(I didn't think that it would come to this)

Det är sommar & vi har en stuga någonstans uppåt i det avlånga sommarlandet. Det är sommar & vi lämnade sommarstaden, hamnstaden för att kunna andas, kunna leva. Tjugo minuters packande, ett par timmars bilfärd - han suckar & stannar vid någon statoil så att jag kan springa och kissa. Mumlar något om tjejer och hopplöst, jag kommer tillbaka med cola & choklad & jag tror han är mutad. Han tror att jag sover men egentligen så iakttar jag honom bakom solglasögonen, försöker läsa tankarna i de mossgröna ögonen, bakom de nakna irisarna, suckar och vrider på mig - möts av naket landskap. Vi är på väg från en skog till en annan, det enda som skiljer är att stränderna blir åkrar, havet bäckar, åar, sjöar. Vi kan alltid försöka romantisera det, men det finns inget att förälska sig i. Mitt säte är bakåtfällt & jag har fötterna på instrumentbrädan vilket jag vet att han avskyr, har skivor i hans cdspelare som han aldrig skulle lyssna på ensam. Han nynnar med & trummar med fingrarna mot ratten; blicken låst på vägen.

I stugan har han sin fåtölj på den inglasade verandan, han gillar tjocka böcker & litteratur som ingen talar om. Jag är rastlös & sitter framför honom, min hand vandrar, smeker utanpå hans gylf, drar ner, smyger ner handen. Hans uppmärksamhet skiftar från text till irisar; han lägger huvudet på sned, kan inte läsa mig. Närmar mig med mina läpparna, flyttar isär byxorna - han skiftar position i stolen, från avslappad till spänd. "Inte så, du är min flickvän.." säger han raspigt. "Jag går ut en sväng" svarar jag & reser mig innan han hinner reagera, hålla kvar mig.

Luften här går att andas, den blir aldrig sådär kvav som i hamnstaden där det känns som någon lagt ett lock på. Vinden viskar i trädkronorna, de dansar svagt mot den mörknande himlen, sjön ligger blank & matt, jag gillar lugnet. Rör mig vant på de igenvuxna stigarna, hittar ner till bryggan & sitter ett tag med benen i vattnet, iakttar ringarna på ytan, skräddarna som går på vattnet, myggen som letar efter mina ådror. Tidsuppfattningen bleknar här.

När jag kliver in genom dörren är det varmt, kaminen sprakar vilsamt, den oranga katten har hittat hem & ligger framför. Jag hör hur han rör sig i köket, kommer ut i vardagsrummet med två glas vin, säger att det strax är mat & dirigerar skickligt ner mig i soffan med en bok i ena handen & ett glas vin i andra. Jag lägger mig på golvet istället, får en katt som sällskap & går vilse bland orden tills hans hand smeker min nacke & säger att det är mat. Rödvin & tända ljus & något jazzigt i bakgrunden; ibland undrar jag vad han försöker kompromissa för. Vi pratar författare & konst & musik. Jag måste motstå impulsen att hämta skissblocket i väskan för att teckna hans händer mot den blommiga vaxduken, folk reagerar när jag svarar hans händer på deras fråga om vad jag lade märke till först, vad hon föll för. Hans fingertoppar rundar glasets konturer, viker servetten, jag vet att han motstår impulsen att hämta gitarren. Vi är lika på det sättet, lika rastlösa, lika vilse inför våra talanger.

Vi låter mörkret omfamna glasverandan, låter musiken ersättas av skogens ljud innan vi reser sig för att leta upp sovrummen. När vi möts i korridoren på ovanvåningen nuddar han mjukt min överarm, "sov hos mig" viskar han mot min käklinje när jag vänder för att gå mot gästrummet. Jag följer med honom, låter honom kyssa nyckelben, låter mig krypa intill; han somnar med armen runt min midja. Jag ligger vaken, iakttar stjärnhimlen på andra sidan rutorna, lyssnar på hans hjärtslag.

Rullar bort från honom, hans värme, tar mobilen från hyllan & skickar ett sms; du hade rätt. Det är inte kärlek.