Masker. Kostymer. Kamoflauge. Maskerad. Fasader. Ytor.

Vi gömmer oss alltid bakom något, vi solrosbarn som växer mot solen med mod vi egentligen inte har; stjälkar som går av, som inte orkar bära oss längre. Vi har drömmar, planer, framtid men ingen väg dit, ingen orientering, vi vet vart vi vill men inte hur vi kommer dit. Det brukade vara så lätt, veckorna som timmar hand i hand, alltid på väg någonstans. På helgerna några andra, några som inte var som vi; roller, distanser. Nattklubber & barer som dimmiga minnen, de vi brukade vara & aldrig vill tillbaka till, som en dammig teaterscen med samma bakgrund, samma statister. Hon faller alltid för någon, faller lika lätt som inlandsisarna på våren. Hon har alltid en hand i sin, alltid den där gnistan i ögonen, ögonen som är lika blå som nyblommad förgätmigej, alltid ett leende på de smala läpparna, läpparna som ser ut som smultron på strån. Magiska nätter. Vi är aldrig oss själva, alltid några andra; det enda som består är tecknen vi använder oss av, sätten vi kommuncierar utan ord. Oftast snubblar vi hem barfota efter stängningsdags, fnittrar & går vilse bland kullerstensgatorna. & lika lätt som hon faller krossar vi drömmar & förhoppningar, men det är så skönt att slippa vara sig själv, att gömma sig; 

men varje gång jag ser henne på dansgolvet tätt intill kvällens kille tänker jag att

fan att jag aldrig blir kär