Visst minns du den där kvällen, Sheena? Visst kan du fortfarande känna luften i dina lungor – under dina fötter? Jag vet inte vad jag ska göra – hur jag ska göra. Du lade alla svar, alla gnistande drömmar framför mig, men utan dig vet jag inte vem jag är eller var jag hör hemma.

Vi lekte när vi var små, vi lekte skeppsbrutna, vilse & strandade. Idag när jag ser på gulnande foton så minns jag ingenting. Allt är dagboksanteckningar; en spretig, nästintill oläslig handstil av en strandad 9åring. Vi sprang över åkrarna, in i skogen, upp över taken, ner i grottorna. Vi smet ut sena nätter och badade i sjön fast alla spökhistorier & vuxnas predikningar om att aldrig bada ensamma. Vi såg aldrig några spöken och vi drunknade aldrig heller för den delen.

Vi växte upp – fick andra synsätt på världen. Bytte trädgårdsidyll och stränder mot barer, nattklubbar och caféer, men vi lekte samma lek. Natt efter natt, fylla efter fylla, killar efter killar. Hela tiden vakande över varandra, fortfarande hand i hand på väg hem i soluppgången. Vi flyttade till en lägenhet i stadens mest nedgångna kvarter; alltid bråk utanför fönstret, alltid skrik i trappuppgången likt en sliten krigszon. Vi tog studenten ihop och pratade framtidsplaner, pratade drömmar, illusioner; vi satt uppe hela nätter och pratade och drack té. Jag ser foton ibland, jag har dem sparade, men det gör fortfarande ont att se på dem – att se på dig. Dina stora ögon inramade med nattsvart kajal, vackra läppar målande med knallrött läppstift – du var så jävla vacker, du är fortfarande så jävla vacker.

Ingen vet egentligen vad som hände, varför det hände. Vi hittade dina skor stående på räcket – lokala sägner säger att hoppare ofta ställer skorna där. De draggade sjön i tre dagar.

Vi brukade vara 9 och leka skeppsbrutna, strandade – men vet du vad, Sheena?
Jag hittade nog aldrig hem.