De tror att du aldrig pratar om det.

De tror att du är i något stadie av posttraumatisk stress. Jag tänker inte berätta för dem, dina ord är säkra hos mig, jag tänker inte berätta för dem, du får berätta själv.

Du brukade berätta för mig; minns tydligast nyårsafton när du var tillbaka i den trygga lilla fd. hamnstaden, vi hade varit ute & ätit, skrattandes hand i hand på väg över bron. Första smällaren. Jag tänkte inte på det förrän du stelnade till bredvid mig, panik i de annars rofyllda rådjursögonen. Det blev för mycket för dig, de bekanta smällarna i en stad där du borde känna dig trygg, skyndsamt gick vi hem till din lägenhet. Kollade på en film, skålade & pussades vid midnatt. Men dina ögon återfick aldrig lugnet den natten. Framåt småtimmarna, i sängen, åh jag saknar det saknar det saknar det, din värme mot min ryggrad, din hand över min bröstkorg, hudnära.

Det började alltid med viskningar, dina berättelser, som en viskande våg långt ut till havs som växte, som till slut slog mot stranden med samma kraft som en tsunami. Destinationer, bakgrunder, personer, som om du var en romanförfattare presenterade du noggrant, som du aldrig ville nå händelsen.

Pojken som med förvånad, nyfiken blick sitter på britsen och kollar på de blodiga klumparna som för någon timme sedan var hans fötter. Flickan med den röda klänningen som sprang rakt ut i ett minfält. Du kunde aldrig förmå dig att framkalla bilderna från den dagen. Kvinnan som ligger på knä framför amerikanska soldater som nådde lägret några minuter för sent, bakom henne ligger fyra kroppar. Hennes man & tre söner, brutalt avrättade - blod på de kalkvita väggarna. Utbrända fordon som sprängts av vägbomber, kropparna så svårt brända att identifiering är nästintill omöjlig. Den unga soldaten som dog när han drog två afghanska barn i säkerhet, ljudet av kulsprutan fortsatte eka inom väggarna flera minuter efter han stupat, barnens stora, förvånade ögon försökte ta in scenen, förstå. Den lilla leendes pojken som inte kunde vara äldre än elva år, som bar krigets spår; bägge benen som stumpar under knäna, vänligt leendes satt han och sålde persikor i hörnet på torget varje dag.

Du begraver ansiktet i mitt hår & jag vet att jag inte vill veta vad du ser när du sluter ögonen, vill inte höra skriken i dina drömmar, jag hade aldrig kunnat lyfta kameran mitt i en eldstrid, aldrig kunnat trycka på avtryckaren & dokumentera det jag ser.

Mina ord som viskningar ut i natten, munnen torr som ökensand;
"du måste berätta deras historier, du måste plocka fram bilderna, någon måste föra deras talan."
Din röst, whiskeyhest matt efter en natts berättande;
"det finns ingen anledning, västvärlden har slutat lyssna, det kryllar av likadana historier. Det har blivit en vana att se blodiga barn, att se sönderskjutna kroppar, övergivna skyttegravar. Jag kan inte göra någon skillnad, kan inte påverka."

& i kameraväskorna finns  fem fyllda minneskort, totalt 112GB med bilder; oredigerade, ocensurerade, brutalt sanningsenliga. Jag tänker inte tvinga dig.