& ibland när han kysser mig måste jag öppna ögonen & nypa mig själv för att tro att han är på riktigt. Att vi är på riktigt. Han luktar sol, naken hud & sommarregn, hans ögon har samma djupgröna, klara färg som äppelblomsbladen. Vi ligger på solvarma madrasser, jag läser hans ärr som en biografi; anar mig till händelserna bakom - ibland när jag smeker skadad hud viskar han historien bakom. Skateboardolycka. Slagsmål. Asfalt. Ärret längs skulderbladet lämnar han aldrig ut historien bakom, varje gång jag snuddar det rister han till - som om det fortfarande var öppet, oläkt.

Känner mig som en skadeskjuten fågel i hans tomma lägenhet - drar knäna tätt intill & lägger armarna runt dem, vaggar envist fram & tillbaka i fåtöljens famn stirrandes på den antarktisblåa väggen. Ibland när jag är vilse slänger jag ett öga på kartan på handleden; inser att den är bortbleknad, som världen när man efter för många timmar i solen öppnar ögonen & försöker ana alla färger omkring en. Raderar alla låtar på mina spotifylistor som får mig att påminnas om honom, möblerar om min lägenhet så att inga minnen får syre, staplar filmerna vi brukade se längst in i det mörka skåpet. Tränger undan. Förtränger.

Saknar fingertoppar saknar andetag saknar känslan saknar läppar saknar helheten saknar nyckelbenen saknar ömheten saknar glädjen saknar käklinjerna saknar skulderbladen

saktar in fyra hjärtslag, funderar;
undrar om jag saknar honom