Plockar en snäcka varje morgon nere på stranden; samlar de i en glasflaska på bordet - han brukar skoja om det & säger att vi kan skicka flaskpost full med snäckor till andra sidan världen. Han samlar inte. Jag försöker förklara att det hjälper mig att veta var jag har varit & att om jag vet det så är det lättare att säga vart jag ska. Han tappar inte bort sig.

Vi är olika, våra andetag i otakt om nätterna; våra händer fumlar alltid, vet inte riktigt var de ska ta vägen, vi känner inte varandra på det sättet. Mitt hjärta slår långsammare än hans - kanske beror det på känslor, kanske bara livet. Vi sitter uppe & pratar om nätterna, försöker förstå varandra, försöker bygga någonting, men mina tankar vandrar, såsom de alltid gör;

minns en natt med en annan man, en annan stad, en annan del av landet; vi satt med ryggen mot glasverandan & han sa att "tänk så lever vi med begränsat antal hjärtslag", jag tittade fascinerat på honom & han fortsatte "så tekniskt sett betyder det då att om man är förälskad så kan det leda till att man dör snabbare".

Ibland gillar jag den teorin, att vi föds med ett begränsat antal hjärtslag att leva på. Att älska på.