Vet du att han skriver statusar om dig på Facebook, hur han tänker på dig när han hör en speciell låt? Hur han önskar att du har det bra och att ni en dag ska träffas. Han lever på det hoppet, han lever på den känslan. Jag kan leva med att aldrig träffa dig, jag kan leva med att aldrig mer höra din röst, jag kan leva med att minnas ögonblick vi hade under en låt. Jag minns människor som månader och låtar, det är så jag minns och fungerar. Du var ett augustibarn, född ur värmen in i kylan - kylan som du mestadels levde i, och som du ibland kunde vara. Men du kunde också vara så levande, så sprallig och busig. Och det är så jag minns dig, det är så jag vill att människor ska minnas dig. Inte så som du var i det sista - mager och eländig, svart och deprimerad. Jag älskade dina röda dreads, dina baggyjeans och dina för stora luvtröjor. The Academy Is - Checkmarks - minns du den låten? Jag tänker på dig varje gång jag hör den - tänker på hur det hade kunnat vara och hur det blev - det är underligt vilka vägar livet tar. Vilka liv livet tar.

Han skriver om dig och jag letar efter whiteboardpennor och tappar ord. Tror du på ett liv efter - tror du att Romeo och Julia möttes bland stjärnorna? Jag vill tro på det ialla fall. Och jag vet att han gör det.