Tänker på mannen som alltid iakttar skymningarna, stilla, för det mesta sittandes på glasverandan eller trätrapporna ner till trädgården. Tänker på hur han ser den upphängda repstolen gunga långsamt i tvärdraget på verandan, hur han tänker på henne som brukade sitta där med en bok i knäet eller bara stirrandes rakt ut i det gröna. Han borde men kan aldrig förmå sig att ta ner stolen. Hon kanske kommer tillbaka. Noterar hur eken skjuter upp ur marken långsamt, tänker på hur envis hon var. På vägen in, med skymningsljuset i ryggen, brukar han smeka biljardbordets lackade träram; tankarna på hur många regniga dagar de spelade - kloten som brukade rulla & klinga till vid kollisioner är nu stilla, väntandes på att någon ska bryta det prydliga triangelmönstret.

Hans far brukade kalla henne höststorm, han börjar se varför nu.

Mannen med de grova händerna som gjort det männen i hans familj alltid gjort - sökt sig till skogarna. Han kan orsaka kalhyggen, styra tunga maskiner med sitt lillfinger; men han kan inte förmå sig att ringa numret på anslagstavlan. Till henne.