Vi ville alltid bort, vi var alltid drömmare; planerade och höll fast vid alla dessa planer - livsplaner, flyktplaner.

Vi planerade våra liv så att vi aldrig skulle behöva vara borta från varandra. Vi hade storslagna drömmar: kanske lite lite för alkoholpåverkade, kanske smidda lite för sent på natten; ni vet sådär när man inte riktigt kan se skillnad på verklighet och illusion.

Vi pratade om roadtrips; om att köra utan mål, "I went out for a ride and I never went back / Like a river that don't know where it's flowing / I took a wrong turn and I just kept going". Kommer du ihåg det Berlin? Minns du nätterna, minns du glittret i dina ögon, intensiteten i din röst? Jag kan se det framför mig varje gång jag blundar - hur du skrattar och sträcker dig efter något på bordet, ditt sätt att se på mig, dina händer som aldrig var stilla. 

Det var aldrig prat om att jag skulle ta körkort, men vi planerade alltid vad vi skulle göra när du fixade din uppkörning. Hur vi skulle fixa en bil, skulle dra härifrån; det spelade egentligen inte någon roll vart utan bara den där känslan av frihet, att vara på väg någonstans. Vi pratade om att sova över i bilen precis så som vi brukade göra med bror när vi hälsade på JJ på behandlingshemmen. Hur vi skulle klara precis allting så länge vi var tillsammans. Jag minns inte exakt vad vi planerade längre, jag minns bara att det fanns så många versioner och planer att det var svårt att hålla isär dem. Jag minns att ingen av dem slutade såhär.

Såhär:
jag är tjugosju år och jag tog precis mitt körkort. När jag hämtade ut det tänkte jag på att du aldrig fick uppleva det här. Du fick aldrig något körkort, det blev aldrig någon roadtrip. Det var så oändligt många planer som vi aldrig fick gjort.

Men:
jag har körkort.
Bland det första jag gjorde var att sätta mig i bilen och köra till Falkenberg.
Jag lämnade blommor på din grav.
Det kändes som det enda rätta.