Vetskapen om att det är bättre att leva i sagor;

det var en gång en (is)prins och en (snö)prinsessa, de var unga och levde precis som unga människor bör göra innan ordet måste kommer ikapp dem. De var ute på helgerna, myste och pluggade på vardagarna, diskuterade film och böcker och livet och allt mellan. De skrattade och sa "för alltid din" till varandra vecka efter vecka.

Det är lättare att göra om livet till en saga. För i sagor så händer det mirakel. I sagor så dör aldrig prinsen. Det var lite för mycket snö, ni vet, sådär lagom för att dölja alla isfläckar på vägarna. Prinsen var på väg till prinsessan, han var sen. Det var någon speciell dag, rosor på passagerarsätet, planer och drömmar i huvudet. Kurva. Blixthalka. Inga tjutande däck. I sagor så finns det ting som healar: enhörningshorn och älvstoft, magiska drycker och händer. I sagor överlever prinsar att krocka med lastbilar och slungas mot en klippvägg. 

I verkligheten finns det människor i vita rockar som bara kan göra sitt bästa och hoppas på mirakel som allt för sällan händer.