Vem är du?
Samma som alltid, tror jag.
Nej. Du döljer något - brustna pupiller, rådjursblick & så förbaskat rastlös.
Jag saknar, velar, citerar andra och backar.
Du tappade din intensitet till slut.
Kanske det. Kanske blev jag släppt av för många människor - ingen höll någonsin fast mig, ner mig. Ingen bad mig någonsin att stanna.
Nej. Varför skulle jag försöka hålla fast dig? Hela mitt liv, hela ditt liv har du valt snår i stället för asfalt, hela ditt liv har du flugit med egna vingar för egen vind. Du vet lika jävla bra som mig att ingen jävel hade lyckats hålla ner dig. Du var fan ta mig intensiv. 
Men inte nu längre.
Jag är inte intresserad av din historia. Jag tycker bara det är förbaskat synd att du är så ung & så förstörd. Kommer du ihåg det första du sa när jag kom ut?
Fucka aldrig upp. Skärp dig. Åker du in igen så dödar jag dig?
Du sa att det var "waste of paint" att jag var för jävla begåvad för att vara så jävla klantig. Minns du det?
Låter som mig.
Lät som dig.
Jag kan nog fortfarande citera Bright Eyes. Jag kan nog tycka förbaskat mycket om dig, fortfarande.
Du litar inte på mig.
En ny känsla? Du vet mycket väl att tillit behöver underhållas, vårdas. Tas hand om.
Sant. Du lyssnade på lite av vad jag sa ialla fall. Hittade du din Romeo till slut?
Nej. Den rollen är fortfarande inte tillsatt. Jag är tydligen mycket lättare att leva utan än med.
Det är vi allihopa.