Vi är på stranden, hand i hand går vi från sten-piren bort mot hamnen. Viker in i skogen innan vi når gränsen - det är en stjärnklar varm sensommarkväll. Vi fastnar alltid på något sätt, hand i hand, ögon i ögon, läppar mot läppar, hand mot ländrygg, hand mot nacke, läppar mot nyckelben. Han ler & kallar det konst. Vi är i hans föräldrars sommarstuga, den som mestadels står tom, bortglömd. Han säger att de inte behöver fly hit längre & jag tror att jag förstår.

Jag känner hans hand mot mina lår, mot min hud. Känner hans läppar mot min nacke, han viskar;







jag vaknar.
Fumlar nyvaket med handen över hans plats i sängen; tom & kall. Ibland försöker jag rulla intill honom halvvaket, möts alltid av en kall vägg eller ingenting. I sömnen är han fortfarande här. I sömnen är han inte borta. I sömnen finns fortfarande vi; fem år senare.