Smeker diktsamlingen på hyllan vid sängen; sprickorna i pärmen, letar upp dina post-it markeringar & försöker hitta dig bland tecken jag aldrig förstår, går igenom pärm till pärm & någonstans, någonstans känner jag igen mig;

و من به شما در پیدا کردن ستاره من هرگز درک کنی

minns du? Det var en av alla tusentals stjärnklara nätter & jag hade snubblat och skrattandes trillat på en gräsplätt någonstans mellan hemma & dansgolven. Du flinade med ciggen i mungipan & istället för att resa mig upp med hjälp av din hand drog jag ner dig bredvid mig, so  close   so close   soclose. Jag såg som vanligt drömskt upp bland stjärnorna & citerade Shake. Blundade & kände din hand i min. Din kind mot mitt hår. Din andra hand mot min svank drog mig närmare. Med whiskeyhes röst viskade du långsamt en mening på ditt språk. Jag brydde mig inte om att fråga vad det betydde ; du brukade aldrig översätta åt mig ändå.

[Jag vill se dem...
Se vaddå?
Tecknen.
Vilka tecken?
Dina tecken, ditt språk, de som bildar det du nyss sa.]

Skeptisk blick. Jag gav dig en penna & sträckte fram min arm. Långsamt, försiktigt började du skriva & under tiden du skrev blev ditt leende bredare och bredare - som om du skrev dikten verklig. Som om du skrev mig verklig.