Han smekte pianots lock, ett tunt lager damm hade samlats på det, han strök eftertänksamt bort det med sina händer, suckade & lyfte försiktigt på det. Tangenterna såg precis ut som han hade lämnat dem ett halvår tidigare,  blanka & väntandes; samma tangenter som han så väl kände. Han stack ner handen i bakfickan på jeansen & tog upp ett foto; ett ögonblick iakttog han den andra personens leende, sedan satte han det på notstället. Han behövde inga noter idag, bara ett slitet fotografi. Han lät vänsterhandens fingrar vila på G, E & F, som vanligt var de kyliga mot hans varma fingertoppar. Ett djupt andetag, han sträckte på sig & började spela sitt vanliga uppvärmningsstycke, egenkomponerat, lugnt & mjukt. Han blundade & tillät sig själv att slappna av, han behövde inte tänka - allt satt i händerna, fingertopparna. Han gick över till ett av hans mer energiska stycken; han hade aldrig gillat att spela andras musik, andras sammansättningar. För honom var varje ton en känsla, varje komposition något personligt, att spela det var som att läsa någon annans dagbok. Mycket därför var han egenlärd, det fanns väldigt få som förstod hans tankar kring toner, komponerandet. Han släppte taget om tankarna och lät fingrarna vant röra sig över tangenterna, lät de vana tonerna ta sig in & lugna hans andetag.

Han slutade spela & tittade upp på klockan & insåg att nästan en timme hade passerat. Han tyckte han såg någon röra sig vid dörröppningen men antog att det var inbillning. Han hade inte tänt ljuset när han hade gått in i studion, klockan tickade väldigt högt utan pianots toner i rummet & han insåg att han skulle missa middagen om han inte skyndade sig; han tog väskan och slängde över axeln, stoppade tillbaka fotografiet i bakfickan & larmade dörren efter sig. Korridorerna var tomma på elever, de flesta var utomhus - det var en ovanligt varm höstdag och gräsmattorna var fulla av lekandes elever. Han trycke in hörlurarna i öronen & startade ipoden, bekanta toner fyllde hans hörselgångar, han blundade och tog ett djupt andetag & klev ut i solskenet. I matsalen var det lugnare, de flesta hade redan ätit & han valde ett bord vid fönstret, tittade ut över campus & den klarblåa himlen, lät musiken från Bright Eyes fylla hans tankar.

En av musiklärarna skyndade genom campus och såg hans ansikte genom matsalens fönster; det svarta håret hängde ner för hans gröna ögon & han hade som vanligt hörlurarna i öronen. Han log & försökte återskapa kompositionerna han hade hört honom spela i studion tidigare. Han lät solen möta hans ansikte, "det spelar ingen roll, bara han spelar igen" tänkte han & gick mot sin bil.

En timme senare klev pianopojken in genom dörren till sin slitna studentlägenhet; snubblade över sina egna skor i hallen och suckade över sig egen oordning. Det var ännu ljust ute - solen blekte horisontlinjen & kastade mjuka skuggor in i hans rum. Han klev ur conversen & la sig på sängen, ipoden fortsatte att leverera låtar, Conors desperata ton i rösten när han sjöng sista stycket i en av hans favoriter;

So I will find my fears and face them
Or I will cower like a dog
I will kick and scream or kneel and plead
I'll fight like hell to hide that I've given up

Han tänkte på personen som slutat finnas för ett halvår sedan. På personen som inte ens hade försökt dölja sin uppgivenhet, sitt val. Han smekte täckets utsida på sin vänstra sida, minnena kom & gick, högg till någonstans i hjärttrakten men försvann lika fort igen. Tänkte på nätterna; hans händer mot mjukt brunt hår, ivriga läppar, nafsandet vid nyckelben & höftben som inte kunde komma nära nog - hjärtan som slog som kollibrivingar bakom bröstbenen. Mindes dagarna; hand i hand mot lektioner, mot matsalen, hur de spelade ihop - en ensam gitarr & ett ensamt piano, hur de läste noterna i varandras ögon. Mindes Dagen. Hur hans musiklärare hade tagit honom ifrån lektionen för att berätta. Mindes Begravningen. Hur han hade lyckats knyckla ihop all ilska, all besvikelse & all sorg till en litenliten boll av känslor & gömt den så långt inom sig att ingen skulle komma åt den. Han hade inte rört ett piano sedan Dagen. Inte förrän nu. Det var dags att gå vidare, att spela vidare.

Långsamt vred han på sig, plockade upp fotografiet ur bakfickan - strök över ansiktet med tummen. Log mot det & lade det på nattygsbordet. Fotografiet på en leendes, brunhårig pojke med en gitarr i knäet.