& han berättade en gång om hur han stod mellan oas och öken, från trygghet till minerat land - bokstavligt talat. Lokalbefolkningen berättade om alla minor som aldrig hittats, om alla barn som vandrat ut & aldrig kommit tillbaka. Det var likadant vart han än kom. Sudan, Tchad, Somalia, alla länder med samma historia. Det var en vacker dag, solen speglade sig i vattnet & slängde solglimtar på bladen, barnen spelade fotboll en bit bort; för små för att egentligen har något grepp om vad som hänt. Han kände i jeansens bakfickor, presskortet och andra behörighetspapper som visade att han faktiskt hade ett uppdrag, att han faktiskt inte alls var så övergiven och vilsen som han kände sig. Men ändå; en gnagande känsla av att ingenting någonsin kommer vara sig likt, inte ens i trygga Sverige. Känslan av att allt har ett pris.

Det är då han ser henne, flickan, hon kan inte vara mer än nio, tio år. Springer, springer springer, trotsar alla varningar, alla skyltar. Ingen verkar ha sett henne mer än honom, hennes röda klänningstyg fladdrar i vinden, han kan inte se om hon skrattar eller gråter, kan inte fatta. Han greppar kameran utan att egentligen tänka, trycker av en två tre fyra fem sex bilder innan hon är får långt borta. Han vill skrika, han vill säga åt henne att vända, men inför deras språk står han naken & maktlös. Hon befinner sig långt bortom gränserna nu, han blundar hårt & räknar;
 ett  två 

tre  fyra 
fem    sex    

sju     åtta     
nio &
                            BOOM

Ljudet han hoppades att inte höra, han känner baksidan av trädet mot sig rygg, utan att öppna ögonen sjunker han ner på knä & gråter. Öppnar inte ögonen förrän solen har sjunkt & lämnat honom, först då reser han sig & går genom den tysta byn likt ett offer bär han en skuld som inte var hans fel.