt, medicinera bort mänskligheten, tills allt är number och strategier. Tills våra minnen är minnen blott.





~   ~  ~  ~ ~

”När filmar vi?” frågar jag. ”Det är en vår/sommar film så i april, maj någon gång” svarar hon. ”Det är en evighet dit” suckar jag otåligt. Hennes blick vilar vant på mig. ”Definiera kärlek” säger hon lekfullt och de blåa ögonen glittrar. ”Fjärilar, gnagande tankar om personen som vägrar att försvinna, en rastlöshet varenda stund man är utan varandra” säger jag eftertänksamt. ”Vad älskar man? Ansikte, händer?” ”Ett ansikte kan man lära sig att älska, insidan, hur händer berör, hur läppar kysser, hur ögon talar; det är vad jag älskar.” ”Mjuka händer kan hårdna med tiden” ”Jag vet, då gör man valet; att gå eller att stanna kvar. Sedan tar man konsekvenserna.” Hon nickar fundersamt och ser sig omkring. Caféet är stilla, några äter en sen frukost, tre personer sitter för sig själva med muggar och morgontidningar. ”Jag tror inte på lyckliga slut” säger jag och nickar mot manuset. Hon lägger huvudet på sned och de isblåa ögonen ser på mig, igenom mig.

Hon sa inget, ville inte säga nej, inte till honom. Han gick direkt efteråt, hon låg kvar, lät tankarna och känslorna komma och gå. Hennes liv är uppdelat i två delar, före och efter honom, och ibland vet hon inte i vilken som hon lever. Från vardagsrummet hördes radion spela, låten ”Here without you”. Ibland känns det bara som om radion på något klyschigt sätt träffar rätt. Hon hörde dörren slå igen och lämnade ett eko efter sig i trapphuset. Han var borta. Hon borde ha vant sig. Han har henne, men hon har aldrig honom. Han är bara ett eko. En dörr som går igen.

Hon reser sig, fixar till sig och går ner på stan. Bright Eyes och Travis i hörlurarna. Folk överallt, torget är full av försäljare, vid mittpunkten sitter en huslös man; hans ögon är oändliga brunnar, fulla av historier. Hon går in på Hemköp, köper ett paket cigaretter och slår sig själv på fingrarna. Borde inte. Giftet lugnar tankarna.

Hon går runt i olika affärer, alltid nya saker, kläder. Måste släta över det gamla, det ”fula”. Hon suckar. Köper en cola light och ett paket cigg. I fall det första paketet tar slut, det känns som en dag då ett paket kanske inte räcker. De kollar sällan leg, folk säger att hon ser ut som 23, fast hon bara är 18. Kanske är det en bra sak.

Hon går hem, fått nog av stadens skrämmande ljud och puls. Duschens varma strålar sköljer över henne, lugnar henne. Hon stryker handen över låret, låter fingrarna stryka över ärret. Hon är skadat gods. Han och hon har haft en del konflikter. Det är alltid hennes fel, hon vet det. Han skulle bara markera, visa vem som bestämde. Det slutade med sju stygn. Kniven gick inte så djupt. Hon är bra på att hantera smärta, och hon vet att han aldrig menar det, hon ser alltid paniken i hans ögon när han inser vad han gjort. Ibland tror hon att han älskar henne.

De är bara inte bra på att vara tillsammans, mycket bättre på avstånd. Lekande frestande på fester, brukar flirta, dansa, låtsas att allt är nytt, obefläckat. Inte alls som när kniven skar in i hennes hud.



~~
Gammal novell, skriven för kanske två, tre år sedan. Även om den inte är något att fascinera sig över språkmässigt så gillar jag den. Och jag vet att den kan utvecklar, göras om, förbättras. Men jag tittar inte över axeln, tittar inte tillbaka. Det var då. & den är en av mina bättre noveller från den tiden. Man måste ju utvecklas :)

Annars har jag i stort sett ägnat hela dagen åt plugg, gått en sväng med hunden och Andy är här. Suttit och kollat på först Madagaskar - pingvinerna är klockrena :) och sedan Narnia - prins Caspian. Jag älskar Aslan. Jag älskar Narnia. Håller på att läsa om böckerna - är på den fjärde. Försöker läsa åtminstone en om dagen - får se hur det går, speciellt med den läskiga deadlinen på tisdag. I morgon blir det mer plugg, ska försöka gå ut en sväng också - huvudvärken är en permanent påminnelse om för mycket dator och för lite frihet. Tror dessutom jag lyckats tappa bort orginalet till mitt projektarbete; starkt jobbat! Får leta efter det någon dag...

Tror jag ska försöka få lite sömn nu, en ny dag i morgon. God natt folk.

För hon var vild & vacker, och för att jag försöker leva mina drömmar. För att jag inte förstår någonting av detta.



Låt skriven & tonsatt för  vad som verkar tusen år sedan, när jag förlorade mitt Berlin;

it doesnt matter to me
it doesnt matter to me
-  the drugs come closer
and I dont want to feel

dont want to need

the darkness surrenders me
and I always thought you were like Berlin;
beautiful with a sad history

and now I dont feel you
and I never loved you as much

as I do this very minute.

Vet du att han skriver statusar om dig på Facebook, hur han tänker på dig när han hör en speciell låt? Hur han önskar att du har det bra och att ni en dag ska träffas. Han lever på det hoppet, han lever på den känslan. Jag kan leva med att aldrig träffa dig, jag kan leva med att aldrig mer höra din röst, jag kan leva med att minnas ögonblick vi hade under en låt. Jag minns människor som månader och låtar, det är så jag minns och fungerar. Du var ett augustibarn, född ur värmen in i kylan - kylan som du mestadels levde i, och som du ibland kunde vara. Men du kunde också vara så levande, så sprallig och busig. Och det är så jag minns dig, det är så jag vill att människor ska minnas dig. Inte så som du var i det sista - mager och eländig, svart och deprimerad. Jag älskade dina röda dreads, dina baggyjeans och dina för stora luvtröjor. The Academy Is - Checkmarks - minns du den låten? Jag tänker på dig varje gång jag hör den - tänker på hur det hade kunnat vara och hur det blev - det är underligt vilka vägar livet tar. Vilka liv livet tar.

Han skriver om dig och jag letar efter whiteboardpennor och tappar ord. Tror du på ett liv efter - tror du att Romeo och Julia möttes bland stjärnorna? Jag vill tro på det ialla fall. Och jag vet att han gör det.

Visst minns du den där kvällen, Sheena? Visst kan du fortfarande känna luften i dina lungor – under dina fötter? Jag vet inte vad jag ska göra – hur jag ska göra. Du lade alla svar, alla gnistande drömmar framför mig, men utan dig vet jag inte vem jag är eller var jag hör hemma.

Vi lekte när vi var små, vi lekte skeppsbrutna, vilse & strandade. Idag när jag ser på gulnande foton så minns jag ingenting. Allt är dagboksanteckningar; en spretig, nästintill oläslig handstil av en strandad 9åring. Vi sprang över åkrarna, in i skogen, upp över taken, ner i grottorna. Vi smet ut sena nätter och badade i sjön fast alla spökhistorier & vuxnas predikningar om att aldrig bada ensamma. Vi såg aldrig några spöken och vi drunknade aldrig heller för den delen.

Vi växte upp – fick andra synsätt på världen. Bytte trädgårdsidyll och stränder mot barer, nattklubbar och caféer, men vi lekte samma lek. Natt efter natt, fylla efter fylla, killar efter killar. Hela tiden vakande över varandra, fortfarande hand i hand på väg hem i soluppgången. Vi flyttade till en lägenhet i stadens mest nedgångna kvarter; alltid bråk utanför fönstret, alltid skrik i trappuppgången likt en sliten krigszon. Vi tog studenten ihop och pratade framtidsplaner, pratade drömmar, illusioner; vi satt uppe hela nätter och pratade och drack té. Jag ser foton ibland, jag har dem sparade, men det gör fortfarande ont att se på dem – att se på dig. Dina stora ögon inramade med nattsvart kajal, vackra läppar målande med knallrött läppstift – du var så jävla vacker, du är fortfarande så jävla vacker.

Ingen vet egentligen vad som hände, varför det hände. Vi hittade dina skor stående på räcket – lokala sägner säger att hoppare ofta ställer skorna där. De draggade sjön i tre dagar.

Vi brukade vara 9 och leka skeppsbrutna, strandade – men vet du vad, Sheena?
Jag hittade nog aldrig hem.

Berättaren: Vad vill du? Vad är ditt mål?
Hon: Att inte dö, att inte leva, att komma tillbaka till öken, de vita sandstränderna. Att överleva.
Berättaren: Varför?
Hon: Det finns folk där jag aldrig förstod, det finns människor där jag aldrig kommer att förstå.
Berättaren: Jag förstår inte, allt är motsatser. Vad finns där du är nu?
Hon: Svarta korpar, brinnande bilvrak, motorväg ut i ett tomt ingenting.
Berättaren: Vem är du?
Hon: Jag är ett nummer. Är det inte vad vi är? Koder och nummer, från födsel till döden. Ett tiosiffrigt nummer.
Berättaren: Det finns mer, det måste finnas mer.
Hon: Mer? Allt är till salu för rätt pris. Vi kan alltid spela roller, men i grund och botten är vi nummer.
Berättaren: Men lyckan?
Hon: Lycka finns inte. Kärlek finns inte. Lyckan dog. Kärleken dog.
Berättaren: Men livet då?
Hon: Det finns bara motorvägar. Bara ett svart tomt ingenting. Vi är inte människor längre, vi är nummer, vi har dödat alla instinkter, allt som en gång var vår natur. Mänskligheten finns inte.

Berättaren: Var är vi?
Hon: Vilda västern, 1600-tal, Hollywoodrealism.
Berättaren: Och sedan?
Hon: Berlin, ockuperade hus, tidigt 80-tal. Masker, kostymer, kärleken.
Berättaren: En demonstrant?
Hon: Alla var demonstranter, överallt tegelstenar, propaganda och kravallstaket. Människor, polis. Alla pratar, språket är så hårt, jag förstår inte, vill inte förstå.
Berättaren: Berätta mer om kärleken.
Hon: Rebellen.
Berättaren: Rebellen.
Hon: Bruna ögon. Vackra händer. Stora ord. Jag minns det som tagningar, det är hopp, missade scener. BRYT bryt bryt.
Berättaren: Det finns ingen film, ingen tagning, bara verklighet.
Hon: Bryt! Det finns ingen verklighet.

& hennes ögon; endast bottenlösa, tomma, nattsvarta pupiller griper tag i mig och slungar mig rakt igenom rummet. Rakt genom tiden. Det finns inte verklighet
det finns bara nu.

hon försöker dra sig in i honom, fingertoppar mot ryggrad, hon andas mot hans hjärta; värmer hans själ. hans gitarrsträngsmärkta fingrar spelar henne inatt, & hon sjunger & inatt, inatt är hon hans sångfågel.

han brukar iaktta henne när hon badar, läsa högt ur diktsamlingar från svunna poeters tid. det brukar bildas en å mellan hennes bröst; det sägs att ingen människa en ö, men hennes kropp bildar två ensliga öar. Hans inlevelser över döda poeters ord går aldrig att ta fel på; viskningar & kvävda skrik.

hon brukar ligga i soffan och lyssna på när han skriver; hans fingertoppar mot tangenterna & den raspiga bluesen som slingrar sig fram ur cd-spelaren. Hon har alltid älskat bluesen; älskat sångarnas raspiga röster, gitarrens trygghet & basens hesa stämma.

Hans mörka lockar brukar falla i ögonen på honom när han läser; han älskar författare vars namn hon inte kan uttala & han älskar att lämna gula post-it lappar på speciella ställen, citat eller bara en passage. När han inte är hemma brukar hon gå igenom hans bokhyllor, men hon läser bara vid post-it lapparna. Läser bara där han finns.

Hon gillar att ligga på golvet & se upp på världen. Hennes liv är ett konstverk; hennes liv har ingen röd tråd. Hon älskar olika städer, rastlösheten sliter i henne så fort hon landar någonstans, så fort hon packar upp. Levande, sprakande, som en orkan brukar hon fara runt i människors liv, ingen är så levande, så vacker som på gränsen till avgrunden. I varje vindpust kan hon ana hur någon stad viskar på henne, hur den längtar & saknar hennes närvaro.

Hennes blod sjunger, berättar historier om gångna pojkvänner & flickvänner & städer. Men inatt, inatt är hon bara för honom, inatt är en tribute; för kärleken, för honom, för livet.                ;
men väskorna står kvar i hallen, packade.

----
Bara text, inte korrad, inte kollad, bara nakna fingertoppar mot slitna tangenter. Inga röda trådar, inga ledtrådar. Leave it love it learn it.

Öken öken öken;
en längtan som viner starkare än tromber & ett samvete rent som snö- en vilja att älska,
att smeka hans hår. Han andas stjärnstoft & du tänker att du borde ligga på knä & tillbe en högre makt för att han valde dig. Han valde
dig.

Damm; du hostar asfaltsdamm & ser rakt igenom dina dimmiga, outgrundliga oljepölar till pupiller när du möter din spegelbild på toaletten. Drar fingret genom det vita dammet på handfatet & önskar dig bort, till andra händer, andra sängar;
andra behov.

Han säger att han älskar dig, drar handen igenom dina lockar & smeker käkben & du tror nästan på allt han säger; allt han lovar. Det finns något hos honom; en glimt i ögat, eller något, som säger åt dig att lita fast du hellre vill fly, springa bort bort bort. Han lyssnar även när du inte pratar, han förstår dig som bäst när du skakar av ångest &

han önskar att han kunde ge ditt liv en mening, att han kunde få allt att släppa. Öken damm barfotabarn; minns du den natten? skrik tårar panik ångest

& sedan; total tystnad


(vet du att han fortfarande hör dina barfota fötter tassa runt utanför hans dörr?)