Hon strök irriterat den sista passagen i manuset ännu en gång - varför blev känslan aldrig så stark som hon önskade? Hon såg på skissen som hon målat upp på fönstret med whiteboard-pennan. Bakom fönstrets trygghet skymtade hon stadens ljus, neonljusloppor som vilse ståk & ombytliga trafikljus. Precis som människor, tänkte hon snabbt. Hon ställde sig i utkanten av det stora rummet som användes som allt-rum; papper låg i högar - ofärdiga manus mm, böcker stod i travar mot väggen & vid första anblick såg det kaos ut. Kom man dock tillräckligt nära så kunde man ana ett system.

Väggarna på södra sidan var nästan bara stora, välvda fönster, ljust & öppet dagtid, mörkt & trång under nätterna. Hon lyckades aldrig med ljussättningen. Så tyst hon förmådde började hon släpa den tunga golvlampan för att försöka skaffa lite ljus; lägenheten var dåligt isolerad & grannarna klagade när hon "möblerade om allt för sent". Hon ändrade bara ljussättningen, aldrig något annat. Tyst brukade hon svära för sig själv, tre års utbildning & hon kunde inte ljussätta sin egna lägenhet.. Det var ett under att hon hade mat på bordet.

Hon suckade, ljuset var bättre, men fortfarande knappt bra. Mjuka pianotoner dansade ur högtalarna; hennes egna piano stod orört med en duk över sig; ingen lät sina fingrar dansa fram över det långa nätter längre. Hon var besvärlig - skapade mest under nätterna, kunde tänka klarare, eller kanska var det tvärtom? Hon försökte att inte tänka på honom. Hon hade försökt, verkligen försökt, att ljussätta hans liv. Han hade varit långt nere när hon drog med sig honom hem; men han blev bättre, blev ren. Samma dag som han kom från rehab skaffade han en tatuering på vänster handled; skärp dig, det blev hans väg att aldrig hitta tillbaka dit han kom ifrån. Skärp dig, med hennes handstil.

De var bägge konstnärer & ibland stämmer talesättet lika barn leka bäst, men för deras del var det snarare lika barn drar aldrig jämnt. Hon led alltid om nätterna, jobbade till två, tre, för att sedan sova till tio - han föredrog att spela piano i soluppgången, se hur noterna på pianostället glödde i det intensiva solljuset. Ingen vet egentligen vad som hände - de flesta avundades deras, utåt sett, intensiva & glödande förhållande. Verkligheten var inte lika ljus. Till slut var det sista sakerna kastade & de värsta orden sagda. Hon stod i ett tunt nattlinne i sovrumsdörren, han gned sina underarmars trasiga vener av gammal vana, kanske lite nervositet, och smekte sedan hennes hår en sista gång innan han gick. ur. hennes. liv.

Hon möblerade om allt den natten - till grannarnas förfäran släpade hon möbler till halv fem en onsdagsnatt. Ljuset kom inte längre i hennes rygg utan mötte henne rakt framifrån. Hon var inte rädd. Stormen hade lagt sig lite efterhand, det hade gått trettio dagar utan att hennes vi hade existerat. Nu står hon halv fyra & stirrar ut över staden - försöker komma på något att skriva, något att göra, någon något att älska. & nere på gatan sneglar någon upp mot hennes fönster, slänger sedan en blick på sin handled & går vidare i regnet. Skärp dig.

--
Kanske har en svag connection med utmaningen på skrivpuff (gårdagens), att möblera. Grunden har stått på mitt fönster ett tag. Inte det bästa, men jag skriver & det är fan imponerande så jag låter bli att förfäras över kvalitén. Fragment från verklighet, annars bara min kassa fantasi ;)