Alltid rak rygg, blicken upp och bit ihop och gå fort även om du inte är på väg någonstans; hitta en punkt & ta dig dit - då försöker oftast ingen gå mellan. Stå medan andra faller, släpp alla som försöker dra dig med ner; älska aldrig drogerna för de kommer aldrig älska dig - så förföriska & falska. Lär dig att gråta när ingen ser, le & nicka när du ska och aldrig ge upp - känslor gör dig sårbar. Älska aldrig saker som inte är tidlösa och i din ägo. Lär dig att älska friheten men ta den aldrig för givet - lär att alla människor är ombytliga och kan byta sida vilken sekund som helst.

Men framför allt, lita aldrig aldrig aldrig på någon annan. Allt är lögner och allt är förbi och allt är okunskap. Lär dig att ta till dig all kritik men att aldrig gå under. Lär dig att skrika så att ingen hör, göm dig men spring aldrig - lär dig att gå ljudlöst men använd det sällan.

Men vi älskade varandra, hon & jag. & hon drog med mig ner & jag bytte sida. Varandras motsatser och ändå så lika - så olika förutsättningar men ändå liknande val. Vet inte var jag ska ta vägen med alla ord, vet inte vad de betyder, varför någon lagt de i mina händer. Ge mig en diagnos som förklarar allt, medicinera bort mänskligheten, tills allt är number och strategier. Tills våra minnen är minnen blott.





~   ~  ~  ~ ~

”När filmar vi?” frågar jag. ”Det är en vår/sommar film så i april, maj någon gång” svarar hon. ”Det är en evighet dit” suckar jag otåligt. Hennes blick vilar vant på mig. ”Definiera kärlek” säger hon lekfullt och de blåa ögonen glittrar. ”Fjärilar, gnagande tankar om personen som vägrar att försvinna, en rastlöshet varenda stund man är utan varandra” säger jag eftertänksamt. ”Vad älskar man? Ansikte, händer?” ”Ett ansikte kan man lära sig att älska, insidan, hur händer berör, hur läppar kysser, hur ögon talar; det är vad jag älskar.” ”Mjuka händer kan hårdna med tiden” ”Jag vet, då gör man valet; att gå eller att stanna kvar. Sedan tar man konsekvenserna.” Hon nickar fundersamt och ser sig omkring. Caféet är stilla, några äter en sen frukost, tre personer sitter för sig själva med muggar och morgontidningar. ”Jag tror inte på lyckliga slut” säger jag och nickar mot manuset. Hon lägger huvudet på sned och de isblåa ögonen ser på mig, igenom mig.