Staden är intensiv; solnedgångsglödande - vibrerande av basslag & fotsteg. Stranden är nästan öde, all attention är dragen till hamnen; full av ivriga försäljare, pampiga fartyg och nyfikna turister. Hon vill fly staden om somrarna, önskar sig till vintrar, önskar sig till lugnet av en sovande sommarstad.

Hon räknar hjärtslag istället för sekunder fast hon vet att inget är av betydelse i slutet;
minns deras sista dag tillsammans, allt ifrån hur hans läppar väckte henne genom att kyssa skulderblad till deras sista hejdå, fingertoppar som aldrig riktigt ville släppa taget. Ohneverletmego. Ohholdmesotight. Ohsavemeagain.

Hon ser honom på avstånd, det där lite svajiga steget, en man som aldrig vuxit i sitt steg, som vill gå i samma spår som yngre upplagor. Hon sitter kvar; såhär har det alltid varit, hon väntandes, han gåendes. Jeansen sitter lösare på honom, axlarna är lite uppdragna & med glimten i ögat går han med blicken mot horisonten, ut över havet, ut över vattnet. Ett par steg ifrån henne stannar han, ler med huvudet sådär lite på sned;

flashbacks
händer kring midjan när hon står i hans kök & diskar, händer kring hennes höfter när han drar ner henne i sitt knä i fåtöljen, händer på hennes axlar, de har precis bråkat, precis skrikit & efter hennes utfall stannar han bara upp, lägger sina händer på hennes axlar & lägger huvudet på sned - iakttar henne några sekunder innan han böjer sig ner & kysser henne, viskar söta ord vid hennes kindben. Hennes ryggrad mot hans värme i soffan, hennes läppar mot hans nyckelben under nätterna, frallor & kaffe på köksbordet när hon vaknar, musiken vagt igång i bakgrunden. Nu i efterhand kallar hon det lycka.

Hon vill säga att det är som om tiden stått stilla, han vill säga att varje stund utan henne är som en evighet - men det behövs inga ord, inga förklaringar. Bara hans händer kring hennes midja, hennes fötter en bit ovanför marken.