Radion spelar Pinks låt & hon ringer mig. Ringer mig. Hon. Jag har en whiteboard full av ofullständiga ord, fullt av okompletta meningar. Ett virrvarv av blått & rött & mitt liv. Hennes mörkbruna lockar rymmer ut över halsduken och hon är vackrare än jag minns, vill minnas. Hon berättar om Honom, frågar om jag minns. Rochés ord i mitt huvud - "verklig kärlek kan endast existera om tvåsamhetens fängelse bryts". Jag minns, åh jag minns. Förlorar mig i böcker & citat tills hon lägger sin hand över min och säger "jag gick". Det slutar snöa.

Det är som en saga, hon & han - en midnattvinterssaga. En prinsessa och en prins. En stjärnklar natt hade hon gått, hon var vaken & han sov, han var vacker - kakaohud & nougatögon. Det hade varit i januari - ett nytt år nytt beslut. Jag lämnade en lapp, sa hon. Vi skrattade & det var som om tiden stått stilla, som om hon aldrig varit borta, aldrig lämnat mig.

Hennes liv är en ständig resa - varje utekväll ett kapitel - varje förhållande en bok. Hon läser mig som om hon aldrig gjort annat & hon frågar om jag kan lita. Lita -
på henne.

& varje gång jag hör Pinks låt väntar jag på den rätta låttexten, men den kommer aldrig. Min låt existerar inte.

"it doesnt matter to me, it doesnt matter to me,
- the drugs come closer
and I dont want to feel"