This is it, tänkte hon. Barfota balanserades, handen stadigt kring en lyktstolpe, det här var allt.

Hon lutade sig framåt, blundade & släppte taget. Hon hann vackla till innan hon kände hur ett par starka händer grep tag kring hennes midja. "Vad i helvete" utbrast någon & drog henne bort från den mörka ån tillbaka till bron. Fan. Hon kände hur han greppade henne kring axlarna & vände henne mot sig; först nu vågade hon kisa mot främlingen som inte låtit henne falla - som faktiskt hade fångat henne. "Vad i helvete håller du på med?!" Han kunde inte vara äldre än tjugofem tänkte hon & mötte den oroliga gnistan i ett par nougatbruna ögon. "Vad verkar det som?" Hon hade inte direkt några problem med att hålla rösten stadig & lugn, han släppte taget om henne & började gå oroligt fram & tillbaka över bron. "Är du galen?" "Lite antagligen" svarade hon & sjönk ner med ryggen mot broräcket, kände efter i jackfickan efter ciggpaketet & insåg att alla hennes saker låg hemma på köksbordet. "Skadade du dig?" utan att hon märkt det hade han satt sig på huk bredvid henne, hon ryggade instinktivt tillbaka när hon insåg hur nära han var & kunde bara förmå sig att skaka på huvudet åt hans fråga. "Finns det någon jag kan ringa till?" Allt hon kunde tänka var fanfanfan. Varför lät han henne inte bara hoppa? Falla?

Om hon ändå visste hur många gånger han tänkt på hur det skulle ha slutat om han tagit den där sista ölen, om han inte hade glömt jackan nere på b&b, om han inte stannat & snackat med grabbarna, om han kommit två minuter senare. Minns hennes siluett, den ljusa oversize tröjan som fladdrade mot hennes leggingsklädda ben, det ljusa håret lockandes kring kindbenen. Han hade iaktagit henne, inte tänkt på vad hon gjorde förrän han insåg, insåg att hon skulle släppa taget förr eller senare. Han hade bara reagerat, inte tänkt. Den natten hade de gått omkring, han hade inte velat lämna henne ensam; hon hade verkat helt annorlunda, skrattat åt hans skämt & efter de gått i ett par timmar hade hon helt sonika tagit hans hand & släpat med honom till sin lägenhet. Han vakade över henne medan hon sov - smekte käkbenens linje med sina ögon, undrade vad den här tjejen så förgäves verkade fly ifrån.

Hon fick aldrig användning av avskedsbreven. Bara någon månad senare flyttade hon till hans lägenhet, får för första gången prova på det som alla kallar trygghet; hon är ung & vacker & vet för första gången vad hon vill. Efter tre år så föll han ner på knä vid en strandpromenad; med skrikiga fiskmåsar som soundtrack säger hon ja, ja, ja. Två år senare kom blixtnedslaget, efter fem år av nästan konstant lycka hade de förbrukat sin tur.

Hon ser på honom där han ligger bland vita lakan & gula filtar, skäggstubben på hans kinder känns sträv mot hennes hand, han ser mycket äldre ut än vad han är, mer sliten. Han hostar till, det rasslar i lugnorna & hon tar hans hand. "Jag skrev under papperna" säger hon mjukt. Han ser på henne & för första gången på länge kan hon inte läsa hans blick, se tecknen i irisarna. "Du räddade mig den natten, jag tänker inte låta dig falla" fortsätter hon mer osäkert. Hans ögonlock ser tunga ut, han har det där gammelmodiga vemodet över sig, en nostalgikänsla i varje rörelse. "Är du säker?" hans röst är bräcklig, men klar. "Ja" säger hon & kysser honom.

 Senare när han somnat viskar hon ut till honom & stjärnorna "mitt hjärta är redan ditt, vad spelar då lite benmärg för roll..?" Hon somnar med huvudet mot hans bröst, andandes i takt med hans hjärtslag.

Soundtrack: